Liknande företeelser väntar ;)tisdag 30 december 2008
lördag 27 december 2008
Ready for an exchange.
Jag är redo för ett äventyr. Var är du?
Jag vill vidga mina vyer, skapa nya kontakter, utbyta mina åsikter och knappa erfarenheter. Jag vill känna att välfärdssverige inte är min enda trygghet. Jag vill, jag vill, jag vill.
Men just nu klappar hjärtat för två lintottar. Och jag hoppas att måndag ska vara "the D-day". Jag är inte färdig på Gyesjögatan 20, inte än. Och jag vet att det är så, innerst inne, jag behöver inte passera hav eller berg för att dela något med någon.
Igår satt de tre musketörerna och pratade liv i ett långsmalt rum. De där samtalen är alltid mycket intressanta och får mig alltid att grubbla i några dagar om vem av oss tre som hade rätt eller om alla hade rätt. Jag brukar inte komma fram till något definitivt. Det är nyttigt att spekulera, analysera, kritisera så länge det inte skadar mig. Gränsen är dessvärre hårfin.
När jag satt i bilen med Rebecka utanför mitt hus, gick en del saker upp för mig. Saker som jag diskuterade mig fram till i bilen men som jag inte hade tagit på fullt allvar om där inte fanns någon som hörde mig besluta att lova mig själv. Ibland måste vi säga saker högt för att vi själva ska höra vad vi tänker. Så det kanske inte är så dumt att prata med sig själv då och då. Fast snäppet bättre med andra :)
tisdag 23 december 2008
Empty slippers
Dan´ före dopparedan´.
Hos mormor för att göra fint. Klä granen. Hur var det nu med ljusen? Hmm, börja nere eller uppe, eller sätta upponer och upponer? Vi ringer inte mamma för hon sover och när vi frågar ikväll har vi ändå glömt hur vi gjorde, sen blir det samma dilemma nästa år igen, så vi gör lite som vi tycker. Vi byter ut gardiner och ställer fram krubban, äter mat och fikar. Vi vilar i mormors säng, suckar några suckar till Gud. Vi stuvar oss in i bilen, mat har vi med så vi kommer överleva under tre dagar av icke-konsumtion.
Hemma plockar vi, tar in granen genom altandörren, för att få in någon sorts känsla. Men mungiporna är nere. Bara när pappa skämtar lite så höjs stämningen för någon sekund. Vi vill höra skratt o gråt, sång och kiv, vadsomhelst, bara det är från barn.
Men i rummet står två orörda sängar och vid de små stolarna två par tomma tofflor.
Ty han skall ge sina änglar befallning om er att bevara er på alla era vägar. Psalm 91:11
Hos mormor för att göra fint. Klä granen. Hur var det nu med ljusen? Hmm, börja nere eller uppe, eller sätta upponer och upponer? Vi ringer inte mamma för hon sover och när vi frågar ikväll har vi ändå glömt hur vi gjorde, sen blir det samma dilemma nästa år igen, så vi gör lite som vi tycker. Vi byter ut gardiner och ställer fram krubban, äter mat och fikar. Vi vilar i mormors säng, suckar några suckar till Gud. Vi stuvar oss in i bilen, mat har vi med så vi kommer överleva under tre dagar av icke-konsumtion.
Hemma plockar vi, tar in granen genom altandörren, för att få in någon sorts känsla. Men mungiporna är nere. Bara när pappa skämtar lite så höjs stämningen för någon sekund. Vi vill höra skratt o gråt, sång och kiv, vadsomhelst, bara det är från barn.
Men i rummet står två orörda sängar och vid de små stolarna två par tomma tofflor.
Ty han skall ge sina änglar befallning om er att bevara er på alla era vägar. Psalm 91:11
söndag 21 december 2008
Seize the day
Medan det fjärde ljuset tänds skulle jag vilja passa på att summera en annorlunda vecka. Redan på måndagen trodde jag överdrivet sagt att mitt lilla liv inte hade någon vidare framtid. Något hade dagen innan fått mig att utsöndra en värdelöshetskänsla i mitt inre. Hursomhelst tog jag snabbt telefonen och ringde till min kära Johanna. En vän i stormen, alltid så goda råd. Även om hon inte skulle ger bra råd, vilket hon hittills har gjort, så är det roligt att tortera hennes otelefonmänsklighet, vilken jag i och för sig bara kan ana men som för henne är en last i livet (fniss).
Måndagen bestod, utöver viss överansträngning av hjärnan, av godistillverkning i mängder och avslutades med en film med mamma. "1939", svensk klassiker. Tre timmar av gråtrist krigstidsvardag men o, så givande med ett stycke historia och därmed kunskap.
Tisdagkvällen gav mig ännu ett bra och upplyftande samtal med Samuel, min käre bror i Herren. Jag hade ännu en gång gått dit (inte just dit för han har just flyttat) med entt behov av att älta gammal bitterhet och spy galla över livet i helhet. Men väl innanför murarna av spännande fondväggar och inredning á la Scmull, fanns inte längre något vilja till detta. Även om jag nu nästan inte riktigt kan erinra mig över allt vi sa, gick jag oerhört glad ut genom hans dörr och hem i den tysta natten, med psalm 40 i bakhuvudet och en dikt på framskridande. Jag var tvungen att på vägen hem stanna till för att plita ner några rader i mobilen som ej fick glömmas. Även denna kväll, eller snarare natt, avslutades med tvåtimmars "Nyckeln till frihet" tillsammans med mamma. Även om hon inte vet det, och jag säger det alltför sällan, så är hon kvinnan i mitt liv, från första stund jag såg henne.
Onsdagen bestod av övning inför julavslutning för skola i Eksjö och på kvällen träff med afrikahydda-vän, Sanna LR, troligen en av de ödmjukaste människor jag någonsin träffat. Vi hade en så bra kväll. Vi pratade om allt möjligt och egentligen ville jag inte gå därifrån men sömnen kallade. Jag fick en underbart god julgåva i form av ett hembakat bröd och en påse med goda läckerheter. Jag bara måste dela med mig av ett stycke recept som jag senare har erhållit. Jag hoppas att SLR inte har något emot det. Så...Vad hjärtat är fullt av talar munnen....
Lingonfudge: Man behöver 3 dl socker, 1,5 dl mjölk, 1,5 dl grädde, 1 msk sirap, 50 g smör, 50 g vit choklad och slutligen omkring 1 dl frysta lingon. Koka socker, mjölk, grädde och sirap till 125 C. Uppenbarligen så ska man...eh, röra om då och då. Sedan blandar man i smöret och chokladen. Låt sedan smeten svalna till 70 C...utan att röra runt. Blanda ner lingonen, häll smeten i bakplåtspappersklädd form, 12*12 cm föreslås. Låt det stelna till i kylen och...hum hum...skär i bitar.
Ja, så kom torsdagen med julbord, tomte och paketöppning med barnen på Patricia. Vilken fröjd och glädje, dock aningen spratt i ben och tunga. Andreas ringde under arbetstid och meddelade att ungdomsstyrelsen inte beviljat min ansökan till Tyskland. Suck nr två. Nåväl, kvällen avrundades i goda vänners lag med bön och Jesus. Ännu en moment denna vecka då jag bara fick vila i Guds famn och känna kravlöshet, min ständiga aktivitetsoro till trots. Jag önskar att det får gro, vad vi nu har, i vår cell där vi är smulor av samma bröd.
Fredagen rullade på tidigt med julavslutningar och sedan besök av Mikael som med rynkad panna och klining i bakhuvudet inte förstod varför jag inte fick ljud i datorns högtalare. Efter fem samtal med datorsupportrar och tekniker kom jag slutligen fram till Markus eller vad hans namn nu var och frågade om han kunde hjälpa mig med min dator. jag förväntade mig ett "Jaha, då ska du ringa det här numret...", men istället påbörjades mission: få-ljud-i-annakarins-dator. Jag var tillslut tvungen att lägga på eftersom jag råkade att söva hela alltet. Vi kom ändock onekligen lösningen på spåret och det ska väl kunna ordnas till. Med hjälp av Mikael. Kvällen avslutades med Julfest i Vetlanda. Tyvärr inga kommentarer.
Lördagen får förbli högst intetsägande. Vaknade till vid 13.20, la mig 22.00. Bytte aldrig kläder.
Idag söndag, fjärde advent, predikade Magnus i kyrkan och påminde oss om att varje sekund av vårt liv är vårt liv. Alla dagar som kommer och går, det är livet. Dags att börja leva? O, ja! Jag bestämde mig för att få ett slut på allt negopego i min tillvaro. Jag måste ständigt påminna mig själv och andra hur mycket vi alla är älskade. Det låter alltid lika naivt att säga det men det är ju sant. Senare på eftermiddage fick jag två mail: ett från Victor som sa att det var okej att hans bild på fjällvärlden fanns på min blogg utan att hans namn fanns med. Det andra var från Else i Falkensee som vägrade ge upp om min volontärtjänst. Det gjorde mig ganska glad. Väldigt glad faktiskt.
Nu sitter jag här framför datorn i mitt stökiga rum och undrar hur jag ska få ihop allt. Allt inför onsdagen då det verkar vara någon form av helgdag som ska firas, men också allt i livet. Hur mycket jag än funderar och oroar mig gör det inte saken bättre. Det jag får förtrösta på är Livet som skapade himmel och jord och som också gjort sig lika lång som jag kanske t o m kortare och som vet vad allt handlar om, som inte behöver några förklaringar. Bara ett förkrossat hjärta. Livet, som varje dag vill lära mig att fånga dagen.
Måndagen bestod, utöver viss överansträngning av hjärnan, av godistillverkning i mängder och avslutades med en film med mamma. "1939", svensk klassiker. Tre timmar av gråtrist krigstidsvardag men o, så givande med ett stycke historia och därmed kunskap.
Tisdagkvällen gav mig ännu ett bra och upplyftande samtal med Samuel, min käre bror i Herren. Jag hade ännu en gång gått dit (inte just dit för han har just flyttat) med entt behov av att älta gammal bitterhet och spy galla över livet i helhet. Men väl innanför murarna av spännande fondväggar och inredning á la Scmull, fanns inte längre något vilja till detta. Även om jag nu nästan inte riktigt kan erinra mig över allt vi sa, gick jag oerhört glad ut genom hans dörr och hem i den tysta natten, med psalm 40 i bakhuvudet och en dikt på framskridande. Jag var tvungen att på vägen hem stanna till för att plita ner några rader i mobilen som ej fick glömmas. Även denna kväll, eller snarare natt, avslutades med tvåtimmars "Nyckeln till frihet" tillsammans med mamma. Även om hon inte vet det, och jag säger det alltför sällan, så är hon kvinnan i mitt liv, från första stund jag såg henne.
Onsdagen bestod av övning inför julavslutning för skola i Eksjö och på kvällen träff med afrikahydda-vän, Sanna LR, troligen en av de ödmjukaste människor jag någonsin träffat. Vi hade en så bra kväll. Vi pratade om allt möjligt och egentligen ville jag inte gå därifrån men sömnen kallade. Jag fick en underbart god julgåva i form av ett hembakat bröd och en påse med goda läckerheter. Jag bara måste dela med mig av ett stycke recept som jag senare har erhållit. Jag hoppas att SLR inte har något emot det. Så...Vad hjärtat är fullt av talar munnen....
Lingonfudge: Man behöver 3 dl socker, 1,5 dl mjölk, 1,5 dl grädde, 1 msk sirap, 50 g smör, 50 g vit choklad och slutligen omkring 1 dl frysta lingon. Koka socker, mjölk, grädde och sirap till 125 C. Uppenbarligen så ska man...eh, röra om då och då. Sedan blandar man i smöret och chokladen. Låt sedan smeten svalna till 70 C...utan att röra runt. Blanda ner lingonen, häll smeten i bakplåtspappersklädd form, 12*12 cm föreslås. Låt det stelna till i kylen och...hum hum...skär i bitar.
Ja, så kom torsdagen med julbord, tomte och paketöppning med barnen på Patricia. Vilken fröjd och glädje, dock aningen spratt i ben och tunga. Andreas ringde under arbetstid och meddelade att ungdomsstyrelsen inte beviljat min ansökan till Tyskland. Suck nr två. Nåväl, kvällen avrundades i goda vänners lag med bön och Jesus. Ännu en moment denna vecka då jag bara fick vila i Guds famn och känna kravlöshet, min ständiga aktivitetsoro till trots. Jag önskar att det får gro, vad vi nu har, i vår cell där vi är smulor av samma bröd.
Fredagen rullade på tidigt med julavslutningar och sedan besök av Mikael som med rynkad panna och klining i bakhuvudet inte förstod varför jag inte fick ljud i datorns högtalare. Efter fem samtal med datorsupportrar och tekniker kom jag slutligen fram till Markus eller vad hans namn nu var och frågade om han kunde hjälpa mig med min dator. jag förväntade mig ett "Jaha, då ska du ringa det här numret...", men istället påbörjades mission: få-ljud-i-annakarins-dator. Jag var tillslut tvungen att lägga på eftersom jag råkade att söva hela alltet. Vi kom ändock onekligen lösningen på spåret och det ska väl kunna ordnas till. Med hjälp av Mikael. Kvällen avslutades med Julfest i Vetlanda. Tyvärr inga kommentarer.
Lördagen får förbli högst intetsägande. Vaknade till vid 13.20, la mig 22.00. Bytte aldrig kläder.
Idag söndag, fjärde advent, predikade Magnus i kyrkan och påminde oss om att varje sekund av vårt liv är vårt liv. Alla dagar som kommer och går, det är livet. Dags att börja leva? O, ja! Jag bestämde mig för att få ett slut på allt negopego i min tillvaro. Jag måste ständigt påminna mig själv och andra hur mycket vi alla är älskade. Det låter alltid lika naivt att säga det men det är ju sant. Senare på eftermiddage fick jag två mail: ett från Victor som sa att det var okej att hans bild på fjällvärlden fanns på min blogg utan att hans namn fanns med. Det andra var från Else i Falkensee som vägrade ge upp om min volontärtjänst. Det gjorde mig ganska glad. Väldigt glad faktiskt.
Nu sitter jag här framför datorn i mitt stökiga rum och undrar hur jag ska få ihop allt. Allt inför onsdagen då det verkar vara någon form av helgdag som ska firas, men också allt i livet. Hur mycket jag än funderar och oroar mig gör det inte saken bättre. Det jag får förtrösta på är Livet som skapade himmel och jord och som också gjort sig lika lång som jag kanske t o m kortare och som vet vad allt handlar om, som inte behöver några förklaringar. Bara ett förkrossat hjärta. Livet, som varje dag vill lära mig att fånga dagen.
fredag 19 december 2008
Då behöver jag din frid.
När planer, visioner och drömmar måste släppas. När jag själv inte räcker till. När mungiporna dalat förlänge. När framtiden, vilken skulle ses som en ljus sommarmorgon istället upplevs som en mörk och gråtrist novemberkvällning. När jag aldrig vill vara där jag är. När jag tror att gräset är grönare på andra sidan. När jag ständigt bär på gråt i halsen. När jag glömmer löftena som aldrig skulle svika.
Då behöver jag din frid, Gud. Den som är och är värd mer än allt jag tänker, tror och hoppas.
Då behöver jag din frid, Gud. Den som är och är värd mer än allt jag tänker, tror och hoppas.
fredag 12 december 2008
- Bön åt folket! sa hon bredvid.
Håret växer. Ner över axlarna och snart lite till. Jag funderar vidare. Jag erinrar mig över de ljumma dagarna då håret var mitt inres offer. Från maglångt till millimeterkort. I fyra steg, fyra månader. Ibland kommer behovet tillbaka när jag blir frustrerad. Ett behov av att göra något drastiskt med det. To do something with my h....with your heart? No, my hair. Men jag behärskar mig och impulsiviteten får aldig överhandsgreppet. En enkel önskar håller mig tillbaka. Och efteråt en patetisk känsla som trycker i bröstet, där hjärtat sitter. Den vill slita mig i spillror och gråta mig till söms, ge mig lavetter, en efter en.
Men det är kvällar som igår. När unika personer samlas och jag ser Gud i deras ögonvrå. Det är då jag förstår höjden, bredden, längden och djupet. Det väsentliga.
Men det är kvällar som igår. När unika personer samlas och jag ser Gud i deras ögonvrå. Det är då jag förstår höjden, bredden, längden och djupet. Det väsentliga.
torsdag 11 december 2008
Rastlös
Gjorde ett vilken-disneyfigur-är-du-test på facebook. Winnie the Pooh. Faktiskt ett uppmuntrande svar. Jag känner mig inte alltid så tillfreds med mig själv som denna lilla problemlösa lilla gula björn. Men det finns ju ett hopp om att bli.
onsdag 3 december 2008
tisdag 2 december 2008
Fastfrusen
Hit. Snart. Snälla.
All I can hear I me mine, I me mine, I me mind. Even those tears I me mine, I me mine, I me mine. No-one's frightened of playing it, ev'ryone's saying it, All thru' your life I me mine. /George Harrison
Är jag en egoist? Det är jag nog. Jag tänker för mycket på MITT eget väl och ve, MIN utveckling, MINA drömmar, MIN framtid.
Efter genomgång av motiv till visioner och dylikt blir jag som alltid lika bekymrad, milt uttryckt, över det lilla uns av Jesu efterföljare jag kan hitta när jag tittar in i hålet till "mig-själv". Vart tog alla drömmar om "tillsammans" vägen? Varför gick blicken tillbaka ner på mig själv igen? Var tog vördnaden vägen?
måndag 1 december 2008
När lille David knackar på
Det kanske är sömnbristen eller årstiden eller allt fototittande i übergoda vänners lag. Det kanske är huvudvärken eller ensamheten efter trång kärlekshelg eller återupplevelse av förfluten vardag. Det kanske är mig eller vadsomhelst. Men i dag är en somlig dag och somliga dagar är frånvaron av en så ljuvlig tillvaro så påtaglig.
Jag tillhör fortfarande dem som inte accepterat läget. Men nu får det vara slut på den sentimentala ådran. För ikväll.
Tre fina vänner gav mig ett gott, gott skratt, ett leende i hjärtat och vetskap om hur väl man kan utnyttja en helg.
Hihi.
Jag tillhör fortfarande dem som inte accepterat läget. Men nu får det vara slut på den sentimentala ådran. För ikväll.
Tre fina vänner gav mig ett gott, gott skratt, ett leende i hjärtat och vetskap om hur väl man kan utnyttja en helg.Hihi.
måndag 24 november 2008
Ute faller snö...
Jag har gjort en cheesecake med pepparkakssmak. Den står och kyler sig, sedan ska jag smaka på den. Glasyren blev rosa och jag gjorde några andra tabbar så jag får se om det blir gott eller inte.
Imorgon är det barn för hela slanten, kanske onsdag också, och torsdag också. Men på fredag bär det av till nordligare grader. Hälsingland. Och Johanna, jag tittade i min Atlas, och om inte geografiska uppdelningen av Sverige har förändrats så mycket sedan 1995 så ligger faktiskt Hälsingland i just Norrland. Kolla in sidan här om du inte tror mig ;)
http://www.regionfakta.com/dynamiskPresentation.aspx?id=3400
Hursomhelst så ska det bli så roligt.
Men nu så ska jag gå och smaka. Natti, natti!
Imorgon är det barn för hela slanten, kanske onsdag också, och torsdag också. Men på fredag bär det av till nordligare grader. Hälsingland. Och Johanna, jag tittade i min Atlas, och om inte geografiska uppdelningen av Sverige har förändrats så mycket sedan 1995 så ligger faktiskt Hälsingland i just Norrland. Kolla in sidan här om du inte tror mig ;)
http://www.regionfakta.com/dynamiskPresentation.aspx?id=3400
Hursomhelst så ska det bli så roligt.
Men nu så ska jag gå och smaka. Natti, natti!
lördag 22 november 2008
- Å tänk, han hade bara ett vänsteröra!
Jag vill fly.
Jag vill bort, bort, bort. Och bort ännu längre. Lyfter blicken och ser min gråzon som är så liten. I jämförelese. Ändå vill jag bara gråta. Boka tid för att gråta. Få bort den där stenen över bröstet. Den kallas sorg utspädd med bitterhet och jag vill skära den av mig. Nu.
Jag är trött på alla krav som inte finns förutom i mitt huvud. Jag är trött på att älta all gammal skit, ständigt, varje dag, varje minut och sekund. ALLTID. Men jag har inte förmågan att kliva ur pölen som suger ner mina fötter.
PMS stavas premenstruella spänningar. Jag stavar det postmenstruella spänningar.
På Campingen var det partipolitik och Guds försyn.
Och det som alltid återkommer, hoppet. Hoppet som aldrig sviker som aldrig verkar vilja slita sig ifrån mig. Som ett kovskinn omger det mig. Finns där hur jag än vrider och vänder på mig. Men det var väl så han sa, "födda till en framtid och ett hopp".
och min fråga är: hur i hela friden funkar mitt nya headset?
Jag vill bort, bort, bort. Och bort ännu längre. Lyfter blicken och ser min gråzon som är så liten. I jämförelese. Ändå vill jag bara gråta. Boka tid för att gråta. Få bort den där stenen över bröstet. Den kallas sorg utspädd med bitterhet och jag vill skära den av mig. Nu.
Jag är trött på alla krav som inte finns förutom i mitt huvud. Jag är trött på att älta all gammal skit, ständigt, varje dag, varje minut och sekund. ALLTID. Men jag har inte förmågan att kliva ur pölen som suger ner mina fötter.
PMS stavas premenstruella spänningar. Jag stavar det postmenstruella spänningar.
På Campingen var det partipolitik och Guds försyn.
Och det som alltid återkommer, hoppet. Hoppet som aldrig sviker som aldrig verkar vilja slita sig ifrån mig. Som ett kovskinn omger det mig. Finns där hur jag än vrider och vänder på mig. Men det var väl så han sa, "födda till en framtid och ett hopp".
och min fråga är: hur i hela friden funkar mitt nya headset?
söndag 16 november 2008
Es ut mir leid, ich bin so böse.
Mor är upprörd. Över kattungar. Ja, jag klandrar henne inte.
Här sitter jag nu och tittar tillbaka på veckan som gått. The mood har gått upp och ner. Men nu är det nog på samma nivå där det började. Uppgivet.
I torsdag fick jag finaste kommentaren, den löd:
- Du har så fin röst. Å så är du så fin också.
Plats: Fritids någonstans i Eksjö, bland krig-brand-och naturkatastrofsritande pojkar i åldrarna sex till nio år. Well, he made my day. Medan jag försökte få dem att förstå allvaret bakom deras skisser. Krig är inget att skratta åt. Inte på det sättet.
Gårdagen bestod av barn och mig själv som försökte vara en god moster. Det gick sig inte riktigt. I viljan att göra gott fick jag dem istället att börja gråta fyra till fem gånger under dagen. Sista incidenten handlade om att jag skrek av irritation och smärta (för att vara ärlig var det nog mest irritation) och mamma tyckte jag uppförde mig som en tolvåring. Som tur är, eller vad man kan kalla det, fanns mormor där hela dan till min stora glädje.
Nu ska de små åter vara borta en vecka och det man försökt bygga upp av hyfs och fason, regler och kärlek, attityd och respekt, ansvar och konsekvenser kommer rasera som Berlinmuren en mörk novemberkväll. Giv mig styrka!
Men jag är glad att denna dag snart är över. Jag vill sova. Länge. Sedan ska jag gå på planering för Julfesten i kyrkan.
På tisdagen ska jag ha cellen.
På onsdagen ska jag bara finnas till för människor med behov.
På torsdag ...
På fredag...
På lördag..
På söndag...Nä, nu börjar det bli tråkigt.
Jag har förövrigt läst Flyga drake så nu är jag redo att se filmen. Började på en annan bok om Själens obotliga längtan efter Gud.
Kyrkans historia är så jobbig att läsa om. Också mycket intressant. Det finns så mycket trasigt och tragiskt där Gud inte fått vara den Han/Hon är utan bara ett maktredskap. Luther kom på sig själv krypa upp för en trappa i Rom för att på så sätt bli av med sin synd, och kom på att det hela var ju ganska knäppt.
Men... det har skett goda ting också. Go kyrkofäderna!
Nog talat om det.
Nu är det dags för kvällsgröten, pyjamastagpåningen, tandborstningen, bolibompatittningen, bokläsningen, sångsjungningen, Gud-som-haverbedjandet och slutligen sovandet.
Dealline: 20.00
Nu satte mamma igång Lolo och Bearnie-skivan. O no.
So long.
Här sitter jag nu och tittar tillbaka på veckan som gått. The mood har gått upp och ner. Men nu är det nog på samma nivå där det började. Uppgivet.
I torsdag fick jag finaste kommentaren, den löd:
- Du har så fin röst. Å så är du så fin också.
Plats: Fritids någonstans i Eksjö, bland krig-brand-och naturkatastrofsritande pojkar i åldrarna sex till nio år. Well, he made my day. Medan jag försökte få dem att förstå allvaret bakom deras skisser. Krig är inget att skratta åt. Inte på det sättet.
Gårdagen bestod av barn och mig själv som försökte vara en god moster. Det gick sig inte riktigt. I viljan att göra gott fick jag dem istället att börja gråta fyra till fem gånger under dagen. Sista incidenten handlade om att jag skrek av irritation och smärta (för att vara ärlig var det nog mest irritation) och mamma tyckte jag uppförde mig som en tolvåring. Som tur är, eller vad man kan kalla det, fanns mormor där hela dan till min stora glädje.
Nu ska de små åter vara borta en vecka och det man försökt bygga upp av hyfs och fason, regler och kärlek, attityd och respekt, ansvar och konsekvenser kommer rasera som Berlinmuren en mörk novemberkväll. Giv mig styrka!
Men jag är glad att denna dag snart är över. Jag vill sova. Länge. Sedan ska jag gå på planering för Julfesten i kyrkan.
På tisdagen ska jag ha cellen.
På onsdagen ska jag bara finnas till för människor med behov.
På torsdag ...
På fredag...
På lördag..
På söndag...Nä, nu börjar det bli tråkigt.
Jag har förövrigt läst Flyga drake så nu är jag redo att se filmen. Började på en annan bok om Själens obotliga längtan efter Gud.
Kyrkans historia är så jobbig att läsa om. Också mycket intressant. Det finns så mycket trasigt och tragiskt där Gud inte fått vara den Han/Hon är utan bara ett maktredskap. Luther kom på sig själv krypa upp för en trappa i Rom för att på så sätt bli av med sin synd, och kom på att det hela var ju ganska knäppt.
Men... det har skett goda ting också. Go kyrkofäderna!
Nog talat om det.
Nu är det dags för kvällsgröten, pyjamastagpåningen, tandborstningen, bolibompatittningen, bokläsningen, sångsjungningen, Gud-som-haverbedjandet och slutligen sovandet.
Dealline: 20.00
Nu satte mamma igång Lolo och Bearnie-skivan. O no.
So long.
fredag 7 november 2008
Molnen hopar sig
Vet du en sån där känsla av tomhet. När det inte ens finns inspiration till en liten petit poem.
Den där tomheten uppfyller just nu hela mitt.
Jag vänder mig om och blundar.
Tydliga symtom på vinterdepression.
tisdag 28 oktober 2008
I en vardag
En kall morgon och jag väntar på en buss i en kur vid ett sjukhus. Den kommer inte. Jag ska till Hult och leka med barn i åtta timmar. Frestande okul en dag som denna. Bussen kommer inte. Ringer mamma. Det kommer fler bussar, fast fel bussar. Läser tabell. Det står visst något om skolbuss. Hmmm. Mamma-som-ställer-upp-i-ur-och-skur kommer farandes med 740.Sedan kommer vi på att det är lov.
Magnus bakar banankaka på dagis. Det luktar gott men smakar salt. Det beror nog på att han har i 7 tsk bikarbonat istället för 1-2. Svårt med omvandling. Jag gör om, med Julia. Det blir jättebra.
söndag 26 oktober 2008
Der Reiter
Det här ser jag varje dag: En häst. Och en ryttare. Eksjös ryttarstaty.
Varje dag.
Jag är ganska trött på den.
torsdag 23 oktober 2008
Kameleontåldern
Situation ett, på gata:
Åttaårig flicka: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20 år.
Åttaårig flicka: Va? Är det sant? Jag trodde du var typ 14.
Anna-Karin: Jasså.
Situation två, i omklädningsrum till simhall:
Åttaårig flickor: Ska du bada? Jag menar simma?
Anna-Karin: Ja.
Åttaåriga flickor: Men går inte du i skolan?
Anna-Karin: Nej, jag har redan slutat skolan, jag går inte i skolan längre.
Åttaåriga flickor: Vaddå? Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Åttaåriga flickor: Jaha (förebrående, förvånat).
Tystnad.
Situation tre, i skolan som lärar vikarie:
Tolvårig pojke: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Tolvårig pojke: Jaha (lite förvånat).
Anna-Karin: Det trodde du inte va?
Tolvårig pojke: Nä, jag trodde du va' typ 16 eller nått?
Anna-Karin(tänkande): Nä, du skämtar?
Situation fyra, hemma:
Anna-Kairn: Mamma, om du inte skulle känna mig och du träffade mig för första gången, hur gammal skulle du tro att jag var då?
Mamma: Ja du...runt 25 någonting.
Anna-Karin: Jaja, Ok.
Åttaårig flicka: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20 år.
Åttaårig flicka: Va? Är det sant? Jag trodde du var typ 14.
Anna-Karin: Jasså.
Situation två, i omklädningsrum till simhall:
Åttaårig flickor: Ska du bada? Jag menar simma?
Anna-Karin: Ja.
Åttaåriga flickor: Men går inte du i skolan?
Anna-Karin: Nej, jag har redan slutat skolan, jag går inte i skolan längre.
Åttaåriga flickor: Vaddå? Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Åttaåriga flickor: Jaha (förebrående, förvånat).
Tystnad.
Situation tre, i skolan som lärar vikarie:
Tolvårig pojke: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Tolvårig pojke: Jaha (lite förvånat).
Anna-Karin: Det trodde du inte va?
Tolvårig pojke: Nä, jag trodde du va' typ 16 eller nått?
Anna-Karin(tänkande): Nä, du skämtar?
Situation fyra, hemma:
Anna-Kairn: Mamma, om du inte skulle känna mig och du träffade mig för första gången, hur gammal skulle du tro att jag var då?
Mamma: Ja du...runt 25 någonting.
Anna-Karin: Jaja, Ok.
Summa summarum: "Johanna Renling-symtom"
tisdag 21 oktober 2008
Tillbaka till personliga bänklock och hängare
Jag älskar dem.
En sak är säker. Man, snarare jag, behöver inte vara orolig för något. Jag i en sjätteklass var helt klockrent. I alla fall i den klassen, på den skolan, i dag.
Rent socialt funkar det bra. Tar vi en närmare titt på pedagogiken kan den diskuteras. Hur i hela världen ska man på ett enkelt sätt förklara att det är fyra, inte fem, tiondelar som är lika mycket som två femtedelar, utan att säga för mycket?
Sen alla dessa klagomål: maten är skit, det finns inget att göra på rasterna, vi får inte ha våra mobiltelefoner, vi får inga håltimmar, vi får inte äta godis. Bla, bla, bla. Jag tar tålamodigt in synpunkterna medans jag njuter av skolmaten som bara kostar mig 20 ynka kronor, underhålls av dessa tolvåringars konversation med mig och varandra, känner min egen mobil hettandes i fickan (till vilken glädje?), ler över att äntligen få uppleva de korta 20-minuters-rasterna och tiger om mitt barnsliga godislöfte.
Samtidigt ropar hjärtat högt: "inte många hundra mil härifrån sitter det mängder med human beings och svälter och ni klagar på att maten är äcklig! Skäms!"Jag känner att mina lagrade predikningar om tacksamhet, över den goda svenska standarden, inte skulle bita på dem och låter bli att kila in det i dagens debatt. Vilken tur att jag får chansen imorgon igen.
Hursomhelst, jag kan inte låta bli att bara tycka det är helt jättekul, nära på att göra det gratis. Jag kände också att mammon inte hade så stor makt över mig, jag höll på att gå därifrån UTAN att fylla i lönelappen, vilken jag kände var nödvändig att fylla i p g a viss betalningsskydigheter. Halvvägs oberoende.
Snart är det dags för cellis.
Vi ses!
En sak är säker. Man, snarare jag, behöver inte vara orolig för något. Jag i en sjätteklass var helt klockrent. I alla fall i den klassen, på den skolan, i dag.
Rent socialt funkar det bra. Tar vi en närmare titt på pedagogiken kan den diskuteras. Hur i hela världen ska man på ett enkelt sätt förklara att det är fyra, inte fem, tiondelar som är lika mycket som två femtedelar, utan att säga för mycket?
Sen alla dessa klagomål: maten är skit, det finns inget att göra på rasterna, vi får inte ha våra mobiltelefoner, vi får inga håltimmar, vi får inte äta godis. Bla, bla, bla. Jag tar tålamodigt in synpunkterna medans jag njuter av skolmaten som bara kostar mig 20 ynka kronor, underhålls av dessa tolvåringars konversation med mig och varandra, känner min egen mobil hettandes i fickan (till vilken glädje?), ler över att äntligen få uppleva de korta 20-minuters-rasterna och tiger om mitt barnsliga godislöfte.
Samtidigt ropar hjärtat högt: "inte många hundra mil härifrån sitter det mängder med human beings och svälter och ni klagar på att maten är äcklig! Skäms!"Jag känner att mina lagrade predikningar om tacksamhet, över den goda svenska standarden, inte skulle bita på dem och låter bli att kila in det i dagens debatt. Vilken tur att jag får chansen imorgon igen.
Hursomhelst, jag kan inte låta bli att bara tycka det är helt jättekul, nära på att göra det gratis. Jag kände också att mammon inte hade så stor makt över mig, jag höll på att gå därifrån UTAN att fylla i lönelappen, vilken jag kände var nödvändig att fylla i p g a viss betalningsskydigheter. Halvvägs oberoende.
Snart är det dags för cellis.
Vi ses!
måndag 20 oktober 2008
Ein Elephant für dich
Jag åkte till staden i Söder. Det tog mig fem timmar dit och sex timmar hem. Det var billigast så. Jag läste ut Inpå helig mark av Olof Edsinger och började läsa Egalias döttrar. Klara min vän, vilken läsupplevelse. Jag har aldrig varit så förvirrad i mitt läsande som nu, men ack så underhållande och inte minst en ordentlig tankeställare. Livets s k normer är inte så klockrent självklara trots allt.
Fröknar blir herkar, människor blir kvinniskor, sjömän blir sjökvinnor, behåar blir pehåar.
Malmö gav fina möten, tankeställare efter tankeställare. Jag lämnade ändock min 17 timmars vistelse med ett leende på läpparna. - Det finns visst fler än jag som diggar text-tv.
Det var en fantastisk vegetarisk buffé som jag bara frossade i och jag ångrar att jag somnade och missade den omissbara tack-o-suck-rundan.
Dagen idag har bestått av tysk rock-pop, tysk ironi-rock, tysk viking-rock a la youtube och egentillverkad schweizisk käserösti a la mig själv. Bitte gib mir nur ein wort...
Jag känner att jag måste börja ladda inför efter-nyår-sysselsättningen. Till jul kanske det blir Stolle i köket, vem vet.
Imorgon ska jag vara mattelärare för tolvåringar. Japp. Det är inte annat än att jag känner en liten nervositet. Tragiskt nog.
- Väx upp A-K! Du är faktiskt 20 år!
- Je sais.
Förutom detta kom jag på att livet är ganska ljust, med några tunga ovädersmoln. Förbipasserande.
I Malmö märkte jag att jag fortfarande lider av en undererfarenhet i viss mån (ganska stor mån).
Aja, jag längtar fortfarande till en doft av järn. Men snart ska jag till Marocko och där kanske jag glömmer bort hur det luktar. Javisst! Marocko! Imorgon måste jag ta tag i den där vaccinationsfrågan.
Bis Morgon oder ein anderen Mal...
The wannabe-som-alla-andra
Fröknar blir herkar, människor blir kvinniskor, sjömän blir sjökvinnor, behåar blir pehåar.
Malmö gav fina möten, tankeställare efter tankeställare. Jag lämnade ändock min 17 timmars vistelse med ett leende på läpparna. - Det finns visst fler än jag som diggar text-tv.
Det var en fantastisk vegetarisk buffé som jag bara frossade i och jag ångrar att jag somnade och missade den omissbara tack-o-suck-rundan.
Dagen idag har bestått av tysk rock-pop, tysk ironi-rock, tysk viking-rock a la youtube och egentillverkad schweizisk käserösti a la mig själv. Bitte gib mir nur ein wort...
Jag känner att jag måste börja ladda inför efter-nyår-sysselsättningen. Till jul kanske det blir Stolle i köket, vem vet.
Imorgon ska jag vara mattelärare för tolvåringar. Japp. Det är inte annat än att jag känner en liten nervositet. Tragiskt nog.
- Väx upp A-K! Du är faktiskt 20 år!
- Je sais.
Förutom detta kom jag på att livet är ganska ljust, med några tunga ovädersmoln. Förbipasserande.
I Malmö märkte jag att jag fortfarande lider av en undererfarenhet i viss mån (ganska stor mån).
Aja, jag längtar fortfarande till en doft av järn. Men snart ska jag till Marocko och där kanske jag glömmer bort hur det luktar. Javisst! Marocko! Imorgon måste jag ta tag i den där vaccinationsfrågan.
Bis Morgon oder ein anderen Mal...
The wannabe-som-alla-andra
fredag 17 oktober 2008
Det första inlägget vill man ska bli speciellt, blir det här det?
Kära medmänniskor.
Sagt och gjort. Jag skapade mig en blogg.
Jag hade visserligen sagt till mig själv att jag egentligen inte ville, trots att jag var väldigt sugen. Mest för att jag lätt kan få ångest över vad jag skriver. Jag erinrade mig dock om att det ju är JAG som styr över vad som finns på bloggen och vad som inte behöver finnas längre så då blev jag lite lugnare och bättre till mods.
Så varmt välkommen, hoppas att du sitter bekvämt har någon sorts förfriskning tillhands för nu börjar resan med Ay-Kå Pi.
Vi ses!
Btw, idag har jag gjort öländska kroppkakor, påminner ytterst mycket om pitepalt (inte så konstigt, samma ingredienser, så att säga) och jag fick några fina minnesbilder av ett trevligt paltparty en vacker vårkväll på Liljeholmen (tänk vad minnena positiveras med tiden, det är inte klokt).
Klem.
Sagt och gjort. Jag skapade mig en blogg.
Jag hade visserligen sagt till mig själv att jag egentligen inte ville, trots att jag var väldigt sugen. Mest för att jag lätt kan få ångest över vad jag skriver. Jag erinrade mig dock om att det ju är JAG som styr över vad som finns på bloggen och vad som inte behöver finnas längre så då blev jag lite lugnare och bättre till mods.
Så varmt välkommen, hoppas att du sitter bekvämt har någon sorts förfriskning tillhands för nu börjar resan med Ay-Kå Pi.
Vi ses!
Btw, idag har jag gjort öländska kroppkakor, påminner ytterst mycket om pitepalt (inte så konstigt, samma ingredienser, så att säga) och jag fick några fina minnesbilder av ett trevligt paltparty en vacker vårkväll på Liljeholmen (tänk vad minnena positiveras med tiden, det är inte klokt).
Klem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)