Brytningspunkt.

Ibland är livet sådär illa jobbigt. Man hittar sig själv i sängen, kippande efter andan p.g.a. allt snor som framkallats av en relativt grundlös gråtattack. Det där negativa som annars göms i skymundan, det kommer fram och det som faktiskt var ganska ljust det invaderas av ett okontrollerat mörker. Det är som att man sörjer något man inte kan sätta orden på. Det kanske inte är värt att sätta orden på det heller.

Det är så konstigt hur en balanserad harmoni kan vändas om i ett gråtfärdigt vrak. Många av livets aspekter förlorar sin mening och allt man vill är bara att gömma sig och dyka ännu djupare i träsket. Man vill helt enkelt inte upp, det är lättare att hålla sig till den svarta färgen.

Det är skönt när det kommer till en brytningspunkt. Då solens strålar faktiskt tillåts att uppskattas, då man skrattar lite mer med hjärtat, då framtidens drömmar fångar uppmärksamheten lite mer, då mormors röst får bli en tröst, då man tror på att mammas böner kan förändra och perspektiven tar lite nya former.

Brytningspunkt, känner jag doften av dig nu?