Det doftar vemod.

Efter ett års arbete lämnade jag idag in skåpnyckeln. Det var min sista arbetsdag på Tollhaus am Wald och himlen var grå. Avskedssamling hade vi redan haft veckan innan så uppståndelsen var inte så stor. På förmiddagen traskade jag ut och planterade, under ledning av Fabian, min gåva till dagiset, nämligen ett äppelträd. Jag har hjälpt pappa att plantera träd någon gång men de kunskaperna hade vissnat sedan dess. Else dokumenterade det hela med min kamera och det var allmänt trevligt med en skock nyfikna barn runt omkring. Jag pratade högt med kollegorna på tyska och det tyckte nog barnen var lite märkligt, det hade jag ju inte gjort innan. Planterat blev det tillslut och vi gick in och åt. På morgonen hade jag varit i Elviras grupp och vi hade haft en normal måndagssamling; kaos. Jerome försökte ständigt sätta sig i mitt knä men jag avfärdade det hela. Tillslut la han sitt huvud där istället och jag kliade honom på ryggen. Vilken moment. Just då och just nu när det går i repris börjar jag mer och mer förstå att det faktiskt är slut. Att jag inte varje morgon kommer mötas av ungar som ropar Anna! Att jag inte kommer kivas med Pascal, Nico eller någon annan bråkstake, under Story Time. Att jag inte kommer stå bredvid Felix och coucha honom att byta om till pyjamas. Att jag inte kommer försöka ta mig fram med två tyngder på benen iform av Jannik och Jerome. Att jag inte titt som tätt kommer få en kram av Elena utav någon särskild anledning. Att Pascal inte kommer säga "Na, meine Süße?". Att det helt enkelt inte kommer vara där. Att inga kära arbetskamrater kommer möta mig med ett leende när vi säger gomorron till varandra. Att Bea inte kommer släcka lyset medan jag sitter på toaletten. Att jag inte kommer att kunna gå in i köket och värma mig av ugnen och de fantastiska två; Beate och Melitta. Att jag inte kommer luncha med Ute och en skock pratglada kids. Att jag inte kommer pyssla med Meileen och spela spel med Pia och anstränga mig för att inte vinna. Jag kommer komma på besök, javisst, men att bara gå dit och veta att man tillhör, det kommer inte mer.

Jag bakade rabarberkaka till avslutning. Det var uppskattat och det gjorde mig så glad. Förra veckan hade jag även bjudit alla barnen på chokladbollar. Ni anar inte vilken reklam jag har gjort för denna boll under mitt år här och den har blivit väldigt uppskattad. Idag blev det därför en hög med recept till mina kollegor till att kopiera.

På måndag kommer min far och min syster. Det ska bli kalas, men tills dess får jag börja vänja mig vid känslan och acceptera läget. Det går nog.

So long, Farewell, Auf Wiedersehen, Adieu!

Wenn das endlich egal wird.

Das ist mir einfach egal, was die andere können oder nicht. Was für eine Befriedigung es ist endlich den Vergleich mit anderen zu ignorieren. Also, wenn ich es endlich irgendwann vermeiden und ignorieren werde. Mein Freund Samuel hat wahrscheinlich Facebook verlassen (d.h ich finde ihn nicht mehr da) und das ist bestimmt keine schlechte Idee, vielleicht sollte ich dass nachmachen. Ich meine, die Zeit nach meiner Arbeit besteht ganz viel von Internetherumsitzen und meine ernsteste Meinung nach, ist dass ganz trocken und arm. So will ich nicht mein Leben verbringen. So entwickle ich micht nicht, dass bringt keine Freude hervor. Dass hält mir nur in der Destruktivitätsblase fest, die Tränen und Bitterkeit herstellt. Heute morgen, gerade als ich wach gewesen bin, habe ich spontan zum Gott gebetet. Dann habe ich mich entschieden, dass heute kein Minderwertigkeitsgefühl mich greifen darf. Grade geht es mir gut, so wie der ganze Tag. Meine Hoffnung ist dass es nicht nur heute gilt, sondern auch für morgen.

Übrigens war München sehr schön :)

By the way..

Jag har bestigit kullen!

Vägen upp

Toppen

Utsikten

Floran

Bestigaren som blundande tittar in i solljuset

Nach teureren Breitengradern!

Morgen bin ich nach München unterwegs :) Ich freue mich jetzt, aber anderes war es vorgestern. Dann hatte ich kein Bock darauf, wahrscheinlich wegen meines Heimwehs. Nun ist es aber besser geworden und ich will jetzt sofort Bayern entdecken und schauen was da los ist. Bier und eine helle Wurst habe ich gehört. Jedenfalls soll es ja so wahnsinnig teuer dort sein so ich nehme extra großes Taschengeld mit. Vielleicht werde ich mich verirren und nicht meinen Schlafplatz finden, wer weiß? Ich meine, mein Orientierungssinn ist ja nicht der Beste. Aber es wirt schon. Hoffentlich. Naja, wenn ich mich dann eventuell verlaufe, dann brauche ich wirklich das extra große Taschengeld. Ansonst darf ich sogar für frei in einer Schule, auf Annas Luft-Isomatte, schlafen, dass ist ja was von Großzügigkeit!

Bis dann!

Du är unik, underbar och framförallt älskad!

Jag vill begrava mina rädslor och aldrig besöka kyrkogården mer. De bara tynger och tynger utan att ge något tillbaka. Titt som tätt bestämmer jag mig för att strunta i dem, att för en gångs skull börja leva, att sluta frukta det som inte är värt att frukta. Att helt enkelt låta mig ledas av den Helige.

Men...det dröjer inte länge förrän känslan av mindervärdighet åter traskar tillbaka. Vandrar jag inte tillräckligt nära? frågar jag mig och trycks ännu längre ned i destruktivitetens gyttja. Där försöker jag kravla och kämpa på egen hand.

Jag väntar på skogsmästaren. Då drar han upp mig med sin starka hand.

Bara situationen ställs i rätt perspektiv kan ett oumbärligt hopp födas.

Guds ljus sveper genom livet.

Smått osynligt, med endast bitar av glimmer som sätts samman i livets pussel.
Med ett ödmjukhetens hjärta söker den mitt eget hjärta,
min blindhet vill den förtära.
Med sitt sken vill den mörkret i mitt inre blända.
Då äntligen, till min stora lättnad, kan även jag säga:
han är med mig alla dagar.