Berlin!

Mänsklig kärlek är ibland som gräddglass för en laktosintolerant. Först smakar det riktigt gott, men efteråt gör det så ont i magen. Och själen.

Lättnaden efter kursavslutet har släppt, för det finns så mycket annat som låter sig infiltreras mellan öronen.

168 timmar

Sluttampen på kurserna. Nej, jag har ingen lust med nästa veckas uppsatsskrivande, rapportopponering, projektredovisning och projektdiskussion. Det enda jag har lust med är kursavslutningsfikat på fredag eftermiddag. Exakt sju dygn tills dess. Gud ge mig kraft!

En bön.

Himmelske fader jag tackar dig för din never-ending kärlek, dina mäktiga ord som förändrar de mest hopplösa situationer, din omsorg om var och en och det första steget som du tog i relationen mellan dig och mänskligheten. Låt ditt rike och din vilja få genomsyra mitt liv så att jag kan för din kärlek vidare till min omgivning. Tack för utrustningen!

Förlåt mig för de felsteg jag gör och som jag ofta gör trots att jag inte vill. Du ser mina handlingar och tankar som varken bygger upp mig själv eller andra. Ge mig din kraft att värja mig för dem. låt mig inse din frihet i den verkliga förlåtelsen och hjälp mig att sätta andra fria genom att förlåta!

Jag tackar dig för livet som du har gett mig, för tak över huvudet och mat i magen, pengar på banken och undervisning i skolan. Tack för att jag omges av familj och vänner som älskar och uppskattar mig. Hjälp mig att inte glömma att visa dem lika mycket tillbaka.

Alla böcker i världen skulle inte ge utrymme för vem du är Gud. För riket, makten och äran är ju ditt evinnerligen.

Jag kan inte annat än kapitulera inför dig. Jag faller. Och landar i nåden.

Amen.

Swans or just ice-covered stones?

Jag tog mig en sväng om i det soliga
vår-vintervädret. Snön ligger fortfarande kvar
med små gräsöppningar som försöker tränga sig fram.

Ibland var det svårt att se skillnad på
svanarna och de is- och snöklädda
stenarna utmed strandpromenaden.

Tänk vad fint när Kruttornet omges

av grönska framåt månaderna.
Fast det ser inte helt dumt nu heller.

Oj, vilken blekfis! Ja, det är nog bäst
att du står där och kisar mot solen så att
man kan se skillnad på dig och isen i bakgrunden...

Stupid me.

Ibland kanske det är bäst att inte säga allt man känner. I alla fall inte till människor. Men ut måste det i alla fall, annars smakar det bittert i munnen.

Worthless är väl ordet som sätter ord på värdelöshet ikväll. Jag önskar klumpen i halsen kunde försvinna. NU. Varför tillåter jag att den är kvar??