Jag bara vill skrika ut min ångest, krypa ihop som ett foster och gråta ut i min egen mage. Jag får ångest för småsaker, världsliga saker som egentligen inte borde ha plats i mitt liv. Just nu hatar jag. Jag hatar, jag hatar, jag hatar. Jag tycker det är ett starkt och hemskt ord som jag sällan använder. Just nu finns det dessvärre inget annat jag förmår mig att säga. Jag bara hatar.
Jag känner mig som en 14-åring. En ung människa som suktar efter bekräftelse, ber på sina bara knän om rätt ögon som ser, rätt öron som hör. Jag har suttit alldeles för mycket vid Facebook. Det må vara en bra samlingsplats, men ibland gör den mig sjuk. Nu är jag sjuk.
Men ska jag verkligen låta mig trilla och slå mig blodig, gråta i inret, för en sån sak? Ska ett namn, en påminnelse, en blomma, en sång, vadsomhelst, ska det få ge mig skuldkänslor resten av mitt liv? I don't think so.
Bye, bye bitterhet. Låt mig slippa se dig igen.
2 kommentarer:
Anna_karin, fina du. Känner igen mig i det du skriver, ibland blir det bara för mycket. Livet är en himla jobbig hinderbana men jag finns här och du finns i mina böner. Min skatt, hinner vi ses innan du åker? Puss
Åh, tack min fina Malin! det är så skönt att få höra att jag trots allt är som andra.
Och du. vi hinner tyvärr inte ses innan, jag far redan nu på måndag. Om du händelsevis inte skulle vara i Nässjö i helgen ;)?
Puss!
Skicka en kommentar