Vad intresserar egentligen en annan människa vad gäller en annan människa? Går det att tycka om någon som inte skrattar så mycket, någon som inte skämtar så mycket? Dras man till den som är lika skämtsam som en själv eller undviker man den för att få större utrymme och mindre "konkurrens"?
Hur är det med förskollärare, har vi en viss föreställning om hur en förskollärare ska vara? Får hon/han vara lugn, utan humor och kanske till och med ett uns tillbakadragen, eller finns det en förväntning att hon/han alltid ska vara glad, fylld av entusiasm och skoja med barnen stup i kvarten?
Idag snurrar mycket frågor kring vad människor runtomkring mig egentligen ser hos mig. Vad är det som gör att de tycker om mig?
Det är också en dag då jag känner mig hämmad. Motståndet kommer på något sätt inifrån och hejdar mig från att prata, be, sjunga, skratta, le, tänka goda tankar och se livet från den ljusa sidan. Allt som jag faktiskt vet i teorin stängs in och kvar, i praktiken, blir bara skal av rutinmässig förflyttning, inställningen att bara hålla med för att inte komma på kant med någon, viljan att gå undan och vara med sig själv och kanske främst lusten att lägga sig ner i sin säng och önska att allting försvann för en stund och när när jag åter steg upp ur min dvala skulle sinnet kännas lätt.
Men nu känns det tungt istället. Flera kilogram för tungt.
"Gråten kan plåga oss om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen."
När morgonen kommer är bara en tidsfråga. Natten kan ju inte vara för evigt, en ny dag måste väl ta vid?!
