Another saturday night...

Jag har fått post :) Från UK och USA. Awesome!

Dessutom har jag motvilligt blivit "teachers pet". Jag ser det som att hon ännu inte har upptäckt mina brister. Så när de orealistiska berömmelserna kommer låter jag istället min blicken falla, mina kinder bli rosiga och hela min varelse ignorera det jag just hört.

Denna helg är redan ett rent kaos. Dags att skingra oredan.
Wiederschreiben!

Ps. På fritiset kom jag med idéen att konstruera en snölykta i papier-maché. Det är ju minusgrader och svårt att bygga dem ute. Det blev ett "Gemeinschaftsarbeit" som tog sin lilla tid, men visst blev det fint till slut?

Grått har gått mot blått.

Solen skiner över ett köldslaget, med tyska mått räknat, Falkensee. Luften är torr. På rummet är stillhet och tystnad ett faktum. Efter samtal och tankar efter den gångna veckan finns det nu en känsla av lugn. Kanske är det bara en kortvarig vind som sveper över helgen och skapar en bekymmersfri atmosfär. Kanske blir måndagsmorgonen lika tungrodd som alltid.

Om det nu är så att vad jag tror påverkar i större grad än väntat, då tror jag på bättre tiden. Inte visare men "rikare". Solen har ju börjat skina igen, det finns bevisligen hopp. Hopp om en vår. Det finns tysk grammatik som skrämmer och högar med uppgifter framför mig.

Men just nu blundar jag och känner tacksamhet.

Snowflakes, snowflakes dance around.

När kvällningen kommer och modet sjunker är det dags att skriva en lista. Lista över olika drömmar, mål och kanske rent ut sagt dumdristigheter, dårskaper och hypnoser som inte verkar vika av från min hjärna. Nu ska här analyseras och jämföras tills jag blir alldeles tossig på mig själv. Sen lägger jag mig ner, ber över det hela och sover lite.

Vidare går livet. Vidare går vi.

Sverige var härligt, Sverige var på topp, Sverige var vitt och kallt, Sverige var kärlek. Men Sverige var också stress, fläng, trötthet och sjukdom. (Mamma varnade mig, eller förklarade i alla fall efteråt vad problemet till sjukdom var. Hon är ju i alla fall helt super måste jag ju säga) Det kan ju inte alltid vara perfekt, men en vit och fin jul fick jag i alla fall. Den var mysig och barnen var goa, även om jag motsträvigt fick hålla med om att vår familj enkelt kunde sättas som modell för vad vårt land är just nu; ett konsumtionssamhälle. Fruktansvärda mängder paket. Förhoppningsvis var det väl med kärlek menat.

Men det går ju inte att förneka att jag saknar dem. Jag saknar mitt jullov. Men häng och film och bara mys och pulkaåkning. Jag saknar det. Såna vänner har jag inte här. De skulle nog kunna vara, men jag är ju så hyperkomplicerad att lära känna. Det tar ju en evighet. Tror jag i alla fall. Och det är svårt att sluta tro när man väl har börjat.

Nu sitter jag här och tänker på våren. Jag vill också komma överens med Gud om hur den kommer bli. Jag vill också veta att den kommer bli full av kreativitet, inspiration, glädje och skratt. Framför allt glädje och skratt. Jag är inte glad och jag vet inte om jag kommer bli det på länge. Jag har svårt att vara det. Jag har lättare till likgiltighet, apati, nedtyngning än till skratt och att vara på topp.

Jag har kommit på att jag vill resa iväg, vart vet jag inte än. Någonstans i Europa helt klart. Men med vem? Det går ju tåg till Budapest och Prag från Berlin, det är ju ypperligt.

Här i Falkensee är det snö och några grader kallt. Barnen åker pulka, eller kälke är det mer. Alla har fortfarande såna träkälkar med medar, det är coolt, men verkar lite farligt ibland när de åker. Men kul verkar det ju i alla fall.


Och nu är det 2010, gör allt ännu mer deprimerande. Eller man kanske ska börja tänka lite mer positivt. "Gör dig inga bekymmer för morgondagen..."

Hursomhelst. Jag gillar inte husdjur där jag bor. Det ska jag minsann i alla fall aldrig med fri vilja skaffa. Aldrig. Stackars djur, och stackars människor som "måste" bo med dem.