In die Stimmung

In dieser Zeit, kurz vor dem Anfang des Silvesterfeiers, habe ich eine besonderes Gefühl: Ich vermisse Deutschland, die Deutschen und einfach Deutsch zu sprechen (ja, oder mindesten, zu versuchen zu reden). Und ich denke, wieder einmal werde ich, für eine längere Zeit, dort leben.

Das wäre schön :)

Det som ligger varmt om hjärtat

Julen är här. Med en annorlunda känsla. Jag hade inte riktigt den där julaftons-morgon-känslan i magen som jag brukar ha. Jag tror jag saknade basic-friden som måste infinna sig dagen eller dagarna innan. Typ den som säger att skolan är slut och jag har lov nu i två, tre veckor och behöver inte göra någonting förrän skolan börjar. Men ack nej, den friden fanns inte. Och oh-nej-nu-är-det-slut-på-julafton-ångesten som brukar infinna sig vid midnattsgudstjänsten var inte heller där. Nästan vemodigt att den inte var där. Men, men, har man inte höga förväntningar så kan man heller inte ha så stor ångest. Fast vemodigt är det.

Fast kan man inte skingra tankarna är det svårt att tänka klart, då är det svårt att se i andra perspektiv än sitt egna gamla dammiga. För jag vill, innan efteråt kommer, kunna skratta åt att Felicia larvar sig och beter sig som Emil i Lönneberga och göra sina hyss, att mamma har en krasslig relation till städning, att vi alla tänker olika och tjurar ihop för minsta lilla. Inget enda av det vill jag vara utan. Jag vill slå mig själv när jag för en sekund önskar jag vore på en annan plats.

Snart börjar ett nytt år och jag hoppas, jag ber innerligt att det får bli ett år där jag kan lära mig att ge mer än jag tar. Och att uppskatta det som betyder och ignorera det som behöver ignoreras. Att vänta tills nästa år låter långt. Varför inte börja redan idag???

On request from Annachen

Snow flakes have been falling down the sky since yesterday evening and so this morning I thought a great mist was approching me while I was opening the door to walk to the bus station. How wrong I was. no mist at all, rather a winter wonder land I was entering :)

The latest two weeks has been jolly good fun mixed up with some work as well. Last weekend, that means 18th - 20th of November, was the weekend of experience. It all started on the Friday afternoon. After a 30 minutes car trip to Hauganas (I think thats the spelling) we climed a fishing boat said "Hei" to the a man, whos name got lost in my memory, and headed for the wales. Yes, thats true, the humpback wales! After half an hours ride we saw the first sign of wale breathing. And in about one hour we had seen like eight, nine, ten humpbackies going up to the surfice to get some air. I got some pictures, but since the internet is rather slow, I can't show you my evidence.

Well, a good start of the weekend. In the not so early Saturday morning we rented a car, surprisingly with summer tiers, to get ourselfs away from the town of Akureyri. Direction was Mývatn. We saw, more or less, dead vulcanos and ate a sandwish nearby Dimmurborgi. The scenery from the roads were amazing. We stopped by the fall Godafoss and other weird bubbling things. It was an incredible day and before we hit the road back to Akureyri we had some time in the hot well nearby Reykjalhid, the town next to lake Mývatn.

As far as I remember the Sunday contained wale again, tough in another form.

This last week has been filled with a cinema visit (it happend every tuesday), some tours to the outdoor-swiming pool (it's a must if you live on Iceland), Jólahús (a house with a candy-covered roof) with all kind of christmas decoration from all over the world (the deco of the year was a potatoe to hang in the christmas tree), first of advent celebration a la Salvation Army, heart beat from the other side of the fjord, NORTHERN LIGHTS (two times!!) which doesn't seem to be a big deal for the Icelanders, a cosy dinner by the house of our tutor and not least.... a lots of hanging around in the school trying to look like a teacher ;)

Well, today I guess the most critical week of this Iceland trip just began. Lessons and visit from our teacher from Sweden is on the sceduale and hopefully I will pass this course as well as them before. It is such a luck tough, the week will end in happiness, I'm sure. How else can I describe the presens of Johanna Renling :D

Om jag vågar.

Bortanför vägen finns en stig.
Jag tar den aldrig .
Jag har hört om de fantastiska äventyr den leder till.
Jag har verkligen hört. Inte sett, men hört.
Ibland börjar jag försiktigt gå men vandringen avbryts av det sviktande modet.
Modet? När kommer jag att få mod?
Det finns ett annat mod, någon annans mod.
Till mitt förfogande. Om jag vågar.

Det kanske är dags att gå den där stigen snart.

Ég heiti Anna-Karin.

Skumma saker händer på ön. Trappor förvandlas till busshållsplatser och så vidare.

I skolan träffar vi barn i olika klasser och åldrar. En del är först lite rädda och tillbakadragna, men det brukar brytas efter ett tag. Särskilt när det blir "friminut" och "fristund". Det är härligt. Bara rädslan för att göra misstag försvinner kommer denna praktikperiod bli great.

I förrgår var jag och besökte utebadhuset för första gången. Det var härligt. Det fanns olika bassänger med olika temperaturer. Det var härligt att kliva i det 43-gradiga vattnet med den mörka himlen över sig. Det var en skön promenad hem.
Senare gick vi på bio och såg "In time". Mitt i filmen kom det något oväntat; en paus på några minuter. Jaha, vad gör man då liksom.

Igår tog vi en annorlunda väg hem. Vi tänkte gå genom "vildmarken" men hittade inte vägen över forsen. Tillslut så kom vi till en bro som tog oss till andra sidan :) Istället för 20 minuters promenad var vi hemma efter cirka en och en halv timme. Därefter gick jag till den billiga affären Bonús och stoppade korgen full med mat. Kvällen bestod av popcorn-poppning och Band of Brothers.

Vad som väntar i helga får vi se. Lite skridskor, utflykt, bergsklättring och frälsis hoppas jag på.

På återseende.

Mot väst.

Efter snabbvisit hos unge Herr Holm med combo i stockholmsterrängen, där många efterlängtade skratt avlades, gick resan mot väst. Inte vilket väst som helst. Islands vidder skymtades mellan molnen när planet började närma sig Keflavik Airport. Vilket vackert land. Övriga resan, då jag inte sökte efter vackra vyer gick åt att se filmen Adam. Den enda jag fastnade för på listan, listan jag inte visste hade fler sidor än en. Nåväl, det kommer en hemresa också.

Hur som haver, väl nere på land väntade oss mycket, men inte Peters väska. Trist. Efter några rundor till info desk blev det helt enkelt att fara till huvudstaden med lättare packning. Flygbussen tog oss genom mestadels lavastensbeklädda fält, där ett och annat berg skymtades i fjärran. Det var magiskt. Lite som att vara med i Sagan om ringen eller något liknande.

Väl framme vid busstationen blev det att gå omvägen runt huset och beställa taxi. Billigt och bra kom vi fram till Salvation Army Guesthouse med en ytterst ironiskt lagd receptionist. På sin fantastiska engelska ordnade han rum till killarna och lät även oss tjejer checka in i vårt fina trebäddsrum.

Kvällen bestod sedan av en exotisk middag på en hederlig snabbmatsrestaurang. Vad gör man inte när hungern kallar. Senare begav jag mig ner till the Assembly Hall på armén, tog mig en kopp te och njöt av frälsningsrocken som fick mig att log. Jag träffade några locals som jag pratade med och överförde mina hälsningar från kvinnan som dragit iväg till en annan ö. Efter viss isländskundervisning, där det föga "Ég heiti Anna-Karin" kom på minnet, blev det dags att dra sig tillbaka. Morgonen därpå väntade nya intryck.

Jo vars. Lördagen började med rostat bröd, kyrkbesök och avslutades med en dissikering av isländsk fårskalle. En delikatess som luktade precis som delikatesser brukar. Lite annorlunda. Lite näsrynkande. Emellan allt detta blev det ett långt skönt bad i den blå lagunen.

Dagen idag blev en vandring runt om i Reykjavik. Tänkte gått på gudstjänst men var så trött när jag vaknade och kände att jag behövde lite mera sömn. Det blev en promenad till Pärlan, som ger hela staden varmvatten, med utsiktspunkt och återigen Hallgrimskirkja, men denna gång att gå upp på toppen. Därefter blev det en macka på ett trevligt fik på köpgatan och sedan bar det iväg med flyg till Akureyri. Vilka vidder. Jag blev alldeles gråtfärdig. Jag längtar till morgondagen då det är ljust och jag får se vilka berg som verkligen omger denna fjordstad.

Snart stundar isländska tider......

I väntan på solsken.

Regnet öser ner och jag försöker plugga. Någonstans finns viljan men den har ännu inte riktigt vaknat. Kanske blir det bättre om några år. Jag vill inte drömma om en framtid längre, det känns så meningslöst. Just nu. Allt känns rätt så meningslöst just nu. Jag vill inte vara tvungen att sätta på mig en ställning för att kunna le.

Imorgon kommer hösten på besök.

Imorgon är det första september,
imorgon fyller pappa år,
imorgon har Samuel namnsdag,
imorgon börjar hösten efter Anna-Karins tidräkning.

Jag sitter och pluggar och funderar över om jag tagit för mycket vatten över huvudet. 150 % är jag redo för det?

Nåväl, än så länge känns det helt okej, jag måste bara lära mig att säga "nej" till en mängd andra saker. Försöka leva ett liv som jag står för. Jag står inte för tristess och och sura miner därför bör jag börja tänka om på många plan.

Imorgon kommer hösten på besök undrar var den har med sig, vilka känslor denna kommer skapa och hur länge den stannar kvar.....

Tre månader.

I jämförelsernas timme.

Ska man göra något riktigt deprimerande, ska man börja jämföra sig med andra. Särskilt på kvällar då man är sentimentaliteten själv. Jämförandet är källan till avundsjuka, girighet, besserwisserhet, osunda begär och mycket annat ont. Bättre är att inse hur fantastiskt unik jag som människa är, att jag har ett eget liv som dessutom kan bli hur spännande som helst om jag vågar gå på djupt vatten och lita på Gud.

Och trots denna vetskap går jag på detta ändå...Suck.

Holy Gost, where are you in my life?!

Sitter, eller snarare halvligger i sängen och surfar runt på intranätet utan något riktigt mål eller mening. Väntar väl på något som aldrig kommer. Det här har hänt förr. Tystnaden av ensamhet i huset och knapparnas tryckande som enda kompis. En sommarkväll då ingen verkar vara hemma. Det här har hänt förr. Den här frustrationen har infunnit sig i mellangärdet innan. Det finns två utvägar, jag kapitulerar för känslorna och tar saken i egna händer eller jag ber till Gud om hjälp och ignorerar impulser tills allt är över.

Kommer på mig själv att jag inte läst bibeln på hela sommaren. Det känns. Det kanske man inte kan tro, folk brukar prata om vilken skillnad det blir när man slutar läsa bibeln eller be. Jag har ibland tagit det med en nypa salt. Det har jag nog den här gången också, men jag har även en känsla av torka inombords, en längtan efter något mer, en bitter eftersmak av världen. Jag vill så mycket mer av livet än det jag ser framför mig. Jag vill så mycket mer. Jag vill ha så mycket mer av Gud, men samtidigt är jag för feg för att sträck mig efter det.

På något sätt har jag försatt mig i en ond cirkel, där det inte verkar finnas någon utväg. Men jag vägrar tro på det, jag vägrar tro att det är ett hopplöst fall. Jag tror på mirakel, jag tror på under. Helige Ande, hit me to the ground, bitte och släpa mig sedan ut från denna mediokra situation. Förändra mig!

SOMMARLOV!!

Dos av frustration.

JAG ORKAR INTE MER NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det där låter ju dramatiskt och desperat. Men jag måste få skrika ur mig lite. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Jag är så trött på detta pluggande, jag vill ha sommarlov, jobba, göra annat, känna att jag inte behöver bry mig om annat än dagen idag, bryta denna inre stress av plugg, känslor, framtidsångest och få pusta ut....

Lack of good planing :/

Jag vandrar ju med Honom.

Det gör skillnad för en människa att känna Jesus.
Vilan är större.. och ansvaret.
Sorgen är djupare.. och glädjen.
Frågorna är fler.. och de fasta hållpunkterna.
Längtan är större.. och mättnaden.
- Liselotte J Andersson

Visst låter det paradoxalt. Trots det tror jag att det är sant. Jag upplever det just nu. Att leva nära Jesus är inte en dans på rosor, det blir inte mer av det ena, det blir mer av allt. Som en grafisk kurva som bara visar ett rakt streck k=2x. Får du mer av det här så kommer du också få mer av det här. Då är det ju bra att jag inte är ensam, då hade jag ju aldrig klarat det, aldrig den tuffa bitens dubblering.

Men jag är inte ensam, jag vandrar ju med Honom.

Gebucht :)

Photo of the Weekend

Nicole speechless after uncovering her hidden birthday present; a new bike!

Nämen tänka sig, jag ska åka hem!

Som alltid, när jag varit hemma den senaste tiden, kommer ledordet bli "intensitet". Dryga 40 timmar i Oaklake och 12 timmar på resande fot. Det är det värt! Mamma, Pappa, Mormor, Louise, Nicole, Felicia och alla andra: Jag kommer hem. H. E. M. Hem! (och jag ska försöka sköta mig, inte vara tjurig, inte klanka ner, inte stressa utan försöka att bara vara!)

Just nu är jag i det som det känns som att jag alltid är i; beslutens tider. Igår var det kursintroduktion för Didaktik för lärande och utveckling. Efter denna dag hade jag en klump i magen. Inte för uppgifternas skull, utan för motivens skull. Tankar och känslor som jag under hösten har försökt stänga ute, ignorera eller helt enkelt inte tro på, de kom tillbaka. Varför sitter jag här och utbildar mig till något som jag inte precis brinner för? Vad är det jag väntar på; lust, inspiration, mognad eller rent av bättre tider? Är det här det jag verkligen vill, eller är det bara en snarlikhet med det jag, för mig egen skull, passar bättre för?

Är det varningstrianglar att önska att terminerna ska gå med rasande fart, att våndas inför VFU-veckorna, att skrämmas inför framtida föräldramöten och utvecklingssamtal, att det enda som egentligen håller motivationen uppe är de kommande utlandsvistelserna? Det är så lätt att tycka att gräset är grönare på andra sidan, att bli så intresserad av annat när man håller på med det man gör. Just nu tittar jag på språkkurser på distans, som om jag är sån där supermänniska och kan läsa 150%, jag vet inte om mina ambitioner och min disciplin tillåter detta.

Samtidigt känner jag en tacksamhet över att jag har det så bra. Jag har rätt att studera, jag har många valmöjligheter, undervisningen kostar ingenting Att ha ett hem och äta sig mätt verkar inte bli några problem. Ändå ropar jag efter något annat, efter något mer...

Berlin!

Mänsklig kärlek är ibland som gräddglass för en laktosintolerant. Först smakar det riktigt gott, men efteråt gör det så ont i magen. Och själen.

Lättnaden efter kursavslutet har släppt, för det finns så mycket annat som låter sig infiltreras mellan öronen.

168 timmar

Sluttampen på kurserna. Nej, jag har ingen lust med nästa veckas uppsatsskrivande, rapportopponering, projektredovisning och projektdiskussion. Det enda jag har lust med är kursavslutningsfikat på fredag eftermiddag. Exakt sju dygn tills dess. Gud ge mig kraft!

En bön.

Himmelske fader jag tackar dig för din never-ending kärlek, dina mäktiga ord som förändrar de mest hopplösa situationer, din omsorg om var och en och det första steget som du tog i relationen mellan dig och mänskligheten. Låt ditt rike och din vilja få genomsyra mitt liv så att jag kan för din kärlek vidare till min omgivning. Tack för utrustningen!

Förlåt mig för de felsteg jag gör och som jag ofta gör trots att jag inte vill. Du ser mina handlingar och tankar som varken bygger upp mig själv eller andra. Ge mig din kraft att värja mig för dem. låt mig inse din frihet i den verkliga förlåtelsen och hjälp mig att sätta andra fria genom att förlåta!

Jag tackar dig för livet som du har gett mig, för tak över huvudet och mat i magen, pengar på banken och undervisning i skolan. Tack för att jag omges av familj och vänner som älskar och uppskattar mig. Hjälp mig att inte glömma att visa dem lika mycket tillbaka.

Alla böcker i världen skulle inte ge utrymme för vem du är Gud. För riket, makten och äran är ju ditt evinnerligen.

Jag kan inte annat än kapitulera inför dig. Jag faller. Och landar i nåden.

Amen.

Swans or just ice-covered stones?

Jag tog mig en sväng om i det soliga
vår-vintervädret. Snön ligger fortfarande kvar
med små gräsöppningar som försöker tränga sig fram.

Ibland var det svårt att se skillnad på
svanarna och de is- och snöklädda
stenarna utmed strandpromenaden.

Tänk vad fint när Kruttornet omges

av grönska framåt månaderna.
Fast det ser inte helt dumt nu heller.

Oj, vilken blekfis! Ja, det är nog bäst
att du står där och kisar mot solen så att
man kan se skillnad på dig och isen i bakgrunden...

Stupid me.

Ibland kanske det är bäst att inte säga allt man känner. I alla fall inte till människor. Men ut måste det i alla fall, annars smakar det bittert i munnen.

Worthless är väl ordet som sätter ord på värdelöshet ikväll. Jag önskar klumpen i halsen kunde försvinna. NU. Varför tillåter jag att den är kvar??

Ja, varför inte åka till Arbrå över helgen...

"Ja vilka upplevelser denna helg. -30, frusna knän o skosnören, bränd pannkaka, täckkjol, blåbärssoppa i solen, högläsning av miljödidadikagadtik, choklad som sprakar, spel, ofrivilligt tidiga mornar, melodifestivalstexter, frukt o kolsyra m.m." - Erica

JAG HAR EN HEL KARTONG MED CHOKLAD PÅ MITT RUM!

Brytningspunkt.

Ibland är livet sådär illa jobbigt. Man hittar sig själv i sängen, kippande efter andan p.g.a. allt snor som framkallats av en relativt grundlös gråtattack. Det där negativa som annars göms i skymundan, det kommer fram och det som faktiskt var ganska ljust det invaderas av ett okontrollerat mörker. Det är som att man sörjer något man inte kan sätta orden på. Det kanske inte är värt att sätta orden på det heller.

Det är så konstigt hur en balanserad harmoni kan vändas om i ett gråtfärdigt vrak. Många av livets aspekter förlorar sin mening och allt man vill är bara att gömma sig och dyka ännu djupare i träsket. Man vill helt enkelt inte upp, det är lättare att hålla sig till den svarta färgen.

Det är skönt när det kommer till en brytningspunkt. Då solens strålar faktiskt tillåts att uppskattas, då man skrattar lite mer med hjärtat, då framtidens drömmar fångar uppmärksamheten lite mer, då mormors röst får bli en tröst, då man tror på att mammas böner kan förändra och perspektiven tar lite nya former.

Brytningspunkt, känner jag doften av dig nu?

Jag läste just min egna profil på Facebook och kom fram till att det är inte mycket man får veta om en person genom att läsa de torftiga informationorden. Jag själv får en helt annan uppfattning om mig själv när jag ser det jag ser. Fast å andra sidan kanske jag ser mig själv på fel sätt.

Jag har kommit fram till att jag nog har gråtit mer än skrattat hittills under 2011. Tragiskt. Varför ska det var så svårt att vara glad?

Det luktar helg.

Jag är lite nere. Min kära Anna från Tyskland har blivit så sjuk, så sjuk, att hon varken får eller kan flyga och hälsa på mig. SAD. Jag hade så sett fram emot detta, att få krama om en kär vän och få prata tyska dygnet runt.

Hursomhelst blir helgen, i alla fall delvis, spenderad med SARA i Stockholm. Det ser jag så mycket fram emot :) Men innan dess är det fem timmars föreläsningar, tre timmars båtfärd och en timmes buss- och banfärd.

Of to the toilet to start my day!!

Dagen efter

Ogillar känslan av att vara sådär dagen efter. Inte riktigt fatta vad som gjorde att det blev så sent utan mening. Människor knackar på när man just tänkt tanken att sova. Jag får väl vara glad att jag har vänner :)

Ett ständigt konstaterande.

"Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar det jag gör jag."

Egentligen bör jag ta bort de där citattecknen, eftersom det Paulus en gång tänkte och skrev även har blir min egen tanke.

Hammaren

Jag har varit på gudstjänst. Det var bra. Det var mycket som predikan handlade om men det var något särskilt som jag lade på minnet. Förväntningar. Miriam berättade en lite historia om en man som behövde låna en hammare av sin granne. På vägen dit intalade han sig olika saker som han trodde att grannen tänkte om honom. När han väl var framme vid grannens dörr var han så arg och irriterad så innan grannen hunnit säga "go' da" sa mannen att han minsann inte behövde låna någon dum hammare av någon dum granne.

Jag har dessutom just avslutat en kurs om grupprocesser och gruppdynamik. Jag har läst om förväntningar och hur det påverkar hur jag är mot människor och hur jag tar emot de signaler som andra sänder till mig. Tanken gick vidare på vad jag förväntar av Gud. Jag ber till honom, jag pratar med honom och sjunger och har gudstjänst i hans namn tillsammans med andra. Men. Vad förväntar jag mig egentligen av honom. Vad tror jag egentligen att han kan göra. Ibland tror jag att jag är som den där mannen som inbillar sig själv saker som inte är sanna, vilket gör situationen hemsk. Jag förväntar mig "fel" saker eller inga alls.

Detta stämmer inte riktigt överens med vad som står i Bibeln. Där finns det mängder med löften om vad Gud kan göra. Gör han det verkligen, eller är det bara jag som är förblindad av mina förväntningar som grundar sig i ingenting, så att jag inte ser de mäktiga gärningarna?

Vilken matdag!!

Det började med Lärarroll i utveckling och gruppredovisning och diskussion av den nya läroplanen. Vårat träd blev fint. Ingen föreläsning efter 12.00.

Jag gick hem och började laga fisk i ugn, pajdeg. Jag åt och gjorde klart pajen. Därefter tog pizzedegen vid och innan jag skulle på ett intressemöte för ViLär vid fyraslaget var även pizzan tillagad och uppskuren.

Efter den sammanslutningen med HuGo-frälsta tog jag stegen mot ICA Torgkassen och inhandlade nödvändiga och onödiga saker. Det är farligt att gå in i en affär med för mycket halva-priset-för-kort-datum-varor. Antingen blir jag glad att jag kan köpa något som egentligen är dyrt, fast onödigt, eller så får jag dåligt samvete, då jag vet att om jag inte köper de där varorna kommer de att slängas.

Nåväl. Väl hemma blev det lasagne-tillagning, lite skypande och nu står potatisgratängen i ugnen.

Jo, det är så att jag gör matlådor.

Kl 18 till 21

Jaha då har jag varit på tre timmars första-hjälpen-kurs. Spännande och lärorikt. Trots att man blir säker på de olika momenten är det lite läskigt när man tänker på att man kanske inte alls kommer reagera så lugnt och sansat i verkligheten.

L-ABC:

L - Livsfarligt läge
A - Andning
B - Blödning
C - Cirkulationssvikt

Det viktigaste som man behöver komma ihåg när man kommer fram till en olycksplats.

I found myself alive in the palm of your hand

Orden och rytmen från Paul och Fritz Kalkbrenner, bränner just till i mig. Låten Sky and Sand, som går på repeat på Spotify, handlar säkert inte om något annat än en annan människa, kanske i en kärleksrelation. Men jag tolkar fritt och tänker på Gud när jag hör orden: "I found myself alive in the palm of your hand".

För det är nog bara där jag verkligen kan se mig själv ur den sannaste synvinkeln, det är först där som jag verkligen är levande och inte en döende varelse som vandrar runt i hoppet om mig själv.

Vårkänslor? Det töar ju i alla fall.

Hemtentar. 300 ord, chokladbit, 300 ord till, ännu en choklad bit. Så fortsätter det till alla 4000 orden kommit på plats. Just nu har jag kommit till stadiet då jag bara vill få det gjort, då högre betyg har tappat sin relevans. De sista 1500 orden kvar, sedan pusta ut och känna att helgen lugnt kan få ta vid.

Dessutom har ska vårterminen snart börja men den har faktiskt tjuvstartat lite inom mig. Igår var jag på Frälsis och hjälpte Pekka mfl. med lite köksarbete. De nya S2S-eleverna har börjat dyka upp och mitt internationella hjärta blir alldeles varmt. Samtidigt blir jag påmind om min egen bibelkurs, mitt folkisår. Då jag började förstå "stötas-och-blötas-begreppet" lite mer och mjukisbrallorna blev skoluniformen. Jag minns de där första förväntningarna, de första dagarna. Det var det jag nu kunde se lysa i dessa nya elevers ögon. Jag försöker undvika en avundskänsla utan istället hoppas på mycket interaktion med ukrainare, ester, kanadensare, chilenare och en och annan svensk.

Så våren känns ljus. Och det har ju redan börjat töa så det kanske inte dröjer länge förrän solens strålar låter värma oss där vi sitter vid stranden. Kanske med en glass i handen.

Åter till hemtentan och vinterns mörker ;)

På ön igen.

Så här vackert kan det vara när jag går hem från skolan en vanlig måndag.
Kanske blir det ännu vackrare just därför att den där känslan infinner sig i magen.Känslan av att ha presterat något bra.

Om tystnaden kunde tala.

Hon som brukade fröjdas över sin ensamhet. Fröjdas är nog att ta i, dock känna ett visst behag över att bara vara. Med sig själv. Men tiderna förändras och ensamheten blir till något destruktivt, något som tar mer än det ger. Hon tycks inte hamna i de rätta situationerna, de rätta grupperna. Något måste nog vara fel. Att sitta ensam på sitt rum en lördagskväll hör det förflutna till. Men där sitter hon, trots att studieinspirationen givit vika för ett par timmar sedan vankar hon av och an. Hon försöker hitta det mest otroliga sakerna (för en lördagskväll) att göra; räkna pengar, tvätta, diska, lägga böcker i travar efter storlek eller skotta snö från innergården. Tidsfördriv. Det hon undviker är att bli sittande för länge vid ingenting. Det är då det händer. Hon börjar analysera. Grubbla. Reflektera. Över vad? Över det liv hon lever. Hur mycket hon än tänker finns det alltid något nytt att tänka, ett nytt perspektiv, en ny vinkel på situationerna. Det läskiga är när hon tänker för mycket på att hon tänker för mycket. Då befarar hon att hon ser sig själv på ett visst sätt, hon sätter in sig i kategorier, i onda cirklar eller vad som helst som kanske är en fel tolkning. Social perception, hur fungerar den i mötet och samtalet med sig själv? Det blir den stora funderaren denna kväll.


Klockan nio är det i alla fall legitimt att börja dra sig mot sängen. I alla fall om hon vore 50 år äldre. Hon skyller på de där boktravarna som ska omformuleras till hemtentor dagen därpå, då timmarna måste utnyttjas till max och ingen trötthet kan få någon plats och då hon faktiskt har ett socialt umgänge inplanerat och ska försöka prata på ett naturligt sätt. Det är just det priset ensamheten får ta. Efter tider av isolation med sig själv, skapas dels en längtan i henne, men också en rädsla för det okända, för det det nya. En rädsla för många sådana på en gång. Ett hinder att ständigt övervinna. Men ikväll har hon bestämt sig att bara drömma, drömma sig bort till en värld där hon känner sig trygg. För det är när man är som tryggast som man tål som mest olikheter. Det har hon läst. Och när drömmen tar slut, det är då hon får ta tag i verkligheten.

Takdroppande.

I lampans svaga sken.

I den vita vinterkvällen yr flingorna utanför fönstret som kantas av redan fallen snö. Gårdsdörren slår i vinden. I det vita stenhusets större rum står dörren på glänt. Torktumlaren har tystnat, grannen på övervåningen har rest bort. I ensamheten ligger boktravar på bordet som redan innan beklätts med anteckningsblock och pennor. Lampan skiner, tanken snurrar, sms ignoreras. En känsla av författarskap kommer över mig. Men skenet bedrar. Endast en hemtentamen står på dagordningen i en veckas tid.

Och jag slår fast vid att det går att inte prata med någon på en hel dag.

Välkommen du nya år!

Dags att börja fröjdas över att det gamla året är slut och ett nytt med oskrivna blad ligger framför oss. 2011; möjligheternas år, ett glädjens år, ett jubelår, ett år för Gud och mig. Det vill jag tro, det vill jag hoppas på. Inga nyårslöften, ändock en förhoppning på en del klarheter, mycket äventyr och att skrattet kommer åter och egot tynar bort en aning.

Gode Gud, välsigna detta nya år!

Amen.