När munnen är stäng, ur kan då glädjen ta sig ut?

It looks like we're standing in front of a big poster of Berlin ;) Vi ser fruktansvärt inklippta ut på nåt sätt, men det var verkligen på riktigt! Johanna Renling detta måste vi göra någon gång. Är Riesen Rat öppet i juletider? ;)

Jag for till Berlin för att titta på stora dockor som gick på gatorna men det blev mest en sovande dykare. Aja. jag var i gott sällskap även om det bestod av en bland annat fransk flicka som inte riktigt kunde kommunisera på varken engelska eller tyska. Men Lucy var ju där så det var ju trevligt ändå.

Med månadsrapport äntligen ivägskickad och med duva i magen sitter jag nu här i min säng på Ruppiner Strasse 10A, med min laptop i knäet (och ja mamma en stor bok emellan för att motverka överhettning ;)), digistivekexen står på nattduksbordet, några är i magen och några mellan tänderna. Det är en konstig känsla i mellangärdet. Jag är glad för att jag för en vecka sedan hade tio dagars volontärträff i Weimar. Vi var ett väldigt härligt gäng där, jag skrattade mycket och det är ett gott tecken. Jag är glad för att det finns så fina barn på mitt dagis. Mitt dagis är inte som svenska dagis, det finns mycket som jag skulle vilja ändra på, men det är ändå en rolig stund varje dag att få strida, leka, konversera, diskutera med alla dessa olika personligheter. Vissa är svåra att nå på en gång, medan ändra är svåra att bli av med ;). Jag är glad för att jag fick se en sovande jättedocka i helgen och för att jag fick åka Riesen Rat på Strasse des 17. Juni och beskåda nästan hela Berlin by Night. Jag är glad för att jag har så fina vänner som unnar mig deras bekantskap, deras tid trots att jag inte behärskar deras språk eller kan delta i alla diskussioner eller samtal, trots att jag ibland är som en tyst mus och ibland ett rytande lejon, min berg-och-dalbana. Jag är glad och varm inombords för att jag fick läste ett mail från Karin idag. Jag är glad att min familj ringer till mig och talar in meddelande trots att jag aldrig svarar och sällan ringer tillbaka. Jag är glad för att jag har en cykel som funkar och ett hjärta som slår. Jag är glad att jag kan duscha varmt och att det finns värme på mitt rum. Jag är glad att jag fick höra min mormors röst idag och jag är glad för att jag min kära församling därhemma verkar må bra. Jag är glad att Nicole och Felicia inte har glömt bort mig. Jag är glad för att min syster älskar mig.

Vi var ett gött superduper i Weimar. Tråkigt bara att han som tog fotot inte var van vid min kamera eller gruppbilder i allmänhet.

Efter hela denna baluns med positiva glädjeyttringar vågar knappt det negativa ta sin plats på pappret även om den mörka delen faktiskt är lika stor. Även om det finns jobbiga saker som jag dras med. Saker som gör att glädjen som jag egentligen borde känna krymper och kvävs. Att jag ibland känner mig otillräcklig på mitt jobb. Att jag vill skriva mail, brev och kort till alla som är när och fjärran för att berätta att jag saknar dem, eller tänker på dem, men att tanken aldrig kommer till handling utan utvecklas istället till en kravfylld hög på skrivbordet. Att jag inte litar på mig själv och den jag är. Eller rättare sagt, att jag endast litar på mig och inte räknar med det "större". Att jag inte kan bestämma mig om den kravfyllda men roliga kören ska få ta min tyska tid eller om jag ska lägga min tyska tid på något annat, t ex ägna mer tid för relationer som är värda att satsa på. Att jag efter så många gånger inte har lärt mig att släppa taget om mig själv.

När min pappa var här så åt vi frukost jättedyrt och först så drack pappa te ur en jättestor kopp och vi åt jättemycket bröstsocker (se skålen) för vi hade stor hunger, vi knyckte även med oss lite grann. Tihi! Men det hade vi verkligen betalt för. Believe me! Men det var mysigt under filtarna med värmen från parasollerna när regnet smattrade mot.

Nåväl, hög tid att ta itu med saker och ting. Men jag ska försöka göra det med glädje:)