Livet bestod av äpplen som inte kunde ätas och snorkråkor som stoppades i munnen. Vart man än gick så hörde man människors tisslande och tasslande. Blickar som inte var värda att beskriva eldade upp vårt inre och lämnade bara ett svart och brännskadat hål efter sig. Där i allt virrvarr fann vi en rastplats, en ljus oas inte långt borta från oss själva....
Om jag någon gång ska skriva en bok så ska den börja som ovan.
Omvärlden sätter omöjliga krav på en sån liten parvel som jag. Jag är rädd emellanåt. Rädd för framtiden. Rädd för att ta itu med den. Rädd för att börja plugga. Rädd för att fatta livsavgörande beslut. Rädd för att kallas vuxen och alla värderingar som kommer med det begreppet. Rädd för att sluta tro på mig själv och den som går med mig. Rädd för att hamna i en känslostorm som jag inte kan ta mig ur.
Gårdagen bestod av att träffa mina tyskar. Efter kyrkan med varma mackor och prat om ditten och datten drog vi oss mot en överskattad bowlinghall. Jag gjorde min sämsta serie ever och tog emot alla slags tekniska råd från tonårspojkarna. Inget hjälpte. Jag har inget minne av att jag var så dålig med bowlingen hemma. Suck.
1 kommentar:
Vilken underbar bild kan inte se mig mätt på den. Den är bara så "levande" i sin dödlighet. Är det en tillfällighet eller är det planerat att Alla Helgons Dag inträffar nu. Hösten-Döden. Löven faller, har gjort sitt i naturcykeln. Förmultnas och dör men ger liv åt nya löv till våren. Men å så vackert det kan vara. Även döden kan vara vacker när man är förvissad om att man lever vidare i ett annat perspektiv, ett evigt liv tillsammans med den evige Guden och hans älskade barn. Som jag försökte skriva igår men som bara försvann. "Herre led mig dag för dag i din vilja vill ja va, om det än genom lidande bär. När min framtidsfärd syns lång jag dig beder gång på gång: Herre led mig dit hem där Du är". Kram från mamma
Skicka en kommentar