Jag vandrar ju med Honom.

Det gör skillnad för en människa att känna Jesus.
Vilan är större.. och ansvaret.
Sorgen är djupare.. och glädjen.
Frågorna är fler.. och de fasta hållpunkterna.
Längtan är större.. och mättnaden.
- Liselotte J Andersson

Visst låter det paradoxalt. Trots det tror jag att det är sant. Jag upplever det just nu. Att leva nära Jesus är inte en dans på rosor, det blir inte mer av det ena, det blir mer av allt. Som en grafisk kurva som bara visar ett rakt streck k=2x. Får du mer av det här så kommer du också få mer av det här. Då är det ju bra att jag inte är ensam, då hade jag ju aldrig klarat det, aldrig den tuffa bitens dubblering.

Men jag är inte ensam, jag vandrar ju med Honom.

Gebucht :)

Photo of the Weekend

Nicole speechless after uncovering her hidden birthday present; a new bike!

Nämen tänka sig, jag ska åka hem!

Som alltid, när jag varit hemma den senaste tiden, kommer ledordet bli "intensitet". Dryga 40 timmar i Oaklake och 12 timmar på resande fot. Det är det värt! Mamma, Pappa, Mormor, Louise, Nicole, Felicia och alla andra: Jag kommer hem. H. E. M. Hem! (och jag ska försöka sköta mig, inte vara tjurig, inte klanka ner, inte stressa utan försöka att bara vara!)

Just nu är jag i det som det känns som att jag alltid är i; beslutens tider. Igår var det kursintroduktion för Didaktik för lärande och utveckling. Efter denna dag hade jag en klump i magen. Inte för uppgifternas skull, utan för motivens skull. Tankar och känslor som jag under hösten har försökt stänga ute, ignorera eller helt enkelt inte tro på, de kom tillbaka. Varför sitter jag här och utbildar mig till något som jag inte precis brinner för? Vad är det jag väntar på; lust, inspiration, mognad eller rent av bättre tider? Är det här det jag verkligen vill, eller är det bara en snarlikhet med det jag, för mig egen skull, passar bättre för?

Är det varningstrianglar att önska att terminerna ska gå med rasande fart, att våndas inför VFU-veckorna, att skrämmas inför framtida föräldramöten och utvecklingssamtal, att det enda som egentligen håller motivationen uppe är de kommande utlandsvistelserna? Det är så lätt att tycka att gräset är grönare på andra sidan, att bli så intresserad av annat när man håller på med det man gör. Just nu tittar jag på språkkurser på distans, som om jag är sån där supermänniska och kan läsa 150%, jag vet inte om mina ambitioner och min disciplin tillåter detta.

Samtidigt känner jag en tacksamhet över att jag har det så bra. Jag har rätt att studera, jag har många valmöjligheter, undervisningen kostar ingenting Att ha ett hem och äta sig mätt verkar inte bli några problem. Ändå ropar jag efter något annat, efter något mer...