Welche Führung?

Jag lider av skrivkramp. Total skrivkramp. Jag vill få ur mig så mycket. Ändock är detta, det enda jag kan kämpa fram.

Arabvärlden

Jag är så less på de sociala myndigheterna. Eller snarare detta lands lagar när det gäller familjer och barn. Enligt barnkonventionen har varje barn rätt till sin mamma och sin pappa. Nu har det gått sex veckor. Vart tog den där rätten vägen.

Jag ber.

Jag behöver inte ens nämna de stora, tunga argumenten för att hela situationen ska verka absurd. Milt uttryckt. Det räcker att jag säger att det fortfarande ligger julklappshögar på vardera säng. Kläderna i paketen börjar bli årstidsfrämmande, kanske t o m för små. Det skär när jag ställer mig och bakar och det inte närmar sig något nyfiket tassande bakom ryggen som drar fram stolar för att se bättre. Felicias havremjölk står kvar i kylen, för den håller ju i nio månader till, om den är oöppnad och det är den. Chokladkalendrarna ligger ovanför skåpet, halvöppnade.

En och en halv månad av ett barns liv är en lång tid, det händer så mycket. Det är en sorg att det finns en person som tror sig ha monopol på den tiden. Att han inte känner glädjen av att dela glädjen.

Om två månader fyller fyraåringen fem. Det är stort. Då ska vi fira med en rolig tårta.
Om hon får fira med oss.

Mihi spes est...in tabula rasa.

Det hela började med rumsbyte och Anna-Karin gick från Änglavåningens ensamvarg till Poppelpingla och Renlings ständige roomy. Under många dagar av ångestduschningar, suck över ful hjässhårsutväxt, framtidsoro usw. mötte jag våren på Liljeholmen med allt vad det innebär: Glädje, romantisering av tillvaron, gemenskap till yttersta spets, promenader med Gud och oändligt många vackra kramar. Ständigt tänkandes på något på andra sidan, i konflikt med mig själv, men ändå något sorts hopp om att åter förenas med gamla habbits.
Så, utan planer för kommande tider med fallande löv, började en sommar med saknad och recovering men också tio veckors jobb, midsommarreunion, på-tu-man-hand med fem, västkusten á la pappa-o-jag, frizonförfrysning och- fröjd och slutlingen en vecka i drömmarnas värld där verkligheten var på ljusårs avstånd och realisten i mig i djup dvala.
När jag lämnat färjan och tomheten var över mig möttes jag av hösten. Istället för att sjunka genom golvet anmälde jag mig till vikariepoolen, köpte en tysk grammatikbok, pratade med Andreas på UNG Vagabond, välkomnade syster och barn i mitt hem och började läsa böcker. För att ducka för känslovågor som kom störtande hittade jag grottor att gömma mig i. En var belägen i Malmö, en i Marocko, en i Jönköping och en i Arbrå. Andra små vindskydd fanns lite här och där.
När så julen började närma sig med små tassande steg satte hällregnet igång. Jag blev dyngsur men kunde äntligen se klart för all smuts som grott igen mina ögon. Inom loppet av en vecka krossades vårplaner, oönskade besked lämnades och barnaskrik byttes ut mot tomma tofflor och den glädje och kärlek jag byggt upp med små flickor som fokus rämnade i ovädret.
Nu står jag här med våta kläder, blött hår och regndroppsprickiga glasögon, framför en tom tavla, med Gud i hjärtat och varma vänner omkring. Vart 2008 tog vägen förstår jag inte men jag vänder blad och ser med text som inger hopp: 2009. Och med tankar som gror och planer som hoppas och drömmar som bryter gränser och under öppen himmel tänker jag:

Efter regn kommer solsken.