Liknande företeelser väntar ;)

Ready for an exchange.

Jag är redo för ett äventyr. Var är du?
Jag vill vidga mina vyer, skapa nya kontakter, utbyta mina åsikter och knappa erfarenheter. Jag vill känna att välfärdssverige inte är min enda trygghet. Jag vill, jag vill, jag vill.

Men just nu klappar hjärtat för två lintottar. Och jag hoppas att måndag ska vara "the D-day". Jag är inte färdig på Gyesjögatan 20, inte än. Och jag vet att det är så, innerst inne, jag behöver inte passera hav eller berg för att dela något med någon.

Igår satt de tre musketörerna och pratade liv i ett långsmalt rum. De där samtalen är alltid mycket intressanta och får mig alltid att grubbla i några dagar om vem av oss tre som hade rätt eller om alla hade rätt. Jag brukar inte komma fram till något definitivt. Det är nyttigt att spekulera, analysera, kritisera så länge det inte skadar mig. Gränsen är dessvärre hårfin.
När jag satt i bilen med Rebecka utanför mitt hus, gick en del saker upp för mig. Saker som jag diskuterade mig fram till i bilen men som jag inte hade tagit på fullt allvar om där inte fanns någon som hörde mig besluta att lova mig själv. Ibland måste vi säga saker högt för att vi själva ska höra vad vi tänker. Så det kanske inte är så dumt att prata med sig själv då och då. Fast snäppet bättre med andra :)

Empty slippers

Dan´ före dopparedan´.
Hos mormor för att göra fint. Klä granen. Hur var det nu med ljusen? Hmm, börja nere eller uppe, eller sätta upponer och upponer? Vi ringer inte mamma för hon sover och när vi frågar ikväll har vi ändå glömt hur vi gjorde, sen blir det samma dilemma nästa år igen, så vi gör lite som vi tycker. Vi byter ut gardiner och ställer fram krubban, äter mat och fikar. Vi vilar i mormors säng, suckar några suckar till Gud. Vi stuvar oss in i bilen, mat har vi med så vi kommer överleva under tre dagar av icke-konsumtion.

Hemma plockar vi, tar in granen genom altandörren, för att få in någon sorts känsla. Men mungiporna är nere. Bara när pappa skämtar lite så höjs stämningen för någon sekund. Vi vill höra skratt o gråt, sång och kiv, vadsomhelst, bara det är från barn.

Men i rummet står två orörda sängar och vid de små stolarna två par tomma tofflor.


Ty han skall ge sina änglar befallning om er att bevara er på alla era vägar. Psalm 91:11

Seize the day

Medan det fjärde ljuset tänds skulle jag vilja passa på att summera en annorlunda vecka. Redan på måndagen trodde jag överdrivet sagt att mitt lilla liv inte hade någon vidare framtid. Något hade dagen innan fått mig att utsöndra en värdelöshetskänsla i mitt inre. Hursomhelst tog jag snabbt telefonen och ringde till min kära Johanna. En vän i stormen, alltid så goda råd. Även om hon inte skulle ger bra råd, vilket hon hittills har gjort, så är det roligt att tortera hennes otelefonmänsklighet, vilken jag i och för sig bara kan ana men som för henne är en last i livet (fniss).

Måndagen bestod, utöver viss överansträngning av hjärnan, av godistillverkning i mängder och avslutades med en film med mamma. "1939", svensk klassiker. Tre timmar av gråtrist krigstidsvardag men o, så givande med ett stycke historia och därmed kunskap.

Tisdagkvällen gav mig ännu ett bra och upplyftande samtal med Samuel, min käre bror i Herren. Jag hade ännu en gång gått dit (inte just dit för han har just flyttat) med entt behov av att älta gammal bitterhet och spy galla över livet i helhet. Men väl innanför murarna av spännande fondväggar och inredning á la Scmull, fanns inte längre något vilja till detta. Även om jag nu nästan inte riktigt kan erinra mig över allt vi sa, gick jag oerhört glad ut genom hans dörr och hem i den tysta natten, med psalm 40 i bakhuvudet och en dikt på framskridande. Jag var tvungen att på vägen hem stanna till för att plita ner några rader i mobilen som ej fick glömmas. Även denna kväll, eller snarare natt, avslutades med tvåtimmars "Nyckeln till frihet" tillsammans med mamma. Även om hon inte vet det, och jag säger det alltför sällan, så är hon kvinnan i mitt liv, från första stund jag såg henne.

Onsdagen bestod av övning inför julavslutning för skola i Eksjö och på kvällen träff med afrikahydda-vän, Sanna LR, troligen en av de ödmjukaste människor jag någonsin träffat. Vi hade en så bra kväll. Vi pratade om allt möjligt och egentligen ville jag inte gå därifrån men sömnen kallade. Jag fick en underbart god julgåva i form av ett hembakat bröd och en påse med goda läckerheter. Jag bara måste dela med mig av ett stycke recept som jag senare har erhållit. Jag hoppas att SLR inte har något emot det. Så...Vad hjärtat är fullt av talar munnen....

Lingonfudge: Man behöver 3 dl socker, 1,5 dl mjölk, 1,5 dl grädde, 1 msk sirap, 50 g smör, 50 g vit choklad och slutligen omkring 1 dl frysta lingon. Koka socker, mjölk, grädde och sirap till 125 C. Uppenbarligen så ska man...eh, röra om då och då. Sedan blandar man i smöret och chokladen. Låt sedan smeten svalna till 70 C...utan att röra runt. Blanda ner lingonen, häll smeten i bakplåtspappersklädd form, 12*12 cm föreslås. Låt det stelna till i kylen och...hum hum...skär i bitar.

Ja, så kom torsdagen med julbord, tomte och paketöppning med barnen på Patricia. Vilken fröjd och glädje, dock aningen spratt i ben och tunga. Andreas ringde under arbetstid och meddelade att ungdomsstyrelsen inte beviljat min ansökan till Tyskland. Suck nr två. Nåväl, kvällen avrundades i goda vänners lag med bön och Jesus. Ännu en moment denna vecka då jag bara fick vila i Guds famn och känna kravlöshet, min ständiga aktivitetsoro till trots. Jag önskar att det får gro, vad vi nu har, i vår cell där vi är smulor av samma bröd.

Fredagen rullade på tidigt med julavslutningar och sedan besök av Mikael som med rynkad panna och klining i bakhuvudet inte förstod varför jag inte fick ljud i datorns högtalare. Efter fem samtal med datorsupportrar och tekniker kom jag slutligen fram till Markus eller vad hans namn nu var och frågade om han kunde hjälpa mig med min dator. jag förväntade mig ett "Jaha, då ska du ringa det här numret...", men istället påbörjades mission: få-ljud-i-annakarins-dator. Jag var tillslut tvungen att lägga på eftersom jag råkade att söva hela alltet. Vi kom ändock onekligen lösningen på spåret och det ska väl kunna ordnas till. Med hjälp av Mikael. Kvällen avslutades med Julfest i Vetlanda. Tyvärr inga kommentarer.

Lördagen får förbli högst intetsägande. Vaknade till vid 13.20, la mig 22.00. Bytte aldrig kläder.

Idag söndag, fjärde advent, predikade Magnus i kyrkan och påminde oss om att varje sekund av vårt liv är vårt liv. Alla dagar som kommer och går, det är livet. Dags att börja leva? O, ja! Jag bestämde mig för att få ett slut på allt negopego i min tillvaro. Jag måste ständigt påminna mig själv och andra hur mycket vi alla är älskade. Det låter alltid lika naivt att säga det men det är ju sant. Senare på eftermiddage fick jag två mail: ett från Victor som sa att det var okej att hans bild på fjällvärlden fanns på min blogg utan att hans namn fanns med. Det andra var från Else i Falkensee som vägrade ge upp om min volontärtjänst. Det gjorde mig ganska glad. Väldigt glad faktiskt.

Nu sitter jag här framför datorn i mitt stökiga rum och undrar hur jag ska få ihop allt. Allt inför onsdagen då det verkar vara någon form av helgdag som ska firas, men också allt i livet. Hur mycket jag än funderar och oroar mig gör det inte saken bättre. Det jag får förtrösta på är Livet som skapade himmel och jord och som också gjort sig lika lång som jag kanske t o m kortare och som vet vad allt handlar om, som inte behöver några förklaringar. Bara ett förkrossat hjärta. Livet, som varje dag vill lära mig att fånga dagen.

Då behöver jag din frid.

När planer, visioner och drömmar måste släppas. När jag själv inte räcker till. När mungiporna dalat förlänge. När framtiden, vilken skulle ses som en ljus sommarmorgon istället upplevs som en mörk och gråtrist novemberkvällning. När jag aldrig vill vara där jag är. När jag tror att gräset är grönare på andra sidan. När jag ständigt bär på gråt i halsen. När jag glömmer löftena som aldrig skulle svika.

Då behöver jag din frid, Gud. Den som är och är värd mer än allt jag tänker, tror och hoppas.

Jag tycker om snö. Skarpt.

Och hela världen är vit som aldrig förr :)

- Bön åt folket! sa hon bredvid.

Håret växer. Ner över axlarna och snart lite till. Jag funderar vidare. Jag erinrar mig över de ljumma dagarna då håret var mitt inres offer. Från maglångt till millimeterkort. I fyra steg, fyra månader. Ibland kommer behovet tillbaka när jag blir frustrerad. Ett behov av att göra något drastiskt med det. To do something with my h....with your heart? No, my hair. Men jag behärskar mig och impulsiviteten får aldig överhandsgreppet. En enkel önskar håller mig tillbaka. Och efteråt en patetisk känsla som trycker i bröstet, där hjärtat sitter. Den vill slita mig i spillror och gråta mig till söms, ge mig lavetter, en efter en.

Men det är kvällar som igår. När unika personer samlas och jag ser Gud i deras ögonvrå. Det är då jag förstår höjden, bredden, längden och djupet. Det väsentliga.

Rastlös

Gjorde ett vilken-disneyfigur-är-du-test på facebook. Winnie the Pooh. Faktiskt ett uppmuntrande svar. Jag känner mig inte alltid så tillfreds med mig själv som denna lilla problemlösa lilla gula björn. Men det finns ju ett hopp om att bli.

Jag fick sådan lust att läsa Bibeln. Men.... NOT ALONE!

Fastfrusen

Hit. Snart. Snälla.

All I can hear I me mine, I me mine, I me mind. Even those tears I me mine, I me mine, I me mine. No-one's frightened of playing it, ev'ryone's saying it, All thru' your life I me mine. /George Harrison

Är jag en egoist? Det är jag nog. Jag tänker för mycket på MITT eget väl och ve, MIN utveckling, MINA drömmar, MIN framtid.

Efter genomgång av motiv till visioner och dylikt blir jag som alltid lika bekymrad, milt uttryckt, över det lilla uns av Jesu efterföljare jag kan hitta när jag tittar in i hålet till "mig-själv". Vart tog alla drömmar om "tillsammans" vägen? Varför gick blicken tillbaka ner på mig själv igen? Var tog vördnaden vägen?

När lille David knackar på

Det kanske är sömnbristen eller årstiden eller allt fototittande i übergoda vänners lag. Det kanske är huvudvärken eller ensamheten efter trång kärlekshelg eller återupplevelse av förfluten vardag. Det kanske är mig eller vadsomhelst. Men i dag är en somlig dag och somliga dagar är frånvaron av en så ljuvlig tillvaro så påtaglig.
Jag tillhör fortfarande dem som inte accepterat läget. Men nu får det vara slut på den sentimentala ådran. För ikväll.

Tre fina vänner gav mig ett gott, gott skratt, ett leende i hjärtat och vetskap om hur väl man kan utnyttja en helg.
Hihi.