Say goodbye to bitterhet.

Jag bara vill skrika ut min ångest, krypa ihop som ett foster och gråta ut i min egen mage. Jag får ångest för småsaker, världsliga saker som egentligen inte borde ha plats i mitt liv. Just nu hatar jag. Jag hatar, jag hatar, jag hatar. Jag tycker det är ett starkt och hemskt ord som jag sällan använder. Just nu finns det dessvärre inget annat jag förmår mig att säga. Jag bara hatar.

Jag känner mig som en 14-åring. En ung människa som suktar efter bekräftelse, ber på sina bara knän om rätt ögon som ser, rätt öron som hör. Jag har suttit alldeles för mycket vid Facebook. Det må vara en bra samlingsplats, men ibland gör den mig sjuk. Nu är jag sjuk.

Men ska jag verkligen låta mig trilla och slå mig blodig, gråta i inret, för en sån sak? Ska ett namn, en påminnelse, en blomma, en sång, vadsomhelst, ska det få ge mig skuldkänslor resten av mitt liv? I don't think so.
Bye, bye bitterhet. Låt mig slippa se dig igen.

Något oväntat skarpt

En tid av underliga nattdrömmar och horribla dagvåndor har brutit ut. Drömmar och våndor vilka framhäver känslor inom mig jag helst avstår från. Det hugger tag i mig likt något oväntat skarpt.

Måtte de aldrig slå in.

Under beskydd

Bara i dig har min själ sin ro, bara i dig min Gud.

Från honom kommer mitt hopp, bara han är min klippa.
Min frälsning och min borg. Jag skall inte vackla.
Psaltaren 62 (bearb.)

Idag var en dag som jag inte riktigt vet var som hände och man vill liksom bara dra täcket över huvudet. Egentligen var det en helt vanlig dag, på fasaden sett.
Det hela började med att jag köpte en ipod nano för mycket pengar. Sedan for jag ner till vårdcentralen där jag spenderade nära femhundralappen. Därifrån for jag vidare mot city (haha) och gjorde av med ännu ett par, tre hundralappar. Usch och fy för konsumtion. Dagen innehöll ändock gemenskap med Nicole. Vi fikade, handlade present, cyklade, spelade, åt mat och spelade luffarschack på asfalten.
Nåväl, nu sitter jag här framför datorn och känner mig tomare än en filtallrik på morgonen efter frukosttid. All musiköverföring från CD har gjort mig likgiltig och musik kan i denna stund inte ge mig något särskilt. Bara ett längtande hjärta efter mer. Det måste finnas något mer, något större, något annat.
Jag tror det gör det.

Mitt i.

Jag har en cykel en cykel som är blå

kanske du också har en cykel som är blå
om alla hade en cykel som jag så skulle det va´ renare i luften

Mitt i allt får man ta sådana här promenader. Med Nicole.
Där man bara får prata lite och lära ut nya sånger. Ta vara på ögonblicken.
Gå ut på bryggan, titta på vattnet, känna på vattnet och gå i vattnet.
Visa hemliga ställen i skogen från ens egen barndom. Berätta om saker som ingen annan orkar lyssna på. För en stund vara den som vet bäst och som kan allt. I alla fall nästan allt.

Virrvarr

Kom hem igårkväll vid cirkus 22.10, efter en dag full av kyrka, barn och arbete. Tänkte en snabb tanke att kolla mailen innan jag kröp till kojs. Visste att jag i all hast hade lovat att ta han om barnen vid halv åtta snåret,visste att jag behövde mina nio timmar. Visste särskilt att sömn var något lyxigt efter denna fyradagarshelg på campingen. Satte på mig the pyjamans, snodde in mig i en filt och unnande mig en tallrik fil med müsli och lingon. Vad som hände sedan kan jag inte riktigt till fullo deklarera över, men det innehöll musik. Strax efter halv två drog jag täcket över huvudet med ilska över mig själv. Idag vaknade jag lite lätt omtöcknad och försökte öppna ögonen efter på tok för lite sömn. Den måste ändock varit någorlunda välsignad eftersom det ändå gick så lätt att dra sig upp ;)

Annars så grubblar jag. Tänker på saker jag dras med, små och stora vanor jag har, sätt jag har och undrar om de går att bli av med några.

Jag måste lägga alla mina saker i lådor och ställa i ett mörkt hörn. Det tycker jag är lite jobbigt, för jag tror det kommer bli många lådor :/ men det tar jag en annan dag. Nu ska jag ut och fånga kvällen. Ciao!

Snart inte mitt

Detta är en tid av pinsamheter och dylikt, då det känns skönt att för en tid komma att avlägsna sig. Jag kan dock inte vara för konstig, jag ska ju tillbaka.

En Valborgsmässoafton på Prästängen

Med förväntan i luften närmade sig fyrverkerierna. På slänterna runt omkring elden och uppe på terrassen huttrade människor med lyft blick. Vinter passade nu på att efter solnedgången spela oss ett sista spratt. Så kom startskottet och den ena raketen efter den andra belyste den inte alltför dunkla kvällshimlen. Helt omedvetet så kom ett förtjusande "åhhhhh" från allas våra läppar, när det sista och största glitterregnet dansade ner över sjön. Stämningen var obeskrivlig. Nu var våren äntligen här.

Sedan var det bara att dra sig inåt och fortsätta betjäna cafégästerna :)