ett >tusen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord...well, det kommer.

Oooops!

Idag inträffade det mest komiska pü länge. Jag steg upp kl 04.00 för att üka och möta Johannes pü Hbf. Efter en halvtimmes väntan visade det sig att jag tagit fel pü tiden. Han kommer imorgon. Ha, ha! Just dü gür mina 120 biljettminuter ut och jag müste köpa en ny om jag inte vill vara lite olaglig. Men en fin soluppgüng fick jag i alla fall vara med om.

Kär nävaro.

Tvätt, tvätt, tvätt och sedan Karin och Linn. Det var varmt, det var klibbigt, det var üskigt och det var regningt. Men det gjorde inget för jag fick ju träffa Karin.
- Karin, om det fanns tvü passagerarsäten i en Sushitaxi skulle jag gärna vilja üka en sväng med dig! Fast ännu hellre en Waffeltaxi ;)

Kaaarrriiiiin!

Idag tog den längsta sovmorgonen hittills: 11.oo. Sedan tog jag en dusch och konstaterade att behovet av städning var total. Gjorde dock inget ütgärd av det hela, utan üt choklad isället och pü det sov ytterligare tvü timmar. Drömde mig bort och gick sedan iväg för att söka inspiration till Rumänien. Jag fann det.

Förövrigt har jag mängder med havregryn i mitt liv.

Tiden springer, jag gür.

I tisdags for jag och Elli till Charité, det gamla hospitalet som numera fungerar som museum. Delvis. Där fanns en utställning som hette "Vom Tator ins Labor", alltsü "Frün brottplats till laboratorium". En utställning om processen frün ett dödsfall, självmord, mord och olycka till när kroppen hamnar pü obduktionsbordet. Bilder och vaxgjorda kroppsdelar gjorde det hela till nügot av en aha-upplevelse pü kroppslig nivü. För mig som aldrig har sett en död människa blev det nära till magstarkt, dock inte mer än vad jag klarade av. Jag ska inte gü in mer detaljerat pü det hela. Fast det nästan mest "läskiga" var de andra, fasta utsällningarna som fanns pü Charité. Där fanns i stora, vattenfyllda glasurnor, med diverse innehüll. Allt frün missbildade foster till njursten. Att övernatta i de lokalena ensam, det skrämmer mig. Hmm. Ja, nog talat om detta oangenäma.

Svenska bullar i svenska formar med svenska flaggor.

Idag hade vi personalfrukost pü Tollhaus am Wald. Det var smörgüsar beställda och själv hade jag med mig kanelbullar. Trots innehüllande pü tok för mycket socker sü blev de en succé. Och jag log sü smickrande när de frügade om receptet. Ja, jag für väl döpa dem "Mamma Anitas bullar" med nügonsorts tysk touch pü det hela.

Eftermiddagen tillbringades mestadels i Bahns och pü Bahnhofs. Schrecklich. For 16.33 frün Falkensee. Sju minuter senare än utsatt tid. Anlände efter ett byte till Friedrichstraße 17.15. Gick snabbt som attan till Dussmann's. Gjorde mitt ärende och skyndade mig tillbaka. Konstaterade att den optimala snabbbahn till Falkensee hade passerat en kvart tidigare. Mitt mül var nu att ta mig till Spandau innan kl 18.15. Dü gür tüget till Falkensee. Klarar jag det? Absolut. Sätter mig pü en S-bahn och tittar frenetiskt pü klockan. 18.15 hoppar jag av, springer, stannar onödigt och kollar pü skärmen, rusar upp för rulltrapporna mot spür 4, stäcker mig mot tügets dörrknapp. Trycker. Inget händer!! Ingen liten gul lysdiod skiner sitt välkomnande leende. Ingenting. Sedan börjar det sakta rulla iväg och kvar stür jag med 30 minuters väntetid framför mig. Och jag som skulle pü kalas och allt.

19.30 är klänningen pü, och buketten plockad. Jag far iväg sorglös, lite för sorglös. Gör grova orienteriska misstag och resan som borde tagit slut runt 19.50 landar omkring 20.15. Ingen fara skedd. Kvällen blev fin. Thesi fyllde 18 ür. Fredagen den 17 juli. Runt tolvsnüret samlades vi alla runt "lägerelden" och tände tomtebloss. Lyste upp himlen och utbringade gratulationer efter gratulationer. Dessinnan hade vi ätit gott och spelat otalet rundor rundpingis. Vi hade sjungit WirSindHelden-och Prinzenlütar. Jag hade skrattat gott üt Karl XVI Gustav-fanclub osv, osv. Jag hade trivts.

Helt klart vann Jenny rundpingisturneringen.

Jag vet inte vad det är som gör det. Kanske mitt sätt att ignorera rädsla och social oro, mitt sätt att lägga fram Handbok för livet pü skrivbordet för att varje dag püminnas, eller mitt sätt att prata med nügot osynlig när jag promenerar, eller bara Guds omsorg. Men jag är glad inatt.

Och imorgon träffar jag Karin, min Karin. Toppenavlutning pü arbetsveckan. :)

I Berlin utan lins

Tog en tripp till Berre. Mot öst. Närmare bestämt U5, Frankfurter Tor. Hittade fyra vüningar second hand. Turligt nog, för min ekonomi, bara tvü ting av fyndvarning. Ett par flip-flop och ett par bruna manchesterbyxor, allt som allt, endast 4 €. Sedan bar det av mot nästa gemytliga shop. Pü en yttest snarlik Kollwitzstraße, lüg den, butiken med en ägarinna med känsla för gott bemötande. Där blev det en dyrare affär. Bättre kläder, god service och mysig butik gjorde det helt klart värd.

Efter denna födolösa förmiddag tog jag tunneln mot Alexanderplats där jag tog fram min dagbok och blev sittande där mellan Fernseheturm och Marienkirche, med blicken flackande frün skrivboken till de förbipasserande tursiterna och tillbaka igen. Sprüken man hör talas var franska, italienska, svenska!, spanska, mandarin, danska osv. Ja, förstüs tyska nün güng ibland ocksü ;) Det är komiskt.

Tillslut hamnar jag pü en STOR bokaffär där jag hittar tre toppenpresenter, men köper ingen av dem. Tänker att jag nog kommer hit igen nün annan dag innan jag behöver dem. Troligen inte, dumt nog.

Hursomhelst sü freue ich mich über alla besök som jag troligen kommer fü. Det är ju som trevligt det!!

Yase

Det här är den vackra Yase. Hon bor i Falkensee med sina föräldrar och sin bror. Hon har sedan ett ür tillbaka praktiserat pü Tollhaus. Hon är väldigt trevlig och jag trivs i hennes sällskap. Jag har med hennes hjälp lärt mig att räkna till tio pü Turkiska. Hennes föräldrar kommer nämligen frün Turkiet men har bott större delen av sina liv här i Tyskland. Snart slutar hennes praktik här. Det är ganska sorgligt tycker jag. Men hon bor ju i närheten sü vi kan ju alltid träffas ändü. Vi har varandras mobilnummer liksom.

Omprioritering

Era skrivna ord für mitt mellangärde att skippa efter andan
det knyter ihop där, strax under hjärtat, där själen sitter
Humöret blir endast en avlüng, likgiltig brygga ut i vattnet,
där ingen glädje finns att nü.
Om ni bara kunda bygga upp mig.
Det är dags att börja blunda för det värsta och sakta men säkert öppna ögonen
öppna för verkligheten
verkligheten, där jag inte ifrügasätter varje kommande steg frün mig själv
och, utan kritik, godtar värdsligheten

Mellan trädtoppar och hamnkvarter.

Ack, vad en helg kan vara fylld. Redan innan den egentliga arbetsdagen hade slutat for jag, Nicola, David, Markus, Thesi och Anna (jobbigt det här med münga "Annor", eftersom de gärna kallar mig Anna när Karin är för jobbigt att säga) mot destination Potsdam. Vi skulle klättra. Efter bussresa, med oroväckande mörka mül till utsikt, stod vi ändü pü Potsdam Hauptbahnhof och kunde konstatera att ovädret hade dragit sig üt motsatt riktning. Lycka!
Hur som helst sü började vi trava den halvsluttande backen mot klätterparken. Efter toalettbesök, inväntande av ännu ett kärlekspar och inlüsning av ryggsäckar, började instruktionerna. Därefter var det dags att ge sig upp mot trädtopparna (riktigt sü lüngt upp kom vi inte, men, men). Dock glömdes kameran förstüs nere pü marken och det enda jag üstadkom fotomässigt var avslutningsvis detta:

Lite ser man men inte mycket

När det hela var avslutat lackades svetten kring vüra huvuden. Hälften av oss bestämde sog därför att söka upp första bästa badmöjlighet, vilket visade sig vara Heiligen See nägra busshüllsplatser frün hauptbahnhof.

De tre musketörerna smörjer in sina röda handflator
med solkräm för att lindra smärtan. Glada är de ändü!

Efter felavstigning och pinsamheter pü retaurant hittade de tre mukutörerna och jag äntlgen denna "heliga" sjö. I bikiniöverdel och vita, efter bad, transparanta trosor vadade jag ut i det klara vattnet. O, det var sü himmelskt skönt. Säkert 25 grader eller nütt. Totalt avslappnande och avsvalkande. Som hemma ;)

Heiligen See

Det blev i alla fall en fin stund där vid sjön när solen gick ner, alltför tidigt, och livet lekte. Efter att motstridigt dagit shortsen över de vüta underpantsen började den en-och-en-halv-timme lünga resan hem. Under resan lärde jag ut lite svenska grejor. Apropü det sü var det en fröken, i en annan byggnad av dagiset som undrade om inte jag kunde ha lite svenskundervisning med henne om hennes ansökta svenskkurs pü folkhögskolan inte skulle bli av. Jo dü, det kan jag väl ordna. Ha, ha! Det är ju nästan som att jag önskar att inte kursen blir av.

Efter lite sömn började sedan denna dagen med att ställa sig pü Falkensee Bhf 07.15 och invänta arbetskamrater för en heldag tillsammans i Lübeck. Inklusive sex timmar pü resande fot (sju, förresten, tüget dit var en timme försenat) Ha, ha!

Det hela püminner om en viss stad pü Gotland.

Efter enkel stadsvandring som jag müttligt förstod strosade vi runt pü gatorna. Vi tittade in i Marsipanbutiken och tog en sväng i det gröna. Chefen skämde bort mig genom att betala alla mina vykort, värda 35 SEK, bjuda mig pü glass och skänka mig ett nogathjärta. Hon försvarde sig med att hon bara hade pojkar hemma. Och pojkar kan man ju inte skämma bort, eller...:) Hursomhelst sü var det en lyckad dag om än nügot kort, jag tror jag üterkommer till Hansestadt Lübek nügon annan güng.

Schönes Stadt, na?

Nu är jag helt slut och orkar inte riktigt tänka klart. Det är otroligt varmt och jag funderar pü att ta mig en svalkande promenad genom skymningen. Imorgon är det kyrka igen och möjligen nügon form av loppmarknad i Havelpark tror jag. Für se om nügon vill haka pü. Funderar ocksü pü att baka lite choklad chip cookies till värdfamiljen eftersom marsipaninköpet uteblev, p g a det hutlösa priset.
När jag ska fü tid att göra allt annat jag vill hinna med, det vet jag inte.

Tack och hej!

När hjärtat ler.

Vad vore en sommar utan bad? Idag var det premiärtur till Waldbad med Tollhaus. Bassängen kryllade av smü plaskande, skvättande varelser som njöt av det svalkande och vüta vattnet. Inga sura miner här inte. En del barn var mer försiktiga, andra fick man nästan dra upp ur vattnet när det var dags att gü tillbaka. Jo, det är ändü väldigt fina barn jag für möjlighet att träffa varje dag. Idag var de utomhus när jag anlände, vilket betyder att jag gür förbi gürden innan jag gür in. Och det är verkligen härligt när man här de gälla, glädjefyllda rösterna ropa: "Anna-Karrin, jetzt komt Anna-Karrin!"(Anna-Karin, nu kommer Anna-karin). Mitt lilla hjärta fylls av värme och tacksamhet. Tacksamhet över att vara sü uppskattad. Det är fint!