In die Stimmung

In dieser Zeit, kurz vor dem Anfang des Silvesterfeiers, habe ich eine besonderes Gefühl: Ich vermisse Deutschland, die Deutschen und einfach Deutsch zu sprechen (ja, oder mindesten, zu versuchen zu reden). Und ich denke, wieder einmal werde ich, für eine längere Zeit, dort leben.

Das wäre schön :)

Det som ligger varmt om hjärtat

Julen är här. Med en annorlunda känsla. Jag hade inte riktigt den där julaftons-morgon-känslan i magen som jag brukar ha. Jag tror jag saknade basic-friden som måste infinna sig dagen eller dagarna innan. Typ den som säger att skolan är slut och jag har lov nu i två, tre veckor och behöver inte göra någonting förrän skolan börjar. Men ack nej, den friden fanns inte. Och oh-nej-nu-är-det-slut-på-julafton-ångesten som brukar infinna sig vid midnattsgudstjänsten var inte heller där. Nästan vemodigt att den inte var där. Men, men, har man inte höga förväntningar så kan man heller inte ha så stor ångest. Fast vemodigt är det.

Fast kan man inte skingra tankarna är det svårt att tänka klart, då är det svårt att se i andra perspektiv än sitt egna gamla dammiga. För jag vill, innan efteråt kommer, kunna skratta åt att Felicia larvar sig och beter sig som Emil i Lönneberga och göra sina hyss, att mamma har en krasslig relation till städning, att vi alla tänker olika och tjurar ihop för minsta lilla. Inget enda av det vill jag vara utan. Jag vill slå mig själv när jag för en sekund önskar jag vore på en annan plats.

Snart börjar ett nytt år och jag hoppas, jag ber innerligt att det får bli ett år där jag kan lära mig att ge mer än jag tar. Och att uppskatta det som betyder och ignorera det som behöver ignoreras. Att vänta tills nästa år låter långt. Varför inte börja redan idag???