Int som hä ska.

Kaos i kroppen och frustration över att hjärnan fladdrar iväg. Jag måste stanna upp, det här går inte längre. Det känns som om jag bara kör på, tänker inte, bara kör på. Lite som att kissa i byxorna. Speciellt denna vecka har kommunikationen med mig själv varit under all kritik.

Igår var det världspremier för FOCUS café. Vi bakade mängder under veckan, sov 30 % mindre varje natt, höll på att decka innan start, taggade till och gick på sparlåga sista timmarna, upp igen idag efter några timmars sömn, till kyrkan och producera, i annat café. Imorgon väntar söndag och barnskoj. Men visst blev öppnigsfredagen lyckad. 150 personer i vårt café och vårt stage/brasrum. Musiken från rapparna och senare Christofer Hiding med gang trängde genom fönstrena och dörrar in till oss bakom disken medan vi skrev "bristlista". Riktigt trevlig stämning. Och med en aning uppspärrade ögon tittade Samuel på mig oh sa: "så här mycket folk har jag aldrig sett i vår kyrka". Jag kunde inte annat än hålla med, i alla fall vad gäller källarenvåning.

Dagen idag bestod av norrländska. Jag tänker fortfarande på norrländska. Pasta med ost -och skinksås, bacon och möglig riven ost (haha) blev det under pratandet. Ekonomen och kreatören köpte mat för 17.50 per skalle. Ekologitänket blir nästa lektion.

Fast nu måste jag återgå till att möta sanningen och inte fly från mig själv eller någon annan.
Men ska jag vara ärlig har jag bara lust att skrika.

Igelkott.

Det är nästan så jag har lust att återvända till gamla hårvanor. Slippa alla flötiga testar som måste behandlas på rätt sätt. Kort hår ger bättre ekonomi, mindre vattenförbrukning och mer tid. Dessutom ingen ångest över om det ska vara uppsatt eller utsläppt.

Våren, snaggningarnas högsäsong är ju snart här...

To honour God and enjoy His riches forever

Vid check av mailen svepte ögonen som hastigast förbi en annonsstrof på msn.com, för msn sex & relationer. Där stod det någon i stil med: singel och lycklig är en omöjlig kombination. Ok, tänkte jag. Jag hoppas vid livet att inte Jesus skriver under på den, (han var ju dessutom singel, men det nämns aldrig om hans olycklighet). Det är inte lät att känna sig till freds med sig själv och hel, inte halv, i ett sådant samhälle, där singellivet är en abnormalitet, och inte accepteras när man kommit över 25.
Nej, slå i bordet för värdefull vänskap, för oss som inte känner att livet är en börda tills vi hittat vårt livs kärlek som kommer förgylla våra dagar intill tidens slut. Och som Maria Karlsson sa under folkisdagarna: "Vårt mål med livet är inte att gifta oss". Så egentligen vill jag bara dissa och spy galla över dessa förskräckliga kärleksfilmer, där det lyckliga slutet endast kan uppnås när de-två-blir-ett, filmer, vilka undermedvetet får mig tro att jag måste vara bekymrad, ömkansvärd och bitter.
Klart att jag drömmer om att finna en person som ömsesidigt ser mig på ett lite annorlunda sätt än övriga världen. Men om nu inte Gud kan fylla tomrummet märkt "lycka", vem kan då göra det?

Ett ögonblick.

Solen målar skuggor vid vår dörr när snön smälter på livets stig.
Himlen utsöndrar värme. Visuell. Med ett sken av brådska.

Det tillåts att finna ro på tom bänk, inandas kall luft och kisa med nyvakna ögon mot nyanlända strålar.

Inte mer än så.

För när ögonen öppnas faller gulnat löv vid vänstra axeln och den eviga våren försvann med en hast av en räddhågsen hare.

Att titta ut och se hur snön luktar vår.

I en värld av denna sort känner jag mig stundvis lycklig. Solen skiner in genom sovrumsfönstret, glittrar på snön som färgar världen vit och ljus. Jag har ont. Den pulserande smärtan i kindben, panna och gom har dämpats av piller som manipulerar. Det går ändå, det är i alla fall inte värre än att spy.

Åter en vecka av livet har passerat. Vilken vecka sen. Utförsåkning á la Åre, jämtlandsvinter, våga-följa-efter-Samuel-i-skogen-mod, skrattattacker, god "secret friend"-taktik, Gud i överflöd, glädje över beslut, sällskapsspel, Årechoklad, spysjukeångest, lägersånger, Fil 4:13 och känslan av att vara på rätt plats i rätt tid.

Idag är det den där dagen igen. Jag vill åka till Johanna och äta god mat och bara vara med en högt skattad vän.

- Herre du som har skapat himmel och jord, låt mig krya till mig, amen!

Min Gud tillhör äran.

"Tänk vad Gud är god ändå,
att Han ordnat allting så,
att för stora och för små,
finns det frälsning och hjälp att få."

Om Sam(u)el var här skulle vi lite halvironiskt klämma i från tårna i refrängen på den gamla läsarsången. Och visst är texten passande en kväll som denna, då barnen ligger i sina sängar, längtar efter mamma som jobbar kväll, medan mormor sjunger om Jesus som breder sina vingar om dem. En alldeles speciell eftermiddag med julklappsöppning á la februari, spel med mamma, lek med syster, pyssel med moster, mat med mormor, "the chipmunks" i underbar retro-vhs-version och inte minst av allt...liv som jag saknat så.

Tack för alla böner, tankar och uppmuntringar. Ni är alla guld värda. Minst.
Nej, nu ska jag gå och bara titta och nypa mig i armen.

Jag är så glad, jag kan nästan inte sluta skriva. Hihi.