A day in the life.

Jag vaknade av att telefonen ringde 07.22. Maggan från Fröhuset behövde en vikarie.
- Ja...vilken tid? frågar jag.
- Så snabbt du kan alltså, svara hon.
Jo, det är ju klart. Det kanske var därför hon ringde så på morgonen, smarto. Tanken funkar inte riktigt efter mindre sömn än behövligt. En stund senare ringer Kristina från Solkatten. Jag har en vana att låta vikariebehövaren lägga ut texten maximalt innan jag säger att jag inte kan. Det är som att jag inte orkar avbryta innan personen i fråga har förklarat hur allt ligger till med hemma-för-sjukt-barn-syndromet och allt vad det nu kan vara. Så, efter att de har tömt ut allt sitt på mindre än några sekunder och pustar ut av utmattning, så säger jag lugnt och med medlidande röst: Tyvärr så har jag redan ett jobb idag. Vad nu det där "tyvärret" står för när man redan bokat upp sig på sitt favoritdagis.

Ja, ja. I all stress så ställde jag mig trotsigt i duschen för att prova bikarbonat och vinäger som shampoo. Hela proceduren ledde till att jag tiggde mamma om skjuts för att infinna mig på köpmangatan kl 08.00. Där började dagen med frukost med överfullt bord och sedan gympa på andra sidan gatan. Sedan hanns inte så mycket annat med förrän det var mat, korvstroganoff med pasta. Som vanligt inga halvfabrikat eller annat lömskt, utan ren och skär husmanskost, från grunden. Till efterrätt bjöds det på flarntårta av femårig flyttfågel. Efter maten var det läs- och mystajm och på en överbelamrad madrass trängde vi oss igenom en vinterdag med nalle Puh. Efter utelek var det dags för mig att dra mig hemmåt, med förhoppning om att åter få ses nästa dag.

Väl hemma väntade sysselsättning av liknande slag. Sömnen gjorde sig dock påmind och jag tog mig en liten tupplur i allt virrvarr. När sen mamma lekte spa med femåringen som varit duktig och fått spruta idag passade Ann-Karin på att vårda sin relation med minstingen. Tvättning, tandborstning, pussning, mysning och tv-tittning tills båda fröna somnade i sängkammaren. Det var nog första gången, ensam med mo(n)ster, som detta skedde utan gråt och tandagnisslan.

Men fint var det i alla fall.

Sedan började allvaret. Upprensning, upplockning, uppdiskning. Allt för att ordningsnerverna inte skulle krevera. Till sist kommer jag stupa i säng och sova sött och vara för trött för nödvändig tankeverksamhet, men med en undermedveten spänning om vad morgondagen har i sitt sköte.

- Har du en resväska hemma?

Okej, vad gör man när livet säger glädje och jag blir så nervös så jag kissar på mig?
I morse, eller snarare lunchtid, låg jag, med frukost och våfflor i magen, i min säng och grubblade. Jag kunde inte riktigt glädjas över tillvaron, fast jag ville det. För det är inte så lätt att tänka och tro när man inte riktigt vet vad man borde förvänta sig. Cristina sa: "It was not better or worse than my expectations. It was different". Okej, vad är annorlunda och vad skiljer mina förväntningar i jämförelse med hennes? Kan två helt olika förutsättningar skapa liknande förhoppningar? Bör jag sudda ut allt vad kopplar med denna topic, radera och starta på ruta ett, no-expectations-mindre-ångest-tänket? Vågar man hoppas på det bästa? Vågar man tro att Gud är med? Vågar man lita på bibelorden?
I lördags sa Johanna något jag fastnade för: "man ska leva som att man har det man vill ha och längtar efter, för då tror jag att man lättare får det". Jo, det borde ju förändra ens attityd och inställning radikalt. Denna quotation kan ju också sättas i liket med "det blir inte roligare än vad man gör det". Jag får helt enkelt lära mig att arbeta på det under ett par psykiskt påfrestande månader.

Nu är det dags!

Dags att styra
Dags att stressa upp sig
Dags att ta vara på tiden
Dags att inse ögonblickens verklighet
Dags att bli nervös
Dags att få ångest
Dags att se fram emot våren
Dags att träffa vänner
Dags att skriva en "dags-att-lista"
Dags att organisera och ordna
Dags att inse
Dags att leva
Dags att söka Gud

och nu är det

Dags att gå och lägga sig

"I have doubts"

En kväll som denna. Ja, vad säger den? Jag är för trött för att förstå livets bästa.

Helgen bakom. Helgen full av fniss och konsumtion, enchiladas och 1,5 liter läsk, coca-colautredningar och spinningpredikan. Jag var i Linköping hos Julia den fina tillsammans med Samuel den fräscha, med Louise medverkande i tanken ;)

Det blev en biofilm, dock en smula intryckslös med tanke på att besöket med vita duken känns overkligt och redan glömt. Titeln var Tvivel och den fick mig fundera kring mycket, men poängen kändes undangömd och vi var för trötta för att orka ägna tid till att gräva fram den, eller så inspirerade inte umgänget mig till att göra det. Autch.

Lördagskvällen fortlöpte med Melodifestival. No comments. Jag somnade på luft till djupa samtal. Det var trevligt. Ja, jag säger då det. Vilken helg. Jag blir glad.

Jag kom hem till barn och vuxna med kramar. Behövs någon annan bekräftelse? Inte just nu.

Men ikväll så har internetintrycken gjort mig fundersam, nervös, förväntansfull men mest nevös. Nervös ner till knäna. Det är dags att börja be. Be, be, be, be, be.

Efter regn kommer solsken.

Jag hörde på din röst att du var lycklig när du sa 'hej'
och nu spritter det i händer och fötter
Jag vill dansa till stationen med kisande ögon och
känslor som skapar ord
Jag kisar igen
Och ler
Mot den nyanlända vårsolen
Nu vill jag hem
Hem och bara le mot dig

I'm a lumberjack and I'm okay

Jag kom på att jag inte köpt kläder sen den 19:e augusti förra året. Är det sunt? Kommer jag sluta som personen man skäms för att den inte har någon stil eller är jag den redan? Vill jag vara den, inte ha någon stil för att jag vill vara den som inte lägger någon vikt kring det yttre?

Jag tänker en del på detta. När vänner omkring mig kommenterar sina egna och andras luffarkläder, vilka de bara bär när det är som slappast och som mest brist på klädinspiration, kan jag se likheten i mina bästa plagg.

Ibland kommer tanken till mig att jag borde förnya min garderob. Det händer att jag får en ångestreaktion, vilken inte brukar vara så länge, över det hela ibland. Tanken brukar gå till att jag då gärna vill köpa rättvisemärkta, ekologiska, second-handiga käder vilket brukar leda till att jag inser att det hela inte är något jag vill ödsla tid eller pengar på. Det brukar sluta med att jag tittar i mormors/mammas/pappas lådor eller kassar märkt "slängas", när idén överrumplade kommer över mig, eller att syster helt oväntat kommer med något hon inte vill ha.

Där kan man hitta allt möjligt. Oftast mina favoritkläder: mammas gröna kofta, mormors svarta jeans, pappas blå friluftsfrämjandett-shirt och Louises bruna bomullskofta.

Slutsats: nichts