Jag har gjort en cheesecake med pepparkakssmak. Den står och kyler sig, sedan ska jag smaka på den. Glasyren blev rosa och jag gjorde några andra tabbar så jag får se om det blir gott eller inte.
Imorgon är det barn för hela slanten, kanske onsdag också, och torsdag också. Men på fredag bär det av till nordligare grader. Hälsingland. Och Johanna, jag tittade i min Atlas, och om inte geografiska uppdelningen av Sverige har förändrats så mycket sedan 1995 så ligger faktiskt Hälsingland i just Norrland. Kolla in sidan här om du inte tror mig ;)
http://www.regionfakta.com/dynamiskPresentation.aspx?id=3400
Hursomhelst så ska det bli så roligt.
Men nu så ska jag gå och smaka. Natti, natti!
måndag 24 november 2008
lördag 22 november 2008
- Å tänk, han hade bara ett vänsteröra!
Jag vill fly.
Jag vill bort, bort, bort. Och bort ännu längre. Lyfter blicken och ser min gråzon som är så liten. I jämförelese. Ändå vill jag bara gråta. Boka tid för att gråta. Få bort den där stenen över bröstet. Den kallas sorg utspädd med bitterhet och jag vill skära den av mig. Nu.
Jag är trött på alla krav som inte finns förutom i mitt huvud. Jag är trött på att älta all gammal skit, ständigt, varje dag, varje minut och sekund. ALLTID. Men jag har inte förmågan att kliva ur pölen som suger ner mina fötter.
PMS stavas premenstruella spänningar. Jag stavar det postmenstruella spänningar.
På Campingen var det partipolitik och Guds försyn.
Och det som alltid återkommer, hoppet. Hoppet som aldrig sviker som aldrig verkar vilja slita sig ifrån mig. Som ett kovskinn omger det mig. Finns där hur jag än vrider och vänder på mig. Men det var väl så han sa, "födda till en framtid och ett hopp".
och min fråga är: hur i hela friden funkar mitt nya headset?
Jag vill bort, bort, bort. Och bort ännu längre. Lyfter blicken och ser min gråzon som är så liten. I jämförelese. Ändå vill jag bara gråta. Boka tid för att gråta. Få bort den där stenen över bröstet. Den kallas sorg utspädd med bitterhet och jag vill skära den av mig. Nu.
Jag är trött på alla krav som inte finns förutom i mitt huvud. Jag är trött på att älta all gammal skit, ständigt, varje dag, varje minut och sekund. ALLTID. Men jag har inte förmågan att kliva ur pölen som suger ner mina fötter.
PMS stavas premenstruella spänningar. Jag stavar det postmenstruella spänningar.
På Campingen var det partipolitik och Guds försyn.
Och det som alltid återkommer, hoppet. Hoppet som aldrig sviker som aldrig verkar vilja slita sig ifrån mig. Som ett kovskinn omger det mig. Finns där hur jag än vrider och vänder på mig. Men det var väl så han sa, "födda till en framtid och ett hopp".
och min fråga är: hur i hela friden funkar mitt nya headset?
söndag 16 november 2008
Es ut mir leid, ich bin so böse.
Mor är upprörd. Över kattungar. Ja, jag klandrar henne inte.
Här sitter jag nu och tittar tillbaka på veckan som gått. The mood har gått upp och ner. Men nu är det nog på samma nivå där det började. Uppgivet.
I torsdag fick jag finaste kommentaren, den löd:
- Du har så fin röst. Å så är du så fin också.
Plats: Fritids någonstans i Eksjö, bland krig-brand-och naturkatastrofsritande pojkar i åldrarna sex till nio år. Well, he made my day. Medan jag försökte få dem att förstå allvaret bakom deras skisser. Krig är inget att skratta åt. Inte på det sättet.
Gårdagen bestod av barn och mig själv som försökte vara en god moster. Det gick sig inte riktigt. I viljan att göra gott fick jag dem istället att börja gråta fyra till fem gånger under dagen. Sista incidenten handlade om att jag skrek av irritation och smärta (för att vara ärlig var det nog mest irritation) och mamma tyckte jag uppförde mig som en tolvåring. Som tur är, eller vad man kan kalla det, fanns mormor där hela dan till min stora glädje.
Nu ska de små åter vara borta en vecka och det man försökt bygga upp av hyfs och fason, regler och kärlek, attityd och respekt, ansvar och konsekvenser kommer rasera som Berlinmuren en mörk novemberkväll. Giv mig styrka!
Men jag är glad att denna dag snart är över. Jag vill sova. Länge. Sedan ska jag gå på planering för Julfesten i kyrkan.
På tisdagen ska jag ha cellen.
På onsdagen ska jag bara finnas till för människor med behov.
På torsdag ...
På fredag...
På lördag..
På söndag...Nä, nu börjar det bli tråkigt.
Jag har förövrigt läst Flyga drake så nu är jag redo att se filmen. Började på en annan bok om Själens obotliga längtan efter Gud.
Kyrkans historia är så jobbig att läsa om. Också mycket intressant. Det finns så mycket trasigt och tragiskt där Gud inte fått vara den Han/Hon är utan bara ett maktredskap. Luther kom på sig själv krypa upp för en trappa i Rom för att på så sätt bli av med sin synd, och kom på att det hela var ju ganska knäppt.
Men... det har skett goda ting också. Go kyrkofäderna!
Nog talat om det.
Nu är det dags för kvällsgröten, pyjamastagpåningen, tandborstningen, bolibompatittningen, bokläsningen, sångsjungningen, Gud-som-haverbedjandet och slutligen sovandet.
Dealline: 20.00
Nu satte mamma igång Lolo och Bearnie-skivan. O no.
So long.
Här sitter jag nu och tittar tillbaka på veckan som gått. The mood har gått upp och ner. Men nu är det nog på samma nivå där det började. Uppgivet.
I torsdag fick jag finaste kommentaren, den löd:
- Du har så fin röst. Å så är du så fin också.
Plats: Fritids någonstans i Eksjö, bland krig-brand-och naturkatastrofsritande pojkar i åldrarna sex till nio år. Well, he made my day. Medan jag försökte få dem att förstå allvaret bakom deras skisser. Krig är inget att skratta åt. Inte på det sättet.
Gårdagen bestod av barn och mig själv som försökte vara en god moster. Det gick sig inte riktigt. I viljan att göra gott fick jag dem istället att börja gråta fyra till fem gånger under dagen. Sista incidenten handlade om att jag skrek av irritation och smärta (för att vara ärlig var det nog mest irritation) och mamma tyckte jag uppförde mig som en tolvåring. Som tur är, eller vad man kan kalla det, fanns mormor där hela dan till min stora glädje.
Nu ska de små åter vara borta en vecka och det man försökt bygga upp av hyfs och fason, regler och kärlek, attityd och respekt, ansvar och konsekvenser kommer rasera som Berlinmuren en mörk novemberkväll. Giv mig styrka!
Men jag är glad att denna dag snart är över. Jag vill sova. Länge. Sedan ska jag gå på planering för Julfesten i kyrkan.
På tisdagen ska jag ha cellen.
På onsdagen ska jag bara finnas till för människor med behov.
På torsdag ...
På fredag...
På lördag..
På söndag...Nä, nu börjar det bli tråkigt.
Jag har förövrigt läst Flyga drake så nu är jag redo att se filmen. Började på en annan bok om Själens obotliga längtan efter Gud.
Kyrkans historia är så jobbig att läsa om. Också mycket intressant. Det finns så mycket trasigt och tragiskt där Gud inte fått vara den Han/Hon är utan bara ett maktredskap. Luther kom på sig själv krypa upp för en trappa i Rom för att på så sätt bli av med sin synd, och kom på att det hela var ju ganska knäppt.
Men... det har skett goda ting också. Go kyrkofäderna!
Nog talat om det.
Nu är det dags för kvällsgröten, pyjamastagpåningen, tandborstningen, bolibompatittningen, bokläsningen, sångsjungningen, Gud-som-haverbedjandet och slutligen sovandet.
Dealline: 20.00
Nu satte mamma igång Lolo och Bearnie-skivan. O no.
So long.
fredag 7 november 2008
Molnen hopar sig
Vet du en sån där känsla av tomhet. När det inte ens finns inspiration till en liten petit poem.
Den där tomheten uppfyller just nu hela mitt.
Jag vänder mig om och blundar.
Tydliga symtom på vinterdepression.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)