So long.

Ja då far jag iväg till Weimar i tio dagar. Ha det fint!

Urfånens tid.

Känner mig onekligen som en enda stor tönt. Varför ska det vara så svårt att vara sig själv och stå för saker som man tycker och tror är sanna och som man verkligen typ brinner för? Varför ska man behöva känna en känsla av att det måste nog vara fel det jag tror och rätt det hon där tror? Varför kan jag inte känna en riktigt stabil självtillit? i vissa situationer är jag verkligen 14 år igen. Och oftast tänker jag att den-där-diskussionen-kan-jag-klara-av-när-jag-är-äldre-det-måste-jag-inte-tänka-på-nu. Men det är en oansvarig mening. Högst oansvarig mening och den hjälper inte mig. Den får mig inte att börja forska i de svar som jag så gärna vill ha på de frågor som ställs mig. Den tanken gör mig bara lat. För nu är jag "äldre" och kan fortfarande inte klara av den "diskussionen".

Nu sitter jag på min säng och tror och tvivlar. Om vartannat. Jag tror mest. För jag kan inte sluta tro, det är som något som drar i mig och som gör mig förvissad om att jag till hör en Gud som är kärleken själv. Inte den där kärleken som spritter okontrollerat i kroppen i form av en känsla. Denna Gud låter inte sin kärlek påverkas av känslor. Den är ständigt oändlig, stor, evig och andra liknanade adjektiv, oberoende av vad jag är. Detta gör inte Gud känslokall. Istället vet jag vad min trofasta grund finns, min källa där jag kan andras ut och hämta nya krafter. Den som inte sinar trots torka runt omkring.

Ja, den där tron, den finns där och gör vissa saker mindre väsentliga. Saker som man hänger upp sig på. Om Gud skapade jorden på sju dagar, eller om det bara är en metafor om hur det egentligen gick till. Det räcker för mig att veta eller tro att det fanns en tanke bakom att det i huvud taget skapades något.

Det blev en salig blandning ikväll. Ja, ja. Vi ses! Godnatt!

Ps. Jag lovade Erica att lägga upp en bild på mig själv så att hon kan se att jag verkligen är här och inte sitter gömd på ett dass någonstans i Sverige och plitar ner alla dessa blogginlägg och kopierar alla bilder från Google via mitt mobila bredband med "Sveriges bästa täckning". Som sagt, därav bilden.

Jag är förkyld. Men glad ändå. Har läst att svininfluensan närmar sig. I länet jag bor i, Havelland med 150 000 invånare, har 25 hittills insjuknat. Ännu ingen i Falkensee tror jag men i byn bredvid. Men som sagt så är jag glad ändå. Idag var jag i stadens bokhandel. Där jobbade ett halvt-excentriskt par i en liten lokal överfylld, upp i alla kanter och hålor, med böcker. Jag uttalade mitt ärende, vilket var att beställa en tysk lärobok för utlänningar, och detta ganska brådskande eftersom jag börjar kursen på tisdag och helt och hållet har glömt av att beställa kurslitteraturen. Egentligen hade jag redan på morgonen innan hittat boken på internet till ett troligt lägre pris. Men, när jag nu stod där i denna plocke-pinn-butik med böcker precis överallt (knappt att man kunde ta sig fram till disken liksom), och med de finurliga, hjälpsamma tu, ändrade jag mig. Jag menar de hade ju t o m varit i Sverige, han hade ett grått, långt skägg och hon såg ut som en gråhårig Kristina Lugn. Nä, jag betalar gärna 5€ mer för sådant.

Sedan var jag på Trödelmarkt på Tollhaus. Barnens föräldrar ställde upp med kläder och leksaker. Mina kära kollegor stod och sålde tårtor och kakor. Farligt. Bea förbjöd mig att betala för min kära Käsekuchen och Apfelkuchen. Mmmm, lecker schlecker!

Och nu har jag just pratat med min kära syster. Jag saknar henne. Och hennes barn. Det är spännande hur barn funderar och tänker på saker. Jag undrar vad Felicia egentligen tror att "Tåskland" är för något.

Förövrigt så sprider jag chokladbollen över världen, har börjat med Falkensee men den kommer komma långt mer än så.

"Jag sträcker mig mot det som ligger framför...."

Huvudet börjar kännas som bihåleinflammationen-vecka-8. Huvudvärken har suttit i sen i måndags. Kan det bero på glasögon tillbakabyte? Kanske. Stress? Vem vet. Lättkläddhet? Också troligt.

Det händer mycket på ett dagis. Ingen dag är den andra lik, trots de fina rutinerna. Idag så råkade jag spilla lite diskmedel i en flickas öga så att det sved och gjorde jätteont. Denna tabbe hade jag dessutom själv varit med om samma morgon, fast med ansiktsrengöring istället. Förra veckan drog några killar sönder en spolmask tillhörande en annan kille. Mysigt värre. En liten flicka trillade och fick ett sår på ögonlocket. Samma flicka tappade idag en stor glasburk med pappluttar under städning och den gick söner i tusen bitar. Förra veckan var en kille och en tjej kära i varandra, denna veckan inte. Denna veckan börjades det en inskolning av en pojke som dagiset antagit utan att ha träffat honom innan, det visade sig att det hade varit riktigt bra om de hade träffat honom innan. Då hade det nog nämligen inte varit aktuellt med någon inskolning. Idag när en pojke skulle klä av sig för att sova så tog han av sig kalsongerna trots att jag sa att de skulle vara kvar. Sedan såg jag att de var blöta av kiss och när han märkte att jag märkte så sa han upprepade gånger "bescheid sagen, bescheid sagen" (säga till, säga till). Ja, det påminde om när Nicole var liten och hade kissat på sig och sedan satt hon där med blöta byxor och sa "till", för det var ju det ordet hon lärt sig att man skulle säga. Om det var före eller efter man hade kissat hade hon inte riktigt lika kläm på.

Idag for jag till Berlin för att uträtta lite ärenden. Det blev mest en väntan på färdmedel. S-bahn är återigen stängda väster om Alex och detta betydde DB för hela slanten och därmed mycket folk och förseningar. Men nu ligger jag i min säng och har planer för helgen som jag egentligen inte vill ha. Egentligen vill jag göra annat. Men jag gör inte det jag ska och det jag vill hinner jag inte med. Vad jag hinner med är att tänka på allt jag ska och borde och drömma om det jag vill.

Godnatt!

När kraven blir för stora.

Vad ska jag bli när jag blir stor? Pappa är här och undrar vad det ska bli med mig. Egentligen bryr jag mig inte. Ändå sätter hjärnan igång en tankeprocess om vad jag borde utbilda mig till, vad jag borde vara för framgångsrik människa med fin utbildning och god allmänbildning. Orka vara produktiv, orka vara NÅGON. Jag vill bara vara och försöka göra någon glad.

Så är det med det.

Apropå svanar i Falkenhagener See...

Om sisodär tio timmar så kommer pappa hit.

Vinden byter temperatur.

September. Första september. Sommaren är slut, pappa fyller år, Samuel har namnsdag, skolor börjar, folk flyttar och vardagen kommer tillbaka.

Trots den 30-gradiga värmen känns det att hösten närmar sig. Allvaret börjar komma tillbaka. Gud måste hjälpa mig att ta mitt arbete på allvar. Inspirationen börjar återkomma, nu gäller det bara att väcka upp disciplinen. Den attraktiva men o så sällsynta självdisciplinen. Det gäller också att öva sin beslutsförmåga och ignorera ambivalensen.

Ett veckoschema för fritiden har jag redan. Jag vet vad jag ska göra på måndagar, tisdagar, torsdagar, lördagar och söndagar. Jag vet vad jag kan fylla min tomma tid med; tyska och engelska böcker, kindergartenarbete och annat plocke-pinn.

Saker som jag hoppas återkommer ;)

Varför är jag då så orolig, varför vågar jag inte bara släppa allt och lita på den större, lita på att livet kan leka, våga tro att allt är bra och våga börja leva?

Och så var ännu ett ömkansvärd blogginlägg nedskrivet.

Bis Morgen!