^^

I'm home!

Efter 17 timmar av tjeckisk dockteater, köpenhamsk dans och snö som dalar ner har jag hunnit med att krama många, många gånger!!

När man inte har lärt sig vart gränsen går.

Jag har slagit in cirkus 200 chokladkolor. Bara för att visa min uppskattning på mitt arbete och bara för att dela med mig av "min" jul. Ich bin echt müde. Jetzt ist est nur noch drei Arbeitstage dieses Jahr. Dann ist es Ferien bis 3.e Januar. Krass! Det är ett tag ändå, det ska bli skönt.

Och nu ska jag åter sova min skönhetssömn.

Vienna, here we come!

Morgen fahren ich und meine liebe Johanna nach Wien um mit einander zu reden, lachen und vielleicht weinen, was weiss ich. Ich freue mich jedenfalls riesig darauf und ich hoffe es wird ein unvergessliches Wochenende. Es wird bestimmt ein Bisschen magisch sein :)

Den 2 december

Halvvägs. Nu går det åt andra hållet.

Sentimentala söndagar

Ännu en deppig söndag är förbi. Jag är verkligen helt tom ikväll. Inte en enda mungipa går att dra upp. Det är nog bäst att gå och lägga sig och hoppas på mer glädje i livet imorgon. Det finns så mycket att vara glad över men jag kan helt enkelt inte vara glad.
Jag tror jag vill åka hem. Jag tror att allt kommer bli så mycket bättre hemma. Men varför skulle det bli det egentligen. Det kanske bara blir jobbigt med alla förklaring om vad jag gör och varför jag gör det. För mycket på en gång liksom.

Orka vara mig själv just nu.
Jag borde ha ringt hem i helgen.
Orka vara duktig och handla julklappar till alla man känner.
Har en kreativ nedgång just nu, vilken har varit där sedan i somras.

Det handlar inte huvudsakligen om vad du gör, utan vart ditt hjärta finns.

Julen den glada går åter omkring på jorden med alla de kära och välkända ting.

Nämen allvarligt talat, ska vi ta och lägga ner all kommers runt julen. Den är ju skräckinjagande. Hur mycket barnarbete och andra hemskheter ligger inte bakom allt som vi stoppar i säcken. För att inte tala om alla dessa lampor som sätts upp just nu. Det är inte klokt vad mycket dyrbar ström som måste försörja alla dessa ljuskällor. Och mitt i allt detta står jag och gör som alla andra. Handlar julklappar i ren stress. Handlar andra saker som jag inte borde och som bara är sååååååå onödigt. Jag är otrolig. Idag handlande jag två mössor när jag egentligen inte behöver någon i denna tiogradiga värmen som, enligt mig, vittnar om att det bästa man kan göra är att konsumera så lite som möjligt, åka med alla slags fordon (förutom cykel) så lite som möjligt. Livet sägs bli mycket tråkigare då. Nåväl, livet blir nog tråkigare när det inte finns någon snö under vintern eller när vattnet blir så smutsigt att vi även i Sverige måste dricka flaskvatten, vilket vi redan DUMDRISTIGT gör. Det blir nog även tråkigare när Nederländerna ligger under vatten och isbjörnar tillhör utrotade djur.

Ikväll är jag bara så less på alla människor inklusive mig själv som har såna i-landsproblem och som inte kan lyfta blicken och se vad som måste göras, att inse sanningar.

Nej, BU! för koldioxidutsläpp och julstress. Jag tror inte att Jesus föddes till jorden för att vi skulle bygga upp en två månaders lång planeringstid fram till just det datumet och fira det genom att skänka varandra klappar, vars tanke bakom mest har med stress att göra. Gåvorna kan vara en fin symbol till att vittna om att julens stora gåva är världens frälsare och att genom den kärleken som Gud visar oss genom att skicka sin son till jorden för att dö på träkors, kan vi ge den gåvan vidare till varandra. Men just den där symboliken glöms nog oftast bort någonstans i julpappershögen.

Och ändå skulle jag tro att ingen tyckte om mig om jag inte fann en enda julklapp till mig under granen. Jag är minsann formad efter min kultur. Det är som att det ligger någon bekräftelse i alla dessa presenter.

Nog talat om detta för ikväll.
Godnatt!

Det började med ett telefonsamtal och slutade med ett lång, knepigt och osammanhängande blogginlägg.

Jag pratade i telefon och fick reda på att Johan fyller på en måndag 2050. Spännande. Storslaget. Jag kommer då alltså också fylla på en måndag. 62 år, tre år till pensionen. Intressant att en mobiltelefon har en kalender som sträcker sig ända till 2069, med tanke på att de flesta mobilägarna byter sin ägodel nån gång vartannat år. Nåväl, kalender kan ju flyttas med.

När jag var liten fann jag det lite underhållande att sitta och räkna ut när man fyllde på en viss dag. Det var ju allra roligast att fylla på en fredag eller lördag, eftersom man då kunde vara uppe lite längre. Jag kommer ihåg att en gång när jag gick i 3:an fyllde en kille år en söndag. Våran lärare gav alltid födelsedagsbarnet ett kort. Denna kille fick ett kort med en liten figur hållandes en blomma som var vissen texten till sa något i stil med att det var surt att fylla på en söndag. Uppmuntrande för 9-åring att göra ;) Frågan är om det menades att gratulanten var tvungen att vänta till måndagen för att gratulera och då hade blomman vissnat eller var det för att blomsteraffärerna var stängda och så även Konsum på denna gamla goda tiden och att blomman därför hade vissnat. Klurigt. Hursomhelst hade kille humor och tyckte det var allmänt kul. Han brukade nämligen med ett fnitter säga "av pappa choklad" när vår lärare högläste ur en bok som hette "av pappa såklart", dessutom bjöd han på gula russin som hans honkongska mamma tog med när hon hälsade på hans mormor som han aldrig hade träffat. Nog talat om denne pojk. Vänta, jag kom just på att jag aldrig reflexterat över om han var tvåspråkig. Hans mamma var från Hongkong men jag hörde honom aldrig tala någon mandarin eller vad man nu talar där.

En annan sak jag just kom att tänka på är att när jag gick på låg- och melllanstadiet så hade vi varje hösttermin Skolgårdsfest. Oj, oj, oj vilka minnen. Chokladhjul, lotterier, chips och popcorn. Tävlingar, disco som bara femmorna och sexorna vågade sig in på. Där kunde man köpa sura och salta "S" och dricka massa läsk. Men innan discot började var det dags för den stora dragkampen. Mann, det var grejer. Det brukade sluta med att sexorna vann, de var ju starkare. Men jag erinrar mig om när jag gick i första klass så kom vi tvåa. Vi förlorade tillslut, mot sexorna.

Men åter till att bli gammal. Det är lite läskigt att tänk sig in i hur det är att vara äldre än man är, för det är ju aldrig någon man riktigt vet. Tänk när jag fyller 62. Jag kanske har barn och kanske till och med barnbarn. Mina föräldrar finns inte längre (mamma kanske lever). Vilken konstig känsla. Jag vill inte tänka mer på det, det gör mig orolig, varför vet jag inte. Ååå, jag behöver lite frid.

En annan sak som jag gått och funderat på är "saker som förkommer i Sverige men som är en vanligare syn i Tyskland". Det kan bli en liten lista:
Människor som cyklar och röker, samtidigt.
Människor som inreder i gult och blått.
Människor som inte skäms för att bära magväska.
Människor som hellre dricker kolsyrat vatten än kranvatten.
Människor som älskar ljusa frallor och kan äta det varje dag utan att få ont i magen.
Människor som inte anser Nutella som godis på smörgåsen.
Människor som tycker om vatten blandat med tepulver.
Människor som älskar att betala med kontanter och finner det okej att hitta 100 butiker i Berlin som tar Visakort.
Människor som tycker att 3 mm tjocka ostskivor är "tunna".
Människor som fortfarande går runt i ljusblåflammiga jeans, likadan jeansjacka och med hockeyfrilla, som att varje dag manifestera det gyllende året 1989.

Nej, nog talat om detta. Nästa år fyller jag på en söndag. Det gör Johan också. Surt för oss.

Ciao!

Att öppna fönstret och bländas av skenet

I ett tomt fönster sitter jag och tittar ut mot öppet hav
Långt där framme vid horisontens kant glimmar och glittrar dagar som ska komma
De lyser och ljuger lite om sin skönhet, talar om att det är grönare på andra sidan
Jag försöker hålla för öronen där jag sitter och tittar ut mot öppet hav
För jag har hört en hemlighet från fyrmästaren:
Även kring mitt fönster glimmar och glittrar det

Möjligheternas möjlighet.

Senaste tiden har varit en funderar period. Angående den alltid så osäkra framtiden. Egentligen borde den vara allmänt ljus när jag är 21 år och sägs ha hela livet framför mig. Vilket jag faktiskt aldrig kan vara riktigt säker på. Hursomhelst börjar människor omkring mig fråga: Jaha, vad ska du göra härnäst då? Jag vet inte om det är p g a brist på samtalsämne som frågan ställs men jag tycker varje gång att det är sagolikt jobbigt att besvara denna fråga. Särskilt på tyska. Nåväl, under den senaste tiden har den ställts och det har fått mig att fundera. Ett beslut måste fattas.

Egentligen borde det vara en glädje att ha så mycket att välja på, möjligheterna bara kryllar bakom ryggen, men istället gör antalet det hela tid något....Jobbigt. Det finns många förslag på listan. De kommer från många håll och kanter, endel från mig själv.

Kanske skulle jag stanna här i Tyskland, utbilda mig till förskolelärare och öppna ett eget dagis, ett svensk-tyskt med kristen inrikting ;) eller..
skulle jag åka till Los Angeles och arbeta på dream center och sedan åka tillbaka till Sverige och studera till lärare i Umeå.
Någon gång kunde jag bo på en gård tillsammans med Johanna och leva ett gårdsliv eller...
skulle jag utbilda mig till sjuksköterska och sedan fara till Afrika eller Sydamerika och bli missionär.
Kanske jag skulle åka till Storbritannien och verkligen lära mig riktig engelska sedan återvända hem och bli engelsklärare eller..
skulle jag åka hem till Sverige och studera teologi..
eller kanske öppna ett café med min syster och bli kvar i vår kära trästad eller...
kanske skulle jag hoppa på en båt och stanna där i två år och sedan känna att Gud gett mig frid.

Ja, som ni ser behövs råd. Så, snälla säg nåt.

How do you do?

Idag var jag på fritidset för första gången. Vi har nämligen ett fritids på vårat dagis också. Else hade frågat mig om jag var uttråkad i mina uppgifter och om jag i så fall skulle vilja vara med där på eftermiddagarna. Ja, sa ja och ångrade mig efteråt. Men jag tänkte att det är värt ett försök. Så jag började be till Gud varje morgon förra veckan om att det skulle bli bra, att åtminstone ett barn skulle uppskatta att det kom en engelsktalande, svensk, ung dam till denna grupp med smarta barn. Det var nog mer än en och jag blev så glad och tacksam över att det var så trevligt. Vi åt och sedan skrev vi inbjudningskort till Oma-Opa-Tag (dag med far-och morföräldrar). Det var överraskande så mycket de förstod av vad jag sa. Sant att tyskar inte är världsbäst på engelska men jag tror att de verkligen börjar komma igen. Inte kunde väl jag så mycket engelska som dessa barn, i den åldern? Hursomhelst så gläder jag mig redan inför morgondagen.

Det här med bön är ändå något!

Melankoliska söndagskvällar.

Livet bestod av äpplen som inte kunde ätas och snorkråkor som stoppades i munnen. Vart man än gick så hörde man människors tisslande och tasslande. Blickar som inte var värda att beskriva eldade upp vårt inre och lämnade bara ett svart och brännskadat hål efter sig. Där i allt virrvarr fann vi en rastplats, en ljus oas inte långt borta från oss själva....

Om jag någon gång ska skriva en bok så ska den börja som ovan.

Omvärlden sätter omöjliga krav på en sån liten parvel som jag. Jag är rädd emellanåt. Rädd för framtiden. Rädd för att ta itu med den. Rädd för att börja plugga. Rädd för att fatta livsavgörande beslut. Rädd för att kallas vuxen och alla värderingar som kommer med det begreppet. Rädd för att sluta tro på mig själv och den som går med mig. Rädd för att hamna i en känslostorm som jag inte kan ta mig ur.

Gårdagen bestod av att träffa mina tyskar. Efter kyrkan med varma mackor och prat om ditten och datten drog vi oss mot en överskattad bowlinghall. Jag gjorde min sämsta serie ever och tog emot alla slags tekniska råd från tonårspojkarna. Inget hjälpte. Jag har inget minne av att jag var så dålig med bowlingen hemma. Suck.

Parasta ennen.

Boken till höger kommer aldrig ta slut.------------------------>
Dags att byta? JAAAA!!!

Viktig här och nu.

Idag kom jag faktiskt att tänka på alla uppgifter som människor har runt omkring. När jag cyklade hem från jobbet så kom det för mig hur viktiga alla personer är i det "hela". Speciellt kom jag att tänka på en farbror i min barndom, en farbror vid namn Gunnar. I frikyrkan hemma på Vattentorget 1 var det alltid onsdagskvällarna hela källaren var full med små livliga knattar som sprang hit och dit och hade fruktansvärt roligt. Men. För att komma in måste man först ta av sig alla ytterkläder. Det fanns en man i vår församling som hade hittat en finfin uppgift under dessa onsdagskvällar. Sisådär tio minuter innan sex, alltså långt innan jag, min syster och min mamma hade kommit dit (vår standard var att komma ca fem-åtta minuter för sent), stod Gunnar i dörren och hjälpte varje barn, stor som liten att hänga upp jackan och halsduken, vantarna och mössan på en galge som det stod "Wälkommen till Pingstkyrkan" på (jo, det var tryckfel på dem). Denna insats kan tyckas så löjligt enkel och kan lätt glömmas bort. Men den var så betydelsefull. Dels för att alla kände sig välkomna, dels att alla ledare till de olika barngrupperna kunde koncentrera sig på sin uppgift och dels för att ett stort kaos i klädkammaren förhindrades. Gunnar var lite till åren kommen och det var ju en välsignelse att han inte tänkte att han var "för gammal för att hjälpa till att tjäna" som det så klatschigt heter i dessa kretsar.

Ja. Så mitt budskap för kvällen var alltså: underskatta inte din uppgift där du befinner dig. Den är värdefull precis som Du. Glöm inte bort att för att kunna lägga ett pussel måste man liksom ha fler bitar än en.

Kram och puss!

Klipp och klistra.

Well, well ännu en arbetsdag avklarad. Denna var fylld med pyssel. Temat för hösten är djur av alla de slag. Peggys grupp har tänkt att göra djuransiktsmasker. Hon hade köpt något som hon trodde var färdiggjorda masker, vilket det inte visade sig vara. Men Anna-Karin som är helt såld på att klippa ut saker gjorde sig ganska snabbt hilfbereit. Jag och Katta satt hela förmiddagen och klippte och pratade om jul- och luciafirande. Det var mysigt.

Jo, det är faktiskt så att jag tycker det är väldigt roligt att sitta långa stunder och klippa ut saker (om det har något gott syfte). Fast ibland kan det bli till ett lustigt beteende när jag inte kan lämna ifrån mig det. Jag är lite envis liksom, vill slutför det jag börjat på. Som mamma antar jag.

Igår kväll blev det inga scones och heller ingen äppelpaj. Susanne frågade om jag ville följa med till kyrkan och förbereda lovprogrammet och det ville jag gärna. Det var trevligt. Jag ska göra ljuslyktor med en kvinna som heter Annika. Det verkade som att hon inte förstod att jag var otysk. Det är ju en "seger" i sig. Hihi.

Nu ska jag göra nytta har jag tänkt. När jag var liten och min pappa eller mamma sa "nej, nu får jag nog allt göra lite nytta", fick jag i huvudet en bild av en köttfärsröra som skulle tillberedas på något smaskigt vis. Därför blev jag alltid lite excited och det började vattnas lite i munnen när det sa det. Efter hand har jag förstått att det inte är så smakfullt som det låter. Kan faktiskt vara riktigt osmakligt somliga gånger.

Guds välsignelser
Anna-Karin

Dagarna blir kortare...

fast än är det en bit kvar till jul minsann. Tiden får gå långsamt.

Okej, dags att börja ta tag i bloggandet. Sedan september har det blivit som svårare pga att mycket är pågång under veckodagarna och motivationen infinner sig inte när man vill ha den där. Hursomhelst så har ännu en vecka gått.

Större delen av min värdfamilj var i Schweiz eftersom det är höstlov och Michael jobbar där. Ännu ett arkitektprojekt. Därför var Anna-Karin ensam med Jannik, vilket ungefär betyder att undvika att vara hemma för min del. Varför? Jo, det är nämligen så att när Jannik är ensam hemma tar han gärna ner sin dator i vardagsrummet/köket och etablerar en egen värld av spel med sin bästa vän och andra typer som jag kanske inte högsympatiserar med. Enkelt beskrivet känner jag mig inte så välkommen just då och försöker hitta något annat att göra.

Tisdagen började lite dåligt. Jag tog sönder vattenkranen i köket. Ville dra den tröga kranen lite närmare mig. Men eftersom jag har oanad styrka i mina händer så bröt jag istället sönder hela kranen och vattnet sprutade lite längre än vanligt. Nåväl, jag stängde av kranen och sedan skrev jag en lapp (oj, det svenska post-it-systemet istället för konfrontation) till Jannik om att jag råkade ta sönder kranen. Om han ville, kunde han vara snäll och fixa det hela, jag betalar. Jag måste arbeta. När jag sedan kom hem sex timmar senare så satt han vid sin dator, skrattade lite när han fick se mig och sa att mannen som skulle fixa ledningen däruppe även kunde fixa detta. Ok, bra. Ännu en sten som fall ifrån bröstet.

Onsdagskvällen tillbringade jag med Marija på bion Babylon. Trots detta profana namn så var filmen bra. Det var ett litauiskt oscarsnominerat drama. Vissa scener gav mig ångest men helhetligt var den sevärd. Det lustiga med mig och filmer är att även om jag tycker att en film är sevärd kan det kännas jobbigt att se den igen. I detta fallet har jag faktiskt ingen lust att se den igen. Inte på ett tag i alla fall.

Fredagen var ledig. Skönt. Jag hade tänkt att vara duktig och städa och plocka och fixa och dona. Men det blev inget med det. Gick i pyjamasen till eftermiddagen och bestämde mig sedan för att åka till Berlin för lite secondhand-shopping. På vägen dit kom en ung kille fram till mig och frågade på engelska om jag kunde skänka 40 eller 60 cent. Jag frågade varför och han sa att han ville köpa sig något att äta. Jag sa att man inte fick så mycket att äta för så lite pengar. Han svarade att inte så många vill ge så mycket mer. Bättre att satsa på lite liksom och få något i huvudtaget. Hursomhelst så gav jag honom så att det räckte till. Jag har svårt att känna trovärdigheten i människor. Det krävs mycket för att be människor om pengar.
Kvällen avslutades med middag hos Claire utan dessert. Hon hade gjort en tarte något, fransk sådan. Det var med smält socker. Dessvärre hade hon råkat bränna sockret och innan jag hunnit smakat på kakan så tog hon fatet ur min hand och sa: "Nein, nein dass geht nicht!". Nåväl, det fick bli vindruvor istället. Sedan satt vi vid YouTube och lyssnade på svensk, tysk och fransk musik.

Tidigt på lördagsmorgonen började min färd mot Magdeburg. När jag lämnade huset sisodär vid 06.45 gick Jannik och hand polare och la sig. Jag tog mig till ZOB och inväntade min buss. Kl 10.15 mötte Pauline på mig på Hbf i Magdeburg. Det var en mulen och grå dag men hon lyste upp det hela med sin hel-lila klädsel. Efter att ha lämnat väska och läst broschyrer i hennes kollektiv så började vi en liten vandring, först med Domkyrka och sedan en park som antagligen gjorde sig bättre under sommarmånaderna. Men det var trevligt ändå. Vi åkte ett tåg över parken med en lokförare med måttlig inspiration.

Den lila, charmanta, franska Pauline i Magdeburg.

Senare på kvällen gick vi till ett annat volontärkollektiv. Där satt vi ett par timmar och pratade om våra volontärtjänster osv. Efter en stund kom några tyska inramlande. Bla en tjej som varit i Sverige som volontär. I Åmål. Yeay. Hon pratade riktigt bra svenska och hon hade en kompis som just nu var i EKSJÖ. Haha, världen är liten somliga dagar!
Efter ett tag åkte vi mot ett studentboende. Där var det fest. Ja, inte så mycket att säga om det. Mycket lustiga människor försökte dansa i ett alltför litet utrymme. Pauline stod ganska stel nära fönstret. Eftersom jag är ganska lojal med människor som jag är gäst hos, stod jag i ett mellanting mellan den dansande och den odansande zonen. Det blev ett halvdansande vilket måste sett ganska komiskt ut. Nåväl, det fanns värre fall på plats.

Söndagen blev inte som jag tänkt mig men ändå. Vi åt frukost, med riktigt gott bröd. Ett var något sconesartat. Pauline visste inte vad scones vad. Hmm, jag som trodde att det var något univeral known. Efter detta tog vi oss till historiska museet och som alltid när jag är på museum under stress missar jag den bästa delen som oftast är i slutet. Först traskade vi som sniglar genom den tråkigare delan om domkyrkan i Magdeburg och vilka fund de på senare tid hade hittat under golvplattorna. När det sedan var dags att dra sig mot bussen så började det roliga som vi var tvugna att stressa oss igenom. Det tråkiga med det hela var att bussen var över en timme försenad och jag behövde egentligen inte alls stressa.

Jag är ganska lång och Pauline är lite kortare.

Väl hemma på Ruppiner Strasse så så var familjen där hemkommen och de ville visa allt vad de hade köpt och vad de fotograferat och filmat. Det tog ett tag att höra alla affärshistorier om sänkta priser och kap. Jag försöker så snällt nicka till att extrapris kan vara 50 € för ett par jeans. Nåja, det är ett tag sedan jag köpte jeans. Kvällen avslutades med ett mysigt samtal med min familj och det gjorde mig glad. Det var påminde om Sunes Jul-kaos (fast på ett positivt sätt) med alla människor som trängdes vid datorn och kivades och skrattade om vartannat.

Idag var dagen ljusare och gjorde mig mer motiverad till att gå ut och gå, vilket jag gjorde. Sedan övervägde jag att ta på mig min nya present i form av en t-shirt med glittertryck med texten "switzerland". Lyckligtvis är den svart. Efter ett lite provande och konstaterande att tröjan inte slutade så mycket under naveln så fick det bli något annat. Imorgon kanske. Bara för att visa min uppskattning. Det var ju en fin tanke liksom. Sedan bad jag till Gud för denna vecka och allt som komma skall.
Väl på Tollhaus var det lugnt. Inte mycket barn i Peggys grupp idag. Det var en ganska skön dag och jag hoppas att det blir likadant imorgon :)

Nu är det höst fast solen sken idag på morgonen. Det var fint.

Nu ska jag åka och handla snart och sedan göra något ordentligt av denna kvällen. Kanske göra lite scones till kvällsfika. Eller en äppelpaj. Vi får se.

Hej då!

In the gloomy mood

Dagarna blir veckor och veckor månader. Efter fyra och en halv månad känns det som att jag kom förra veckan. Snart är jag uppe på toppen av detta berg och sedan börjar färden nedåt. Igen. Alla dessa ettårsupplevelser. Upplevelser som man söker för att skaffa snabb sysselsättning så att framtidsångesten kan stillas för en tid. Det värsta är att det inte funkar. Ångesten kommer krypande efter halva färden och förstör resten av upplevelsen. Hmm.

Det märks att jag har en dal. En svacka. De börjar komma mer frekvent nu. Det kan bero på vädret, det kan bero på viss hemlängtan. Men det tror jag inte. Jag tror att det beror på ofrid. Att ständigt känna en viss oro i bröstet. Ett tryck. Varför? Vad betyder det? Intalning av att läget är bra, förhållandevis jättebra, för med sig ett lugn men det håller bara till nästa dag, sedan är det kört och operation finna-ro börjar ta fart igen.

Gud, varför kan du inte bara öppna dörren och slänga in lite frid?

Det blev en fin Höstfest med brasa och laternvandring genom Falkensee. Det fanns också korv och bröd med schmalts och vi drack glühwein (vilket inte på långa vägar går att jämföra med vår fruktansvärt mer läckra glögg, om det ens är meningen att det ska jämföras).

Samtidigt händer det saker, jag tycker att Gud måste haft att göra med. Jag ber om att inte känna mig ensam på Höstfesten och kvällen slutar med att jag har haft ett enda stort och trevligt samtal med Nina. Jag säger till Gud att jag skulle behöva gå på en toalett när jag lämnar 2nd hand-affären, känner att jag ska gå vänster stället för höger och träffar på Marija. Mitt inne i Berlin. Hon bjuder mig på fika hemma hos henne och vi pratar om vår utländska ensamhet, böcker, bibeln och vi gläder varandra. Jag lånar hennes toalett.

Det är nog det enda. Att räkna med Gud.

Es regnet, es regnet die Erde wird nass....

Det regnar och blåser som aldrig förr. Det kanske inte riktigt stämmer, men blött är det fast solen verkar börja titta fram. Idag var det en dag då jag inte riktigt orkade med ljudvolymen på Tollhaus. Eftersom det regnar så behöver inte barnen gå ut. Vilka dumheter. Detta innebar för mycket barn på ett för litet ställe. Undra vad decibelmätaren stod på idag egentligen. Det vill jag nog inte veta. Sådana stunder längtar jag lite tillbaka till Fröhusets lugna eftermiddagslek. Ute. Na ja, det finns goda stunder också.


Igår var jag med Stine, den danska unga kvinnan som stipendiejobbar på en skola här i Falkensee, till Berlin. Fast regnet hängde i luften och emellanåt duggade ner, begav vi oss, med svenskdansktyska som konversationsmedel, till Prenzlauer Berg och loppmarknaden på Mauerpark. Och vilken loppis sen. Den var gigantisk. Dit återkommer jag. Stine var på jakt efter ett visst par örhängen och tillslut hittade vi dem. Jag införskaffade mig ett finfint skrivhäfte vid samma stånd. Hursomhelst så kunde vi inte stanna där alltför länge p g a tidspress. Efter inköp av varm choklad med vispgrädde traskade vi mot U Bernauer Strasse.

Idag vill jag gå och handla men jag har ingen motivation. Jag behöver göra müsli. God, god, egengjord müsli. Sedan vill jag bara ligga under mitt täcke och läsa The Hobbit och fly in i annan värld för en stund. Fast det finns saker som jag också borde göra....men tycker du som ja´, tycker du som ja´, så gör jag det en annan dag...

Kär återkänsla

Det är typ som sommar här igen, idag. 22 grader varmt och solen skiner mellan trädtopparna. Kvällen är ljummen och på väg från mataffären går jag bara i t-shirt. Magiskt. Jag får passa på att njuta, för på söndag ska det regna och vara hälften så varmt.

Annars reflekterar jag över livets snabba vändningar. Över saker jag inte kan greppa. Hur liten jag är.

När munnen är stäng, ur kan då glädjen ta sig ut?

It looks like we're standing in front of a big poster of Berlin ;) Vi ser fruktansvärt inklippta ut på nåt sätt, men det var verkligen på riktigt! Johanna Renling detta måste vi göra någon gång. Är Riesen Rat öppet i juletider? ;)

Jag for till Berlin för att titta på stora dockor som gick på gatorna men det blev mest en sovande dykare. Aja. jag var i gott sällskap även om det bestod av en bland annat fransk flicka som inte riktigt kunde kommunisera på varken engelska eller tyska. Men Lucy var ju där så det var ju trevligt ändå.

Med månadsrapport äntligen ivägskickad och med duva i magen sitter jag nu här i min säng på Ruppiner Strasse 10A, med min laptop i knäet (och ja mamma en stor bok emellan för att motverka överhettning ;)), digistivekexen står på nattduksbordet, några är i magen och några mellan tänderna. Det är en konstig känsla i mellangärdet. Jag är glad för att jag för en vecka sedan hade tio dagars volontärträff i Weimar. Vi var ett väldigt härligt gäng där, jag skrattade mycket och det är ett gott tecken. Jag är glad för att det finns så fina barn på mitt dagis. Mitt dagis är inte som svenska dagis, det finns mycket som jag skulle vilja ändra på, men det är ändå en rolig stund varje dag att få strida, leka, konversera, diskutera med alla dessa olika personligheter. Vissa är svåra att nå på en gång, medan ändra är svåra att bli av med ;). Jag är glad för att jag fick se en sovande jättedocka i helgen och för att jag fick åka Riesen Rat på Strasse des 17. Juni och beskåda nästan hela Berlin by Night. Jag är glad för att jag har så fina vänner som unnar mig deras bekantskap, deras tid trots att jag inte behärskar deras språk eller kan delta i alla diskussioner eller samtal, trots att jag ibland är som en tyst mus och ibland ett rytande lejon, min berg-och-dalbana. Jag är glad och varm inombords för att jag fick läste ett mail från Karin idag. Jag är glad att min familj ringer till mig och talar in meddelande trots att jag aldrig svarar och sällan ringer tillbaka. Jag är glad för att jag har en cykel som funkar och ett hjärta som slår. Jag är glad att jag kan duscha varmt och att det finns värme på mitt rum. Jag är glad att jag fick höra min mormors röst idag och jag är glad för att jag min kära församling därhemma verkar må bra. Jag är glad att Nicole och Felicia inte har glömt bort mig. Jag är glad för att min syster älskar mig.

Vi var ett gött superduper i Weimar. Tråkigt bara att han som tog fotot inte var van vid min kamera eller gruppbilder i allmänhet.

Efter hela denna baluns med positiva glädjeyttringar vågar knappt det negativa ta sin plats på pappret även om den mörka delen faktiskt är lika stor. Även om det finns jobbiga saker som jag dras med. Saker som gör att glädjen som jag egentligen borde känna krymper och kvävs. Att jag ibland känner mig otillräcklig på mitt jobb. Att jag vill skriva mail, brev och kort till alla som är när och fjärran för att berätta att jag saknar dem, eller tänker på dem, men att tanken aldrig kommer till handling utan utvecklas istället till en kravfylld hög på skrivbordet. Att jag inte litar på mig själv och den jag är. Eller rättare sagt, att jag endast litar på mig och inte räknar med det "större". Att jag inte kan bestämma mig om den kravfyllda men roliga kören ska få ta min tyska tid eller om jag ska lägga min tyska tid på något annat, t ex ägna mer tid för relationer som är värda att satsa på. Att jag efter så många gånger inte har lärt mig att släppa taget om mig själv.

När min pappa var här så åt vi frukost jättedyrt och först så drack pappa te ur en jättestor kopp och vi åt jättemycket bröstsocker (se skålen) för vi hade stor hunger, vi knyckte även med oss lite grann. Tihi! Men det hade vi verkligen betalt för. Believe me! Men det var mysigt under filtarna med värmen från parasollerna när regnet smattrade mot.

Nåväl, hög tid att ta itu med saker och ting. Men jag ska försöka göra det med glädje:)

Sorry, Im just not in the mood for writing. Maybe after the weekend. Maybe not.

So long.

Ja då far jag iväg till Weimar i tio dagar. Ha det fint!

Urfånens tid.

Känner mig onekligen som en enda stor tönt. Varför ska det vara så svårt att vara sig själv och stå för saker som man tycker och tror är sanna och som man verkligen typ brinner för? Varför ska man behöva känna en känsla av att det måste nog vara fel det jag tror och rätt det hon där tror? Varför kan jag inte känna en riktigt stabil självtillit? i vissa situationer är jag verkligen 14 år igen. Och oftast tänker jag att den-där-diskussionen-kan-jag-klara-av-när-jag-är-äldre-det-måste-jag-inte-tänka-på-nu. Men det är en oansvarig mening. Högst oansvarig mening och den hjälper inte mig. Den får mig inte att börja forska i de svar som jag så gärna vill ha på de frågor som ställs mig. Den tanken gör mig bara lat. För nu är jag "äldre" och kan fortfarande inte klara av den "diskussionen".

Nu sitter jag på min säng och tror och tvivlar. Om vartannat. Jag tror mest. För jag kan inte sluta tro, det är som något som drar i mig och som gör mig förvissad om att jag till hör en Gud som är kärleken själv. Inte den där kärleken som spritter okontrollerat i kroppen i form av en känsla. Denna Gud låter inte sin kärlek påverkas av känslor. Den är ständigt oändlig, stor, evig och andra liknanade adjektiv, oberoende av vad jag är. Detta gör inte Gud känslokall. Istället vet jag vad min trofasta grund finns, min källa där jag kan andras ut och hämta nya krafter. Den som inte sinar trots torka runt omkring.

Ja, den där tron, den finns där och gör vissa saker mindre väsentliga. Saker som man hänger upp sig på. Om Gud skapade jorden på sju dagar, eller om det bara är en metafor om hur det egentligen gick till. Det räcker för mig att veta eller tro att det fanns en tanke bakom att det i huvud taget skapades något.

Det blev en salig blandning ikväll. Ja, ja. Vi ses! Godnatt!

Ps. Jag lovade Erica att lägga upp en bild på mig själv så att hon kan se att jag verkligen är här och inte sitter gömd på ett dass någonstans i Sverige och plitar ner alla dessa blogginlägg och kopierar alla bilder från Google via mitt mobila bredband med "Sveriges bästa täckning". Som sagt, därav bilden.

Jag är förkyld. Men glad ändå. Har läst att svininfluensan närmar sig. I länet jag bor i, Havelland med 150 000 invånare, har 25 hittills insjuknat. Ännu ingen i Falkensee tror jag men i byn bredvid. Men som sagt så är jag glad ändå. Idag var jag i stadens bokhandel. Där jobbade ett halvt-excentriskt par i en liten lokal överfylld, upp i alla kanter och hålor, med böcker. Jag uttalade mitt ärende, vilket var att beställa en tysk lärobok för utlänningar, och detta ganska brådskande eftersom jag börjar kursen på tisdag och helt och hållet har glömt av att beställa kurslitteraturen. Egentligen hade jag redan på morgonen innan hittat boken på internet till ett troligt lägre pris. Men, när jag nu stod där i denna plocke-pinn-butik med böcker precis överallt (knappt att man kunde ta sig fram till disken liksom), och med de finurliga, hjälpsamma tu, ändrade jag mig. Jag menar de hade ju t o m varit i Sverige, han hade ett grått, långt skägg och hon såg ut som en gråhårig Kristina Lugn. Nä, jag betalar gärna 5€ mer för sådant.

Sedan var jag på Trödelmarkt på Tollhaus. Barnens föräldrar ställde upp med kläder och leksaker. Mina kära kollegor stod och sålde tårtor och kakor. Farligt. Bea förbjöd mig att betala för min kära Käsekuchen och Apfelkuchen. Mmmm, lecker schlecker!

Och nu har jag just pratat med min kära syster. Jag saknar henne. Och hennes barn. Det är spännande hur barn funderar och tänker på saker. Jag undrar vad Felicia egentligen tror att "Tåskland" är för något.

Förövrigt så sprider jag chokladbollen över världen, har börjat med Falkensee men den kommer komma långt mer än så.

"Jag sträcker mig mot det som ligger framför...."

Huvudet börjar kännas som bihåleinflammationen-vecka-8. Huvudvärken har suttit i sen i måndags. Kan det bero på glasögon tillbakabyte? Kanske. Stress? Vem vet. Lättkläddhet? Också troligt.

Det händer mycket på ett dagis. Ingen dag är den andra lik, trots de fina rutinerna. Idag så råkade jag spilla lite diskmedel i en flickas öga så att det sved och gjorde jätteont. Denna tabbe hade jag dessutom själv varit med om samma morgon, fast med ansiktsrengöring istället. Förra veckan drog några killar sönder en spolmask tillhörande en annan kille. Mysigt värre. En liten flicka trillade och fick ett sår på ögonlocket. Samma flicka tappade idag en stor glasburk med pappluttar under städning och den gick söner i tusen bitar. Förra veckan var en kille och en tjej kära i varandra, denna veckan inte. Denna veckan börjades det en inskolning av en pojke som dagiset antagit utan att ha träffat honom innan, det visade sig att det hade varit riktigt bra om de hade träffat honom innan. Då hade det nog nämligen inte varit aktuellt med någon inskolning. Idag när en pojke skulle klä av sig för att sova så tog han av sig kalsongerna trots att jag sa att de skulle vara kvar. Sedan såg jag att de var blöta av kiss och när han märkte att jag märkte så sa han upprepade gånger "bescheid sagen, bescheid sagen" (säga till, säga till). Ja, det påminde om när Nicole var liten och hade kissat på sig och sedan satt hon där med blöta byxor och sa "till", för det var ju det ordet hon lärt sig att man skulle säga. Om det var före eller efter man hade kissat hade hon inte riktigt lika kläm på.

Idag for jag till Berlin för att uträtta lite ärenden. Det blev mest en väntan på färdmedel. S-bahn är återigen stängda väster om Alex och detta betydde DB för hela slanten och därmed mycket folk och förseningar. Men nu ligger jag i min säng och har planer för helgen som jag egentligen inte vill ha. Egentligen vill jag göra annat. Men jag gör inte det jag ska och det jag vill hinner jag inte med. Vad jag hinner med är att tänka på allt jag ska och borde och drömma om det jag vill.

Godnatt!

När kraven blir för stora.

Vad ska jag bli när jag blir stor? Pappa är här och undrar vad det ska bli med mig. Egentligen bryr jag mig inte. Ändå sätter hjärnan igång en tankeprocess om vad jag borde utbilda mig till, vad jag borde vara för framgångsrik människa med fin utbildning och god allmänbildning. Orka vara produktiv, orka vara NÅGON. Jag vill bara vara och försöka göra någon glad.

Så är det med det.

Apropå svanar i Falkenhagener See...

Om sisodär tio timmar så kommer pappa hit.

Vinden byter temperatur.

September. Första september. Sommaren är slut, pappa fyller år, Samuel har namnsdag, skolor börjar, folk flyttar och vardagen kommer tillbaka.

Trots den 30-gradiga värmen känns det att hösten närmar sig. Allvaret börjar komma tillbaka. Gud måste hjälpa mig att ta mitt arbete på allvar. Inspirationen börjar återkomma, nu gäller det bara att väcka upp disciplinen. Den attraktiva men o så sällsynta självdisciplinen. Det gäller också att öva sin beslutsförmåga och ignorera ambivalensen.

Ett veckoschema för fritiden har jag redan. Jag vet vad jag ska göra på måndagar, tisdagar, torsdagar, lördagar och söndagar. Jag vet vad jag kan fylla min tomma tid med; tyska och engelska böcker, kindergartenarbete och annat plocke-pinn.

Saker som jag hoppas återkommer ;)

Varför är jag då så orolig, varför vågar jag inte bara släppa allt och lita på den större, lita på att livet kan leka, våga tro att allt är bra och våga börja leva?

Och så var ännu ett ömkansvärd blogginlägg nedskrivet.

Bis Morgen!

Rumänien

Den 16 augusti startade min resa mot Östeuropa, tillsammans med en grupp människor från Baptistkyrkan här i Falkensee. Vi for en tidig morgon mot den tjeckiska gränsen och fortsatte genom Slovakien till Budapest i Ungarn. Resan bestod av att lyssna på musik, försöka lära sig lite tyska, stanna på överdrivet många kissepauser, äta lite matsäck och samla lite sand.

Väl framme i Velence, orten tätt intill Budapest, mötte oss där halv amerikanen David och hans mor och far. Vi skulle få övernatta i deras kyrka. När vi gjort oss hemmastadda i de otroligt kvava och varma rummen gick vi mot sjön som låg i närheten för att ta hos ett smutsigt men svalkande bad. När vi sedan satte oss vid matbordet var där dukat med alla möjliga slags ungerska delikatersser. Thomas, en som hade varit här förut, sa att det var typiskt ungerskt att frossa i gosaker så här på kvällskvisten. Matnyfikenheten i mig kunde inte hålla sig lugn så jag tillät mig själv att testa allting, även om vi i första hand blev berådade att äta upp vår medtagna matsäck först.

Första kvällen blev det bad i det grumliga vattnet i Velence, strax utanför Budapest.

Efter många timmars bussåkande och kvällsdopp i sjön stod bordet dukat med ungerska sötsaker. Detta ser ju ut som chokladbollar och smakade dessutom ungefär likadant.

Söndagen tog slut och vi vaknade i en betydligt behagligare rumstemperatur på måndagsmorgonen. Klockan nio stod vi alla klara efter en typisk tysk frukost med brötchen, nutella och kallt pulverfruktte (usch!). Vi skulle med David och en annan ungersk bekant till familjen Greif, göra Budapest under sex timmar. Redan då, på förmiddagen, undvek vi att stå i solen och prata, p g a den, för oss, ovanliga hettan.

Vi började med att åka tunnelbana, ca 3 € för en heldag. Billigt om man jämför med Berlins 2,8 € för 120 minuter. Sedan vandrade vi runt lite, tittade till några kyrkor och betraktade den fina utsikten över Pest från Buda, på andra sidan Donau. Stadens likhet med Wien var att fastställa. Messiaskyrkan hade likt Stephansdom i Wien ett ett tak av fina färgade mönster. Men sedan var de ju en gång i tiden förenade i Österrike-Ungern. Efter båttur på Donau avslutade vi sedan vår Budapestvistelse med att besöka en stor marknadshall med frukt och charkvaror på undervåningen och hantverk och krimskrams på övervåningen.

På sightseeeingfärjan på Donau kunde vi bl a betrakta det praktfulla parlamentshuset, vilket sägs vara ett av världens varckraste.

Även denna kväll blev det ett dopp i skön, vi fick ju passa på nu, resten av veckan skulle det nämligen inte finnas några badmöjligheter. Anna hade tagit med ett kortspel som heter Phase 10 och det blev en hel del rundor av detta spel under kvällen. När sedan klockan slagit för mycket kallade sängen. Imorgon skulle vi äntligen åka till Rumänien, den fysiska resans mål.

Eftersom Timisoara bara låg fem, sex timmars resa från Budapest behövde vi inte stressa oss dit. Vi åt frukost packade våra väskor, lastade in och inväntade allas färdighet med att spela några rundor Phase 10. Detta kom att bli resans spel som spelades när fritiden var ett faktum. Inte på något beroendemässigt plan om någon nu blev orolig.
När vi närmade oss gränsen till Rumänien var plötsligt där en köbildning. Det hade hänt en olycka. Jag vet inte hur illa däran de inblandade var men en av bilarna såg så gott som skrotfärdig ut. Sedan vet jag inte om det var mina förutfattade meningar påverkade mig, men när vi sedan passerat passkontrollen förändrades det samhälleliga landskapet. Husen blev sämre, vägarna likaså. 2007 kom Rumänien med i EU och överallt ville människor proklamera detta med EU-flaggor ihopsatta med landets egen flagga.

Väl framme i staden Timisoara kom Gusti och Flori med familj och mötte upp oss vid barnhemmet och kyrkan där vi skulle bo. Fjärde våningen, så varje dag blev det lite motion. De hade gjort i ordning mat för oss alla, dessvärre var hungern inte den största efter en dag med bara bilåkande. Köket var heller inte byggt för så många middagsgäster så det blev ett fasligt kånkande och gnisslande på stengolvet innan var och en hade fått varsin stol och kopp. Kvällen bestod sedan av att planera resten av veckan men främst morgondagen.

Vår grupp skulle alltså under fyra förmiddagar hålla i barnmöten i en baptistkyrka i en by vid namn Giamata strax utanför Timisoara. Det var en, till medlemsantalet, liten församlingen men människor utifrån brukade också komma. Den ortodoxa kyrkan är väldigt stark i denna region och baptistkyrkan var inte riktigt accepterad. Hot om allt mellan himmel och gjord kunde komma över dem som valde att besöka frikyrkan. Det var också därför som lapparna om våra möten inte innehöll några ord som kunde vara direkt kristligt förankrade. "Välkommen till Sommarklubben" vad det ungefär vad som stod.

Utsikten över en del av Timisoara, från badrummet på fjärde våningen. Vacker morgon, inte sant?

Hursomhelst så bestod varje förmiddag av att vi lekte lite lekar tillsammans, vi berättade en berättelse från Bibeln, vi sjöng sånger och vi pysslade. Varje dag hade ett eget tema; världens ljus, livets bröd, den gode herden och sist och djupast den sanna vinstocken. Med dessa teman ville vi alltså förmedla till barnen om vem Jesus var och fortfarande är. Varje morgon när vi kom dit vid halv tio, tio, stod redan många barn utanför och väntade, sedan när vi öppnade portarna så sprang de in och satte sig på bänkarna. Det var en glädje att se alla barn. Stora och små, ofta med ett leende, när jag frågade ett av två saker jag kunde på rumänska: Mâ numesc Anna, cum te numesti? (jag heter Anna, vad heter du?)
Sedan vet jag inte hur anpassat vårt program och våra pysselidéer var för just dessa barn. Jag kände mig som tyskrepresentant stel. Tyskt stel. Den tyska disciplinen funkade inte riktigt här. Detta var första gången detta genomfördes så det hela var ju ett test, som kan förbättras.

Jesus är väldens ljus var temat en dag. Så då fick varje barn ett ljus att skriva på, med färg, just de orden. Eller så målade man något vackert.

Varje dag fick vi även middag där i byn. En kvinna från församlingen hade frivilligt anmält sig att laga mat till oss, till sin hjälp hade hon ett par tonårstjejer. Menyn började alltid med soppa och avslutades alltid med något sött. Jag har inget att klaga över, jag fann den rumänska maten toppen!

Soppa, soppa, soppa som förrätt och därefter huvudrätten som ofta bestod av ris eller potatismos tillsammans med något slags kött.

Varje eftermiddag kväll gjorde vi alltid något. En kväll var vi med på en ungdomssamling. Vi sjöng sånger tillsammans och några av oss berättade om församlingen i Falkensee och lite vittnesbörd mm. Det var en yngre man som höll i någon slags predikan från Esters bok. Dessvärre är min rumänska inte den bästa och den rumänska tolken förstod jag inte heller så bra där jag satt på andra sidan rummet, så jag fick tyvärr inte ut så mycket av vad han sa. Men det var bara fint att sitta där bland denna skara och lyssna på ett språk som låter som spanska med slavisk brytning.

Vad kan detta vara för sång?

Fredagskvällen bestod i att hålla i ett evangelisationsmöte. No comments. Eftersnacket var bäst. Vi stod och hängde utanför byns skyltfönster och pratade och skrattade. Vi klappade mitt namn otalet gånger (påminde om första svenskalektionen med Barbro på gymnasiet) och jag lärde mig att säga Scnürsenkel. Lördagskvällen åkte vi in till centrala Timisoara och tittade till det, åt glass och gick runt och pratade.
Men vad som berörde mest var torsdagskvällen. Vi åkte med våra bussar till en by utanför Giamata, kallad Benceck. Gusti och Flori skulle ha en liten samling med de som bodde där. De bodde precis nedanför en kullslätt där hästarna och andra djur sprang runt. Lerhusen var inte precis EU-standard och fattigdomen var ett faktum. Och där kom vi, västeuropéerna med våra kameror för att dokumentera misären och betrakta människorna likt apor i bur. Vilken torftig känsla. Många av barnen kände jag igen från förmiddagsmötena och jag kunde liksom inte göra annat än stå där och bara älska dem. Le. Vi sjöng några sånger och Matthias, vår pastor, sa några bra ord om att Jesu kärlek och förhållande till oss aldrig är beroende av vad vi kommer ifrån eller vad vi arbetar med. Avslutningsvis bad vi och delade sedan ut bröd till föräldrarna och choklad och annat gott till barnen. Trots allt fanns där i människornas ögon ett hopp om en ljusare tid. På vägen hem kunde jag sedan ta på tystnaden i bussen. Vi hade alla fått något med oss därifrån.

Rumänska barn leker utanför sitt hem.

Veckan var lyckad. Sista barnmötet avslutade vi med att klä ut Winne till en Bonbon-man och låt alla barn jaga honom och knycka karameller från hans rygg. Det var glädje. Även allt arbete, långt in på natten, med att sy fast alla karameller på lakanet kändes heller inte förgäves när vi såg resultatet.

Winne i slutändan av slakten.

Med detta vill jag tacka för denna gång. Efter denna pärs kommer andra inlägg kännas som enkelheten själv. På återseende. Nu ska jag visst iväg och sjunga lite gospel tror jag.
Tscüssi!

I sena aftonstunden.

Gott folk,

jag müste adressera er att för närvarande är det lite oordning bland filerna i huvudet. Därför müste jag tyvärr meddela att denna blogg kommer vara under dvala pü obestämd tid. Kan hända att det är tills imorgon eller tills 15:e oktober, det är okänt. Ungefär som Jesu üterkomst.
Hur som helst sü vill jag bara säga att jag hade det bra i Rumänien och jag ska lägga upp lite bilder där ifrün, även pü mig själv, som jag lovat Erica.

Men tills dess für jag önska er en god tid!

Puss o Kram
Anna-Karin

Ps. Louise Petersson, jag saknar dig. Kan du ge dina barn nügot som hindrar växt, sü att de alltid är var de är nu. Sü att jag inte missar nügot.

Allaredan förfluten tid

Idag trodde jag att det skulle bli stressigt värre men det har det ännu inte varit sü nu tar jag mig tid att berätta lite och visa ännu mindre om vad förra veckan hade att erbjuda.

Mamma kom. Vi öppnade boken och det var ännu en güng dags att leka turister. Turister med tunga ryggsäckar, turister med kameror, turister med fikakorg med, turister med kartor och mappar och guider, turister som letar efter billigaste kaffet.
Det hela började dock med att mycket med biljetter för min del gick fel och att jag glömde stoppa i batteriet i kameran sü första dagen är ett suddigt minne. Den tillbringades bl a i Schloß Charlottenburgs park och även uppe pü Siegesäule, eller Goldelse som den heter i folkmun.

När man inte har orkar att röra sig blir det ofta südan här kort. Man vänder bara kameran uppüt och sü für man en annan bild av världen. Det här är frün en av gürdarna pü Hackescher Höfe. Där vi satt i närheten av en man, troligen pü arbetsresa, som var sü trött att han satt där rakt upp och ner och sov. Här fanns ocksü familjen med den lilla dottern som grät efter att fü köpa en Ampelman. Även cykeln med tre barnstolar ditmonterade kunde skymtas.

I förgrunden: Anita. I bakgrunden: Berliner Dom. Vi tog en liten promenad när solen örjade dala, mot Nicolaiviertel och Nicolaikirche och där hittade vi detta fina ställe varifün man kunde se Domen och kanalen.

Lüngt där borta skymtar man Neue Palais.

Kaffe, kaffe, kaffe...ständigt dessa kaffepauser. Men ack sü gemytligt. Här har vi funnit en relativt lugn bänk i den gegantiska slottsparken.

Här var solen och ryggsäcken inte nüdiga. Över trettio grader varmt och över nügra kilo tungt. Men pampigt och fint var det ju allt, Schloß Sanssouci.

Även en liten släktträff hanns med under veckan. Här är mamma med kusinen Lars-Áke utanför hans lilla lantställe pü Bayerische Straße. Vi tog en bit mat och sedan en promenad till bl a Savingyplatz och tittade till Pariserstraße och den fina omgivningen.

En "liten" del av muren (1,3 km) stür fortfarande kvar. Den läts av en skock konstnärer, frün alla möjliga hüll och kanter, 1990, bli till East Side Gallery. Västsidan med Oberbaumbrücke och östsidan med, ja, konst.

Sedan for hon hem och lämnade mig kvar här ;)
Tack för allt mutti!

Det ska täcka knäna...

Min mamma var här. Det var bra. Hon fick dock ta mycket av mitt inre pü sig. Stackare. Jag hoppas hon förstür hur mycket kärlek det ligger i det. Jag ville visa hur trevligt vi hade det men sedan hon ükte har inte tiden räckt till. Och det gör den inte nu heller. Men om nügra vekor sisüdär kanske det dykerupp en och annan bild.

Veckan som gütt har jag fart och flängt in och ut frün Berlin. Träffat massa människor, försökt organisera upp saker som är i oreda och planera lite inför min sü omtalade Rumänienresa. Haha!

Sü just nu hüller jag pü att tvätta, packa, städa sü att jag kan lämna in min packning imorgon klockan 17.00 och sedan üka och handla en matsäck. Egentligen müste allt vara packat ikväll om Elli svarar pü mitt sms och jättegärna vill gü pü Böse Dinge med mig. Vi für se.

Sedan blir det en vecka av kulturkrockar och sprükkrockar. Och jag hoppas att vi kan fü dela med oss nügot till de människorna vi kommer att träffa. Sprida nügot slags ljus. Jo, jag vill faktiskt vara ett ljus.

Well, well nu ska jag arbeta vidare och sedan somna med lite üngest över kjolar och annat trams som kan vara dödsallvarligt i andra kanten av Europa.

Tschüß, mach gut!

Pü gränsen till ohüllbart.

Jag müste tvätta innan jag skriver nügot här igen!

Semester

Det kom lite folk...

Kl 08.00 gick Johannes och jag in i Reichtag. Nügra fü före i kön. När vi kom ut slingrade sig kön ett par hundra meter och längre skulle den bli. Ibland är det positivt att anlända kl 06.05 till Berlin Hbf.

Viktoriaparken och dess utsiktspunkt. Gratis vy över Berlin. Eller ja, om man köper tre kulors glass strax nedanför landar priset pü 2,4 €.

Olympiastadion. Byggd inför det legendariska OS 1936. Dü Jessie Owens, inför alla Hitlers män, visade vad sküpet skulle stü. Löparbanan är blü. Som ni ser.

Ett och annat parti med Superdupermegayatzy hanns med. Bland annat här pü caféet "Kauf dich Glücklich". Vad i hela friden har man ett südant namn för. Det gür liksom inte köpa sig lycklig. Men man blir onekligen glad av vüfflorna med kanelsmak och glass pü, fast troligen bara i sällskap med andra människor.

Lite lagom glad att bli fotograferad, omedvetet.

...och sü vidare...

Efter plommonkaka, körsbär, kärnspottning och lösa-hundar-räkning sü für man lov att lägga sig att vila en stund. Och när inget dugligt gräs finns i närheten für man välja nügot annat.

Julia tyckte inte att U-bahninredningen matchade hennes klädsel. Men lite charmig är den trots allt.

Julia granskarutbudet pü KaDeWe:s damavdelning.

En frukost för tvü. Dyrt var det, men värt var det!!

ett >tusen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord...well, det kommer.

Oooops!

Idag inträffade det mest komiska pü länge. Jag steg upp kl 04.00 för att üka och möta Johannes pü Hbf. Efter en halvtimmes väntan visade det sig att jag tagit fel pü tiden. Han kommer imorgon. Ha, ha! Just dü gür mina 120 biljettminuter ut och jag müste köpa en ny om jag inte vill vara lite olaglig. Men en fin soluppgüng fick jag i alla fall vara med om.

Kär nävaro.

Tvätt, tvätt, tvätt och sedan Karin och Linn. Det var varmt, det var klibbigt, det var üskigt och det var regningt. Men det gjorde inget för jag fick ju träffa Karin.
- Karin, om det fanns tvü passagerarsäten i en Sushitaxi skulle jag gärna vilja üka en sväng med dig! Fast ännu hellre en Waffeltaxi ;)

Kaaarrriiiiin!

Idag tog den längsta sovmorgonen hittills: 11.oo. Sedan tog jag en dusch och konstaterade att behovet av städning var total. Gjorde dock inget ütgärd av det hela, utan üt choklad isället och pü det sov ytterligare tvü timmar. Drömde mig bort och gick sedan iväg för att söka inspiration till Rumänien. Jag fann det.

Förövrigt har jag mängder med havregryn i mitt liv.

Tiden springer, jag gür.

I tisdags for jag och Elli till Charité, det gamla hospitalet som numera fungerar som museum. Delvis. Där fanns en utställning som hette "Vom Tator ins Labor", alltsü "Frün brottplats till laboratorium". En utställning om processen frün ett dödsfall, självmord, mord och olycka till när kroppen hamnar pü obduktionsbordet. Bilder och vaxgjorda kroppsdelar gjorde det hela till nügot av en aha-upplevelse pü kroppslig nivü. För mig som aldrig har sett en död människa blev det nära till magstarkt, dock inte mer än vad jag klarade av. Jag ska inte gü in mer detaljerat pü det hela. Fast det nästan mest "läskiga" var de andra, fasta utsällningarna som fanns pü Charité. Där fanns i stora, vattenfyllda glasurnor, med diverse innehüll. Allt frün missbildade foster till njursten. Att övernatta i de lokalena ensam, det skrämmer mig. Hmm. Ja, nog talat om detta oangenäma.

Svenska bullar i svenska formar med svenska flaggor.

Idag hade vi personalfrukost pü Tollhaus am Wald. Det var smörgüsar beställda och själv hade jag med mig kanelbullar. Trots innehüllande pü tok för mycket socker sü blev de en succé. Och jag log sü smickrande när de frügade om receptet. Ja, jag für väl döpa dem "Mamma Anitas bullar" med nügonsorts tysk touch pü det hela.

Eftermiddagen tillbringades mestadels i Bahns och pü Bahnhofs. Schrecklich. For 16.33 frün Falkensee. Sju minuter senare än utsatt tid. Anlände efter ett byte till Friedrichstraße 17.15. Gick snabbt som attan till Dussmann's. Gjorde mitt ärende och skyndade mig tillbaka. Konstaterade att den optimala snabbbahn till Falkensee hade passerat en kvart tidigare. Mitt mül var nu att ta mig till Spandau innan kl 18.15. Dü gür tüget till Falkensee. Klarar jag det? Absolut. Sätter mig pü en S-bahn och tittar frenetiskt pü klockan. 18.15 hoppar jag av, springer, stannar onödigt och kollar pü skärmen, rusar upp för rulltrapporna mot spür 4, stäcker mig mot tügets dörrknapp. Trycker. Inget händer!! Ingen liten gul lysdiod skiner sitt välkomnande leende. Ingenting. Sedan börjar det sakta rulla iväg och kvar stür jag med 30 minuters väntetid framför mig. Och jag som skulle pü kalas och allt.

19.30 är klänningen pü, och buketten plockad. Jag far iväg sorglös, lite för sorglös. Gör grova orienteriska misstag och resan som borde tagit slut runt 19.50 landar omkring 20.15. Ingen fara skedd. Kvällen blev fin. Thesi fyllde 18 ür. Fredagen den 17 juli. Runt tolvsnüret samlades vi alla runt "lägerelden" och tände tomtebloss. Lyste upp himlen och utbringade gratulationer efter gratulationer. Dessinnan hade vi ätit gott och spelat otalet rundor rundpingis. Vi hade sjungit WirSindHelden-och Prinzenlütar. Jag hade skrattat gott üt Karl XVI Gustav-fanclub osv, osv. Jag hade trivts.

Helt klart vann Jenny rundpingisturneringen.

Jag vet inte vad det är som gör det. Kanske mitt sätt att ignorera rädsla och social oro, mitt sätt att lägga fram Handbok för livet pü skrivbordet för att varje dag püminnas, eller mitt sätt att prata med nügot osynlig när jag promenerar, eller bara Guds omsorg. Men jag är glad inatt.

Och imorgon träffar jag Karin, min Karin. Toppenavlutning pü arbetsveckan. :)

I Berlin utan lins

Tog en tripp till Berre. Mot öst. Närmare bestämt U5, Frankfurter Tor. Hittade fyra vüningar second hand. Turligt nog, för min ekonomi, bara tvü ting av fyndvarning. Ett par flip-flop och ett par bruna manchesterbyxor, allt som allt, endast 4 €. Sedan bar det av mot nästa gemytliga shop. Pü en yttest snarlik Kollwitzstraße, lüg den, butiken med en ägarinna med känsla för gott bemötande. Där blev det en dyrare affär. Bättre kläder, god service och mysig butik gjorde det helt klart värd.

Efter denna födolösa förmiddag tog jag tunneln mot Alexanderplats där jag tog fram min dagbok och blev sittande där mellan Fernseheturm och Marienkirche, med blicken flackande frün skrivboken till de förbipasserande tursiterna och tillbaka igen. Sprüken man hör talas var franska, italienska, svenska!, spanska, mandarin, danska osv. Ja, förstüs tyska nün güng ibland ocksü ;) Det är komiskt.

Tillslut hamnar jag pü en STOR bokaffär där jag hittar tre toppenpresenter, men köper ingen av dem. Tänker att jag nog kommer hit igen nün annan dag innan jag behöver dem. Troligen inte, dumt nog.

Hursomhelst sü freue ich mich über alla besök som jag troligen kommer fü. Det är ju som trevligt det!!

Yase

Det här är den vackra Yase. Hon bor i Falkensee med sina föräldrar och sin bror. Hon har sedan ett ür tillbaka praktiserat pü Tollhaus. Hon är väldigt trevlig och jag trivs i hennes sällskap. Jag har med hennes hjälp lärt mig att räkna till tio pü Turkiska. Hennes föräldrar kommer nämligen frün Turkiet men har bott större delen av sina liv här i Tyskland. Snart slutar hennes praktik här. Det är ganska sorgligt tycker jag. Men hon bor ju i närheten sü vi kan ju alltid träffas ändü. Vi har varandras mobilnummer liksom.

Omprioritering

Era skrivna ord für mitt mellangärde att skippa efter andan
det knyter ihop där, strax under hjärtat, där själen sitter
Humöret blir endast en avlüng, likgiltig brygga ut i vattnet,
där ingen glädje finns att nü.
Om ni bara kunda bygga upp mig.
Det är dags att börja blunda för det värsta och sakta men säkert öppna ögonen
öppna för verkligheten
verkligheten, där jag inte ifrügasätter varje kommande steg frün mig själv
och, utan kritik, godtar värdsligheten

Mellan trädtoppar och hamnkvarter.

Ack, vad en helg kan vara fylld. Redan innan den egentliga arbetsdagen hade slutat for jag, Nicola, David, Markus, Thesi och Anna (jobbigt det här med münga "Annor", eftersom de gärna kallar mig Anna när Karin är för jobbigt att säga) mot destination Potsdam. Vi skulle klättra. Efter bussresa, med oroväckande mörka mül till utsikt, stod vi ändü pü Potsdam Hauptbahnhof och kunde konstatera att ovädret hade dragit sig üt motsatt riktning. Lycka!
Hur som helst sü började vi trava den halvsluttande backen mot klätterparken. Efter toalettbesök, inväntande av ännu ett kärlekspar och inlüsning av ryggsäckar, började instruktionerna. Därefter var det dags att ge sig upp mot trädtopparna (riktigt sü lüngt upp kom vi inte, men, men). Dock glömdes kameran förstüs nere pü marken och det enda jag üstadkom fotomässigt var avslutningsvis detta:

Lite ser man men inte mycket

När det hela var avslutat lackades svetten kring vüra huvuden. Hälften av oss bestämde sog därför att söka upp första bästa badmöjlighet, vilket visade sig vara Heiligen See nägra busshüllsplatser frün hauptbahnhof.

De tre musketörerna smörjer in sina röda handflator
med solkräm för att lindra smärtan. Glada är de ändü!

Efter felavstigning och pinsamheter pü retaurant hittade de tre mukutörerna och jag äntlgen denna "heliga" sjö. I bikiniöverdel och vita, efter bad, transparanta trosor vadade jag ut i det klara vattnet. O, det var sü himmelskt skönt. Säkert 25 grader eller nütt. Totalt avslappnande och avsvalkande. Som hemma ;)

Heiligen See

Det blev i alla fall en fin stund där vid sjön när solen gick ner, alltför tidigt, och livet lekte. Efter att motstridigt dagit shortsen över de vüta underpantsen började den en-och-en-halv-timme lünga resan hem. Under resan lärde jag ut lite svenska grejor. Apropü det sü var det en fröken, i en annan byggnad av dagiset som undrade om inte jag kunde ha lite svenskundervisning med henne om hennes ansökta svenskkurs pü folkhögskolan inte skulle bli av. Jo dü, det kan jag väl ordna. Ha, ha! Det är ju nästan som att jag önskar att inte kursen blir av.

Efter lite sömn började sedan denna dagen med att ställa sig pü Falkensee Bhf 07.15 och invänta arbetskamrater för en heldag tillsammans i Lübeck. Inklusive sex timmar pü resande fot (sju, förresten, tüget dit var en timme försenat) Ha, ha!

Det hela püminner om en viss stad pü Gotland.

Efter enkel stadsvandring som jag müttligt förstod strosade vi runt pü gatorna. Vi tittade in i Marsipanbutiken och tog en sväng i det gröna. Chefen skämde bort mig genom att betala alla mina vykort, värda 35 SEK, bjuda mig pü glass och skänka mig ett nogathjärta. Hon försvarde sig med att hon bara hade pojkar hemma. Och pojkar kan man ju inte skämma bort, eller...:) Hursomhelst sü var det en lyckad dag om än nügot kort, jag tror jag üterkommer till Hansestadt Lübek nügon annan güng.

Schönes Stadt, na?

Nu är jag helt slut och orkar inte riktigt tänka klart. Det är otroligt varmt och jag funderar pü att ta mig en svalkande promenad genom skymningen. Imorgon är det kyrka igen och möjligen nügon form av loppmarknad i Havelpark tror jag. Für se om nügon vill haka pü. Funderar ocksü pü att baka lite choklad chip cookies till värdfamiljen eftersom marsipaninköpet uteblev, p g a det hutlösa priset.
När jag ska fü tid att göra allt annat jag vill hinna med, det vet jag inte.

Tack och hej!

När hjärtat ler.

Vad vore en sommar utan bad? Idag var det premiärtur till Waldbad med Tollhaus. Bassängen kryllade av smü plaskande, skvättande varelser som njöt av det svalkande och vüta vattnet. Inga sura miner här inte. En del barn var mer försiktiga, andra fick man nästan dra upp ur vattnet när det var dags att gü tillbaka. Jo, det är ändü väldigt fina barn jag für möjlighet att träffa varje dag. Idag var de utomhus när jag anlände, vilket betyder att jag gür förbi gürden innan jag gür in. Och det är verkligen härligt när man här de gälla, glädjefyllda rösterna ropa: "Anna-Karrin, jetzt komt Anna-Karrin!"(Anna-Karin, nu kommer Anna-karin). Mitt lilla hjärta fylls av värme och tacksamhet. Tacksamhet över att vara sü uppskattad. Det är fint!

Sommaren är kort.

Sommaren bestür av tre münader; juni, juli och augusti. En tredjedel har passerat, tvü tredjedelar üterstür. Det är dessa tre münader vi svenskar och andra nordbor lever för. Sedan kommer nio münader av vinterdepression. Sü, hüll till godo! Den är här nu, sommaren!

Varen icke oroliga.

Helgen avslutades utan bilder, men ack sü trevligt. Jag och Yase for till glassbaren Florida. Johanna, du müste üka dit med mig. För att vara icke-italiensk glass var det ändü mer än godkänt. Dessutom alls inte sü farligt dyrt. Jag tog mig en bägare med gammeldags kola, cookies och självklart den oemotstünliga citronen. Som topping blev det varm nogatsüs. Kalaset kostade bara 3 € vilket var nügot av en hit. Det är ju billigare än en "gammeldags" pü Eksjö Camping. Nüväl, efter nära tvütimmarn sü reste vi oss och tog pendeln till Hackischer Markt. Där tog vi plats i en soffa i närheten av Spree. En ljummen och skön sommarkväll, dessvärre ingen sol. Vi pratade om allt frün düligt-lokalsinne till tvüngäktenskap i Turkiet. När vi bestämde oss för att dra oss hemüt märkte vi att vi precis missat ett tüg och vi fick nu vänta en hel del. Det är sü det är att leva lite i utkanten liksom. Sü när vi kl 23 började tänkta pü refrängen var süngen inte slut förrän halv ett hemma hos mig. Jag känner mig dock en aning bortskämd ändü, jag som kommer frün "landet", som nu bor bara tvü mil frün Berlins Mitte :)

Elli, dagens campany. Trükigt nog far hon till
Nederländerna om tvü münader. Studier i sikte.

Idag var det annat som gällde. Upp och hoppas till arbetet och sedan vidare till Hauptbahnhof med en annan tös; Elli. Vi skulle besöka "Sandsation", ett inhängnat omrüde med typ sandslott. Ür efter ür är det en utställning med enorma sandstatyer. Ürets tema var Framtiden. Sju-tio stycken skulptörer hade var och en skapat nügot utifrün ämnet. En del tankar, faktiskt de flesta, om den ovissa framtiden, gjorde i alla fall mig en aningens depremerad. Mycket handlade om en värld, där den verkliga kontakten människor emellan bryts, där vi bor en lüda och inte lüter nügon annan människa komma oss inpü livet. Nej, det var inte precis nügon hoppingivande utställning, snarare visade det pü en framtid i förvirring, kyla, kaos och hürdhet. Men jag tror pü en framtid med ett hopp. Men innan dess kanske det är nügot südant här jag müste utstü.

Ja, en kvinna med ett barn. Nügon form av Marialiknelse. Pü ryggen hennes fanns en tub som pumpade in mjölk i kroppen och sedan kommer det ut här framme till barnet. Vad ska man med kroppskontakt till, liksom?

Jag ska berätta en sak. Att sedan jag kom hit har jag bett till Gud. Jag har varit odräglig och kravfull och tvivlande och allmänt varit ett väldigt jobbigt barn. Dock müste jag bara säga det att jag har nog aldrig märkt det sü tydligt att när jag har bestämt mig för att vända mig till det jag innerst inne tror pü, sü har det liksom ordnat sig. Jag har skämts lite för varje güng jag har kommit pü mig själv sitta där med "bönesvaret" i handen när jag väl avslutat min klagande bön. Och det är nog sant det där som Jesus säger i Matt att man inte ska vara sü fruktansvärt orolig, för det ordnar sig. Det är under beskydd.