söndag 29 november 2009

Sentimentala söndagar

Ännu en deppig söndag är förbi. Jag är verkligen helt tom ikväll. Inte en enda mungipa går att dra upp. Det är nog bäst att gå och lägga sig och hoppas på mer glädje i livet imorgon. Det finns så mycket att vara glad över men jag kan helt enkelt inte vara glad.
Jag tror jag vill åka hem. Jag tror att allt kommer bli så mycket bättre hemma. Men varför skulle det bli det egentligen. Det kanske bara blir jobbigt med alla förklaring om vad jag gör och varför jag gör det. För mycket på en gång liksom.

Orka vara mig själv just nu.
Jag borde ha ringt hem i helgen.
Orka vara duktig och handla julklappar till alla man känner.
Har en kreativ nedgång just nu, vilken har varit där sedan i somras.

fredag 27 november 2009

Julen den glada går åter omkring på jorden med alla de kära och välkända ting.

Nämen allvarligt talat, ska vi ta och lägga ner all kommers runt julen. Den är ju skräckinjagande. Hur mycket barnarbete och andra hemskheter ligger inte bakom allt som vi stoppar i säcken. För att inte tala om alla dessa lampor som sätts upp just nu. Det är inte klokt vad mycket dyrbar ström som måste försörja alla dessa ljuskällor. Och mitt i allt detta står jag och gör som alla andra. Handlar julklappar i ren stress. Handlar andra saker som jag inte borde och som bara är sååååååå onödigt. Jag är otrolig. Idag handlande jag två mössor när jag egentligen inte behöver någon i denna tiogradiga värmen som, enligt mig, vittnar om att det bästa man kan göra är att konsumera så lite som möjligt, åka med alla slags fordon (förutom cykel) så lite som möjligt. Livet sägs bli mycket tråkigare då. Nåväl, livet blir nog tråkigare när det inte finns någon snö under vintern eller när vattnet blir så smutsigt att vi även i Sverige måste dricka flaskvatten, vilket vi redan DUMDRISTIGT gör. Det blir nog även tråkigare när Nederländerna ligger under vatten och isbjörnar tillhör utrotade djur.

Ikväll är jag bara så less på alla människor inklusive mig själv som har såna i-landsproblem och som inte kan lyfta blicken och se vad som måste göras, att inse sanningar.

Nej, BU! för koldioxidutsläpp och julstress. Jag tror inte att Jesus föddes till jorden för att vi skulle bygga upp en två månaders lång planeringstid fram till just det datumet och fira det genom att skänka varandra klappar, vars tanke bakom mest har med stress att göra. Gåvorna kan vara en fin symbol till att vittna om att julens stora gåva är världens frälsare och att genom den kärleken som Gud visar oss genom att skicka sin son till jorden för att dö på träkors, kan vi ge den gåvan vidare till varandra. Men just den där symboliken glöms nog oftast bort någonstans i julpappershögen.

Och ändå skulle jag tro att ingen tyckte om mig om jag inte fann en enda julklapp till mig under granen. Jag är minsann formad efter min kultur. Det är som att det ligger någon bekräftelse i alla dessa presenter.

Nog talat om detta för ikväll.
Godnatt!

lördag 21 november 2009

Det började med ett telefonsamtal och slutade med ett lång, knepigt och osammanhängande blogginlägg.

Jag pratade i telefon och fick reda på att Johan fyller på en måndag 2050. Spännande. Storslaget. Jag kommer då alltså också fylla på en måndag. 62 år, tre år till pensionen. Intressant att en mobiltelefon har en kalender som sträcker sig ända till 2069, med tanke på att de flesta mobilägarna byter sin ägodel nån gång vartannat år. Nåväl, kalender kan ju flyttas med.

När jag var liten fann jag det lite underhållande att sitta och räkna ut när man fyllde på en viss dag. Det var ju allra roligast att fylla på en fredag eller lördag, eftersom man då kunde vara uppe lite längre. Jag kommer ihåg att en gång när jag gick i 3:an fyllde en kille år en söndag. Våran lärare gav alltid födelsedagsbarnet ett kort. Denna kille fick ett kort med en liten figur hållandes en blomma som var vissen texten till sa något i stil med att det var surt att fylla på en söndag. Uppmuntrande för 9-åring att göra ;) Frågan är om det menades att gratulanten var tvungen att vänta till måndagen för att gratulera och då hade blomman vissnat eller var det för att blomsteraffärerna var stängda och så även Konsum på denna gamla goda tiden och att blomman därför hade vissnat. Klurigt. Hursomhelst hade kille humor och tyckte det var allmänt kul. Han brukade nämligen med ett fnitter säga "av pappa choklad" när vår lärare högläste ur en bok som hette "av pappa såklart", dessutom bjöd han på gula russin som hans honkongska mamma tog med när hon hälsade på hans mormor som han aldrig hade träffat. Nog talat om denne pojk. Vänta, jag kom just på att jag aldrig reflexterat över om han var tvåspråkig. Hans mamma var från Hongkong men jag hörde honom aldrig tala någon mandarin eller vad man nu talar där.

En annan sak jag just kom att tänka på är att när jag gick på låg- och melllanstadiet så hade vi varje hösttermin Skolgårdsfest. Oj, oj, oj vilka minnen. Chokladhjul, lotterier, chips och popcorn. Tävlingar, disco som bara femmorna och sexorna vågade sig in på. Där kunde man köpa sura och salta "S" och dricka massa läsk. Men innan discot började var det dags för den stora dragkampen. Mann, det var grejer. Det brukade sluta med att sexorna vann, de var ju starkare. Men jag erinrar mig om när jag gick i första klass så kom vi tvåa. Vi förlorade tillslut, mot sexorna.

Men åter till att bli gammal. Det är lite läskigt att tänk sig in i hur det är att vara äldre än man är, för det är ju aldrig någon man riktigt vet. Tänk när jag fyller 62. Jag kanske har barn och kanske till och med barnbarn. Mina föräldrar finns inte längre (mamma kanske lever). Vilken konstig känsla. Jag vill inte tänka mer på det, det gör mig orolig, varför vet jag inte. Ååå, jag behöver lite frid.

En annan sak som jag gått och funderat på är "saker som förkommer i Sverige men som är en vanligare syn i Tyskland". Det kan bli en liten lista:
Människor som cyklar och röker, samtidigt.
Människor som inreder i gult och blått.
Människor som inte skäms för att bära magväska.
Människor som hellre dricker kolsyrat vatten än kranvatten.
Människor som älskar ljusa frallor och kan äta det varje dag utan att få ont i magen.
Människor som inte anser Nutella som godis på smörgåsen.
Människor som tycker om vatten blandat med tepulver.
Människor som älskar att betala med kontanter och finner det okej att hitta 100 butiker i Berlin som tar Visakort.
Människor som tycker att 3 mm tjocka ostskivor är "tunna".
Människor som fortfarande går runt i ljusblåflammiga jeans, likadan jeansjacka och med hockeyfrilla, som att varje dag manifestera det gyllende året 1989.

Nej, nog talat om detta. Nästa år fyller jag på en söndag. Det gör Johan också. Surt för oss.

Ciao!

söndag 15 november 2009

Att öppna fönstret och bländas av skenet

I ett tomt fönster sitter jag och tittar ut mot öppet hav
Långt där framme vid horisontens kant glimmar och glittrar dagar som ska komma
De lyser och ljuger lite om sin skönhet, talar om att det är grönare på andra sidan
Jag försöker hålla för öronen där jag sitter och tittar ut mot öppet hav
För jag har hört en hemlighet från fyrmästaren:
Även kring mitt fönster glimmar och glittrar det

torsdag 5 november 2009

Möjligheternas möjlighet.

Senaste tiden har varit en funderar period. Angående den alltid så osäkra framtiden. Egentligen borde den vara allmänt ljus när jag är 21 år och sägs ha hela livet framför mig. Vilket jag faktiskt aldrig kan vara riktigt säker på. Hursomhelst börjar människor omkring mig fråga: Jaha, vad ska du göra härnäst då? Jag vet inte om det är p g a brist på samtalsämne som frågan ställs men jag tycker varje gång att det är sagolikt jobbigt att besvara denna fråga. Särskilt på tyska. Nåväl, under den senaste tiden har den ställts och det har fått mig att fundera. Ett beslut måste fattas.

Egentligen borde det vara en glädje att ha så mycket att välja på, möjligheterna bara kryllar bakom ryggen, men istället gör antalet det hela tid något....Jobbigt. Det finns många förslag på listan. De kommer från många håll och kanter, endel från mig själv.

Kanske skulle jag stanna här i Tyskland, utbilda mig till förskolelärare och öppna ett eget dagis, ett svensk-tyskt med kristen inrikting ;) eller..
skulle jag åka till Los Angeles och arbeta på dream center och sedan åka tillbaka till Sverige och studera till lärare i Umeå.
Någon gång kunde jag bo på en gård tillsammans med Johanna och leva ett gårdsliv eller...
skulle jag utbilda mig till sjuksköterska och sedan fara till Afrika eller Sydamerika och bli missionär.
Kanske jag skulle åka till Storbritannien och verkligen lära mig riktig engelska sedan återvända hem och bli engelsklärare eller..
skulle jag åka hem till Sverige och studera teologi..
eller kanske öppna ett café med min syster och bli kvar i vår kära trästad eller...
kanske skulle jag hoppa på en båt och stanna där i två år och sedan känna att Gud gett mig frid.

Ja, som ni ser behövs råd. Så, snälla säg nåt.

måndag 2 november 2009

How do you do?

Idag var jag på fritidset för första gången. Vi har nämligen ett fritids på vårat dagis också. Else hade frågat mig om jag var uttråkad i mina uppgifter och om jag i så fall skulle vilja vara med där på eftermiddagarna. Ja, sa ja och ångrade mig efteråt. Men jag tänkte att det är värt ett försök. Så jag började be till Gud varje morgon förra veckan om att det skulle bli bra, att åtminstone ett barn skulle uppskatta att det kom en engelsktalande, svensk, ung dam till denna grupp med smarta barn. Det var nog mer än en och jag blev så glad och tacksam över att det var så trevligt. Vi åt och sedan skrev vi inbjudningskort till Oma-Opa-Tag (dag med far-och morföräldrar). Det var överraskande så mycket de förstod av vad jag sa. Sant att tyskar inte är världsbäst på engelska men jag tror att de verkligen börjar komma igen. Inte kunde väl jag så mycket engelska som dessa barn, i den åldern? Hursomhelst så gläder jag mig redan inför morgondagen.

Det här med bön är ändå något!

söndag 1 november 2009

Melankoliska söndagskvällar.

Livet bestod av äpplen som inte kunde ätas och snorkråkor som stoppades i munnen. Vart man än gick så hörde man människors tisslande och tasslande. Blickar som inte var värda att beskriva eldade upp vårt inre och lämnade bara ett svart och brännskadat hål efter sig. Där i allt virrvarr fann vi en rastplats, en ljus oas inte långt borta från oss själva....

Om jag någon gång ska skriva en bok så ska den börja som ovan.

Omvärlden sätter omöjliga krav på en sån liten parvel som jag. Jag är rädd emellanåt. Rädd för framtiden. Rädd för att ta itu med den. Rädd för att börja plugga. Rädd för att fatta livsavgörande beslut. Rädd för att kallas vuxen och alla värderingar som kommer med det begreppet. Rädd för att sluta tro på mig själv och den som går med mig. Rädd för att hamna i en känslostorm som jag inte kan ta mig ur.

Gårdagen bestod av att träffa mina tyskar. Efter kyrkan med varma mackor och prat om ditten och datten drog vi oss mot en överskattad bowlinghall. Jag gjorde min sämsta serie ever och tog emot alla slags tekniska råd från tonårspojkarna. Inget hjälpte. Jag har inget minne av att jag var så dålig med bowlingen hemma. Suck.