Idag var jag på fritidset för första gången. Vi har nämligen ett fritids på vårat dagis också. Else hade frågat mig om jag var uttråkad i mina uppgifter och om jag i så fall skulle vilja vara med där på eftermiddagarna. Ja, sa ja och ångrade mig efteråt. Men jag tänkte att det är värt ett försök. Så jag började be till Gud varje morgon förra veckan om att det skulle bli bra, att åtminstone ett barn skulle uppskatta att det kom en engelsktalande, svensk, ung dam till denna grupp med smarta barn. Det var nog mer än en och jag blev så glad och tacksam över att det var så trevligt. Vi åt och sedan skrev vi inbjudningskort till Oma-Opa-Tag (dag med far-och morföräldrar). Det var överraskande så mycket de förstod av vad jag sa. Sant att tyskar inte är världsbäst på engelska men jag tror att de verkligen börjar komma igen. Inte kunde väl jag så mycket engelska som dessa barn, i den åldern? Hursomhelst så gläder jag mig redan inför morgondagen.
Det här med bön är ändå något!
1 kommentar:
Vad härligt att höra! Mormor och jag bad särskilt för dig i morse innan jag somnade,att det skulle kännas bra och att barnen skulle be om din hjälp i läxor m.m. Kram vännen min.Ha en bra kväll
Skicka en kommentar