Nu sitter jag på min säng och tror och tvivlar. Om vartannat. Jag tror mest. För jag kan inte sluta tro, det är som något som drar i mig och som gör mig förvissad om att jag till hör en Gud som är kärleken själv. Inte den där kärleken som spritter okontrollerat i kroppen i form av en känsla. Denna Gud låter inte sin kärlek påverkas av känslor. Den är ständigt oändlig, stor, evig och andra liknanade adjektiv, oberoende av vad jag är. Detta gör inte Gud känslokall. Istället vet jag vad min trofasta grund finns, min källa där jag kan andras ut och hämta nya krafter. Den som inte sinar trots torka runt omkring.
Ja, den där tron, den finns där och gör vissa saker mindre väsentliga. Saker som man hänger upp sig på. Om Gud skapade jorden på sju dagar, eller om det bara är en metafor om hur det egentligen gick till. Det räcker för mig att veta eller tro att det fanns en tanke bakom att det i huvud taget skapades något.
Det blev en salig blandning ikväll. Ja, ja. Vi ses! Godnatt!
Ps. Jag lovade Erica att lägga upp en bild på mig själv så att hon kan se att jag verkligen är här och inte sitter gömd på ett dass någonstans i Sverige och plitar ner alla dessa blogginlägg och kopierar alla bilder från Google via mitt mobila bredband med "Sveriges bästa täckning". Som sagt, därav bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar