Parasta ennen.

Boken till höger kommer aldrig ta slut.------------------------>
Dags att byta? JAAAA!!!

Viktig här och nu.

Idag kom jag faktiskt att tänka på alla uppgifter som människor har runt omkring. När jag cyklade hem från jobbet så kom det för mig hur viktiga alla personer är i det "hela". Speciellt kom jag att tänka på en farbror i min barndom, en farbror vid namn Gunnar. I frikyrkan hemma på Vattentorget 1 var det alltid onsdagskvällarna hela källaren var full med små livliga knattar som sprang hit och dit och hade fruktansvärt roligt. Men. För att komma in måste man först ta av sig alla ytterkläder. Det fanns en man i vår församling som hade hittat en finfin uppgift under dessa onsdagskvällar. Sisådär tio minuter innan sex, alltså långt innan jag, min syster och min mamma hade kommit dit (vår standard var att komma ca fem-åtta minuter för sent), stod Gunnar i dörren och hjälpte varje barn, stor som liten att hänga upp jackan och halsduken, vantarna och mössan på en galge som det stod "Wälkommen till Pingstkyrkan" på (jo, det var tryckfel på dem). Denna insats kan tyckas så löjligt enkel och kan lätt glömmas bort. Men den var så betydelsefull. Dels för att alla kände sig välkomna, dels att alla ledare till de olika barngrupperna kunde koncentrera sig på sin uppgift och dels för att ett stort kaos i klädkammaren förhindrades. Gunnar var lite till åren kommen och det var ju en välsignelse att han inte tänkte att han var "för gammal för att hjälpa till att tjäna" som det så klatschigt heter i dessa kretsar.

Ja. Så mitt budskap för kvällen var alltså: underskatta inte din uppgift där du befinner dig. Den är värdefull precis som Du. Glöm inte bort att för att kunna lägga ett pussel måste man liksom ha fler bitar än en.

Kram och puss!

Klipp och klistra.

Well, well ännu en arbetsdag avklarad. Denna var fylld med pyssel. Temat för hösten är djur av alla de slag. Peggys grupp har tänkt att göra djuransiktsmasker. Hon hade köpt något som hon trodde var färdiggjorda masker, vilket det inte visade sig vara. Men Anna-Karin som är helt såld på att klippa ut saker gjorde sig ganska snabbt hilfbereit. Jag och Katta satt hela förmiddagen och klippte och pratade om jul- och luciafirande. Det var mysigt.

Jo, det är faktiskt så att jag tycker det är väldigt roligt att sitta långa stunder och klippa ut saker (om det har något gott syfte). Fast ibland kan det bli till ett lustigt beteende när jag inte kan lämna ifrån mig det. Jag är lite envis liksom, vill slutför det jag börjat på. Som mamma antar jag.

Igår kväll blev det inga scones och heller ingen äppelpaj. Susanne frågade om jag ville följa med till kyrkan och förbereda lovprogrammet och det ville jag gärna. Det var trevligt. Jag ska göra ljuslyktor med en kvinna som heter Annika. Det verkade som att hon inte förstod att jag var otysk. Det är ju en "seger" i sig. Hihi.

Nu ska jag göra nytta har jag tänkt. När jag var liten och min pappa eller mamma sa "nej, nu får jag nog allt göra lite nytta", fick jag i huvudet en bild av en köttfärsröra som skulle tillberedas på något smaskigt vis. Därför blev jag alltid lite excited och det började vattnas lite i munnen när det sa det. Efter hand har jag förstått att det inte är så smakfullt som det låter. Kan faktiskt vara riktigt osmakligt somliga gånger.

Guds välsignelser
Anna-Karin

Dagarna blir kortare...

fast än är det en bit kvar till jul minsann. Tiden får gå långsamt.

Okej, dags att börja ta tag i bloggandet. Sedan september har det blivit som svårare pga att mycket är pågång under veckodagarna och motivationen infinner sig inte när man vill ha den där. Hursomhelst så har ännu en vecka gått.

Större delen av min värdfamilj var i Schweiz eftersom det är höstlov och Michael jobbar där. Ännu ett arkitektprojekt. Därför var Anna-Karin ensam med Jannik, vilket ungefär betyder att undvika att vara hemma för min del. Varför? Jo, det är nämligen så att när Jannik är ensam hemma tar han gärna ner sin dator i vardagsrummet/köket och etablerar en egen värld av spel med sin bästa vän och andra typer som jag kanske inte högsympatiserar med. Enkelt beskrivet känner jag mig inte så välkommen just då och försöker hitta något annat att göra.

Tisdagen började lite dåligt. Jag tog sönder vattenkranen i köket. Ville dra den tröga kranen lite närmare mig. Men eftersom jag har oanad styrka i mina händer så bröt jag istället sönder hela kranen och vattnet sprutade lite längre än vanligt. Nåväl, jag stängde av kranen och sedan skrev jag en lapp (oj, det svenska post-it-systemet istället för konfrontation) till Jannik om att jag råkade ta sönder kranen. Om han ville, kunde han vara snäll och fixa det hela, jag betalar. Jag måste arbeta. När jag sedan kom hem sex timmar senare så satt han vid sin dator, skrattade lite när han fick se mig och sa att mannen som skulle fixa ledningen däruppe även kunde fixa detta. Ok, bra. Ännu en sten som fall ifrån bröstet.

Onsdagskvällen tillbringade jag med Marija på bion Babylon. Trots detta profana namn så var filmen bra. Det var ett litauiskt oscarsnominerat drama. Vissa scener gav mig ångest men helhetligt var den sevärd. Det lustiga med mig och filmer är att även om jag tycker att en film är sevärd kan det kännas jobbigt att se den igen. I detta fallet har jag faktiskt ingen lust att se den igen. Inte på ett tag i alla fall.

Fredagen var ledig. Skönt. Jag hade tänkt att vara duktig och städa och plocka och fixa och dona. Men det blev inget med det. Gick i pyjamasen till eftermiddagen och bestämde mig sedan för att åka till Berlin för lite secondhand-shopping. På vägen dit kom en ung kille fram till mig och frågade på engelska om jag kunde skänka 40 eller 60 cent. Jag frågade varför och han sa att han ville köpa sig något att äta. Jag sa att man inte fick så mycket att äta för så lite pengar. Han svarade att inte så många vill ge så mycket mer. Bättre att satsa på lite liksom och få något i huvudtaget. Hursomhelst så gav jag honom så att det räckte till. Jag har svårt att känna trovärdigheten i människor. Det krävs mycket för att be människor om pengar.
Kvällen avslutades med middag hos Claire utan dessert. Hon hade gjort en tarte något, fransk sådan. Det var med smält socker. Dessvärre hade hon råkat bränna sockret och innan jag hunnit smakat på kakan så tog hon fatet ur min hand och sa: "Nein, nein dass geht nicht!". Nåväl, det fick bli vindruvor istället. Sedan satt vi vid YouTube och lyssnade på svensk, tysk och fransk musik.

Tidigt på lördagsmorgonen började min färd mot Magdeburg. När jag lämnade huset sisodär vid 06.45 gick Jannik och hand polare och la sig. Jag tog mig till ZOB och inväntade min buss. Kl 10.15 mötte Pauline på mig på Hbf i Magdeburg. Det var en mulen och grå dag men hon lyste upp det hela med sin hel-lila klädsel. Efter att ha lämnat väska och läst broschyrer i hennes kollektiv så började vi en liten vandring, först med Domkyrka och sedan en park som antagligen gjorde sig bättre under sommarmånaderna. Men det var trevligt ändå. Vi åkte ett tåg över parken med en lokförare med måttlig inspiration.

Den lila, charmanta, franska Pauline i Magdeburg.

Senare på kvällen gick vi till ett annat volontärkollektiv. Där satt vi ett par timmar och pratade om våra volontärtjänster osv. Efter en stund kom några tyska inramlande. Bla en tjej som varit i Sverige som volontär. I Åmål. Yeay. Hon pratade riktigt bra svenska och hon hade en kompis som just nu var i EKSJÖ. Haha, världen är liten somliga dagar!
Efter ett tag åkte vi mot ett studentboende. Där var det fest. Ja, inte så mycket att säga om det. Mycket lustiga människor försökte dansa i ett alltför litet utrymme. Pauline stod ganska stel nära fönstret. Eftersom jag är ganska lojal med människor som jag är gäst hos, stod jag i ett mellanting mellan den dansande och den odansande zonen. Det blev ett halvdansande vilket måste sett ganska komiskt ut. Nåväl, det fanns värre fall på plats.

Söndagen blev inte som jag tänkt mig men ändå. Vi åt frukost, med riktigt gott bröd. Ett var något sconesartat. Pauline visste inte vad scones vad. Hmm, jag som trodde att det var något univeral known. Efter detta tog vi oss till historiska museet och som alltid när jag är på museum under stress missar jag den bästa delen som oftast är i slutet. Först traskade vi som sniglar genom den tråkigare delan om domkyrkan i Magdeburg och vilka fund de på senare tid hade hittat under golvplattorna. När det sedan var dags att dra sig mot bussen så började det roliga som vi var tvugna att stressa oss igenom. Det tråkiga med det hela var att bussen var över en timme försenad och jag behövde egentligen inte alls stressa.

Jag är ganska lång och Pauline är lite kortare.

Väl hemma på Ruppiner Strasse så så var familjen där hemkommen och de ville visa allt vad de hade köpt och vad de fotograferat och filmat. Det tog ett tag att höra alla affärshistorier om sänkta priser och kap. Jag försöker så snällt nicka till att extrapris kan vara 50 € för ett par jeans. Nåja, det är ett tag sedan jag köpte jeans. Kvällen avslutades med ett mysigt samtal med min familj och det gjorde mig glad. Det var påminde om Sunes Jul-kaos (fast på ett positivt sätt) med alla människor som trängdes vid datorn och kivades och skrattade om vartannat.

Idag var dagen ljusare och gjorde mig mer motiverad till att gå ut och gå, vilket jag gjorde. Sedan övervägde jag att ta på mig min nya present i form av en t-shirt med glittertryck med texten "switzerland". Lyckligtvis är den svart. Efter ett lite provande och konstaterande att tröjan inte slutade så mycket under naveln så fick det bli något annat. Imorgon kanske. Bara för att visa min uppskattning. Det var ju en fin tanke liksom. Sedan bad jag till Gud för denna vecka och allt som komma skall.
Väl på Tollhaus var det lugnt. Inte mycket barn i Peggys grupp idag. Det var en ganska skön dag och jag hoppas att det blir likadant imorgon :)

Nu är det höst fast solen sken idag på morgonen. Det var fint.

Nu ska jag åka och handla snart och sedan göra något ordentligt av denna kvällen. Kanske göra lite scones till kvällsfika. Eller en äppelpaj. Vi får se.

Hej då!

In the gloomy mood

Dagarna blir veckor och veckor månader. Efter fyra och en halv månad känns det som att jag kom förra veckan. Snart är jag uppe på toppen av detta berg och sedan börjar färden nedåt. Igen. Alla dessa ettårsupplevelser. Upplevelser som man söker för att skaffa snabb sysselsättning så att framtidsångesten kan stillas för en tid. Det värsta är att det inte funkar. Ångesten kommer krypande efter halva färden och förstör resten av upplevelsen. Hmm.

Det märks att jag har en dal. En svacka. De börjar komma mer frekvent nu. Det kan bero på vädret, det kan bero på viss hemlängtan. Men det tror jag inte. Jag tror att det beror på ofrid. Att ständigt känna en viss oro i bröstet. Ett tryck. Varför? Vad betyder det? Intalning av att läget är bra, förhållandevis jättebra, för med sig ett lugn men det håller bara till nästa dag, sedan är det kört och operation finna-ro börjar ta fart igen.

Gud, varför kan du inte bara öppna dörren och slänga in lite frid?

Det blev en fin Höstfest med brasa och laternvandring genom Falkensee. Det fanns också korv och bröd med schmalts och vi drack glühwein (vilket inte på långa vägar går att jämföra med vår fruktansvärt mer läckra glögg, om det ens är meningen att det ska jämföras).

Samtidigt händer det saker, jag tycker att Gud måste haft att göra med. Jag ber om att inte känna mig ensam på Höstfesten och kvällen slutar med att jag har haft ett enda stort och trevligt samtal med Nina. Jag säger till Gud att jag skulle behöva gå på en toalett när jag lämnar 2nd hand-affären, känner att jag ska gå vänster stället för höger och träffar på Marija. Mitt inne i Berlin. Hon bjuder mig på fika hemma hos henne och vi pratar om vår utländska ensamhet, böcker, bibeln och vi gläder varandra. Jag lånar hennes toalett.

Det är nog det enda. Att räkna med Gud.

Es regnet, es regnet die Erde wird nass....

Det regnar och blåser som aldrig förr. Det kanske inte riktigt stämmer, men blött är det fast solen verkar börja titta fram. Idag var det en dag då jag inte riktigt orkade med ljudvolymen på Tollhaus. Eftersom det regnar så behöver inte barnen gå ut. Vilka dumheter. Detta innebar för mycket barn på ett för litet ställe. Undra vad decibelmätaren stod på idag egentligen. Det vill jag nog inte veta. Sådana stunder längtar jag lite tillbaka till Fröhusets lugna eftermiddagslek. Ute. Na ja, det finns goda stunder också.


Igår var jag med Stine, den danska unga kvinnan som stipendiejobbar på en skola här i Falkensee, till Berlin. Fast regnet hängde i luften och emellanåt duggade ner, begav vi oss, med svenskdansktyska som konversationsmedel, till Prenzlauer Berg och loppmarknaden på Mauerpark. Och vilken loppis sen. Den var gigantisk. Dit återkommer jag. Stine var på jakt efter ett visst par örhängen och tillslut hittade vi dem. Jag införskaffade mig ett finfint skrivhäfte vid samma stånd. Hursomhelst så kunde vi inte stanna där alltför länge p g a tidspress. Efter inköp av varm choklad med vispgrädde traskade vi mot U Bernauer Strasse.

Idag vill jag gå och handla men jag har ingen motivation. Jag behöver göra müsli. God, god, egengjord müsli. Sedan vill jag bara ligga under mitt täcke och läsa The Hobbit och fly in i annan värld för en stund. Fast det finns saker som jag också borde göra....men tycker du som ja´, tycker du som ja´, så gör jag det en annan dag...

Kär återkänsla

Det är typ som sommar här igen, idag. 22 grader varmt och solen skiner mellan trädtopparna. Kvällen är ljummen och på väg från mataffären går jag bara i t-shirt. Magiskt. Jag får passa på att njuta, för på söndag ska det regna och vara hälften så varmt.

Annars reflekterar jag över livets snabba vändningar. Över saker jag inte kan greppa. Hur liten jag är.

När munnen är stäng, ur kan då glädjen ta sig ut?

It looks like we're standing in front of a big poster of Berlin ;) Vi ser fruktansvärt inklippta ut på nåt sätt, men det var verkligen på riktigt! Johanna Renling detta måste vi göra någon gång. Är Riesen Rat öppet i juletider? ;)

Jag for till Berlin för att titta på stora dockor som gick på gatorna men det blev mest en sovande dykare. Aja. jag var i gott sällskap även om det bestod av en bland annat fransk flicka som inte riktigt kunde kommunisera på varken engelska eller tyska. Men Lucy var ju där så det var ju trevligt ändå.

Med månadsrapport äntligen ivägskickad och med duva i magen sitter jag nu här i min säng på Ruppiner Strasse 10A, med min laptop i knäet (och ja mamma en stor bok emellan för att motverka överhettning ;)), digistivekexen står på nattduksbordet, några är i magen och några mellan tänderna. Det är en konstig känsla i mellangärdet. Jag är glad för att jag för en vecka sedan hade tio dagars volontärträff i Weimar. Vi var ett väldigt härligt gäng där, jag skrattade mycket och det är ett gott tecken. Jag är glad för att det finns så fina barn på mitt dagis. Mitt dagis är inte som svenska dagis, det finns mycket som jag skulle vilja ändra på, men det är ändå en rolig stund varje dag att få strida, leka, konversera, diskutera med alla dessa olika personligheter. Vissa är svåra att nå på en gång, medan ändra är svåra att bli av med ;). Jag är glad för att jag fick se en sovande jättedocka i helgen och för att jag fick åka Riesen Rat på Strasse des 17. Juni och beskåda nästan hela Berlin by Night. Jag är glad för att jag har så fina vänner som unnar mig deras bekantskap, deras tid trots att jag inte behärskar deras språk eller kan delta i alla diskussioner eller samtal, trots att jag ibland är som en tyst mus och ibland ett rytande lejon, min berg-och-dalbana. Jag är glad och varm inombords för att jag fick läste ett mail från Karin idag. Jag är glad att min familj ringer till mig och talar in meddelande trots att jag aldrig svarar och sällan ringer tillbaka. Jag är glad för att jag har en cykel som funkar och ett hjärta som slår. Jag är glad att jag kan duscha varmt och att det finns värme på mitt rum. Jag är glad att jag fick höra min mormors röst idag och jag är glad för att jag min kära församling därhemma verkar må bra. Jag är glad att Nicole och Felicia inte har glömt bort mig. Jag är glad för att min syster älskar mig.

Vi var ett gött superduper i Weimar. Tråkigt bara att han som tog fotot inte var van vid min kamera eller gruppbilder i allmänhet.

Efter hela denna baluns med positiva glädjeyttringar vågar knappt det negativa ta sin plats på pappret även om den mörka delen faktiskt är lika stor. Även om det finns jobbiga saker som jag dras med. Saker som gör att glädjen som jag egentligen borde känna krymper och kvävs. Att jag ibland känner mig otillräcklig på mitt jobb. Att jag vill skriva mail, brev och kort till alla som är när och fjärran för att berätta att jag saknar dem, eller tänker på dem, men att tanken aldrig kommer till handling utan utvecklas istället till en kravfylld hög på skrivbordet. Att jag inte litar på mig själv och den jag är. Eller rättare sagt, att jag endast litar på mig och inte räknar med det "större". Att jag inte kan bestämma mig om den kravfyllda men roliga kören ska få ta min tyska tid eller om jag ska lägga min tyska tid på något annat, t ex ägna mer tid för relationer som är värda att satsa på. Att jag efter så många gånger inte har lärt mig att släppa taget om mig själv.

När min pappa var här så åt vi frukost jättedyrt och först så drack pappa te ur en jättestor kopp och vi åt jättemycket bröstsocker (se skålen) för vi hade stor hunger, vi knyckte även med oss lite grann. Tihi! Men det hade vi verkligen betalt för. Believe me! Men det var mysigt under filtarna med värmen från parasollerna när regnet smattrade mot.

Nåväl, hög tid att ta itu med saker och ting. Men jag ska försöka göra det med glädje:)

Sorry, Im just not in the mood for writing. Maybe after the weekend. Maybe not.