Rutinmässig förflyttning

Vad intresserar egentligen en annan människa vad gäller en annan människa? Går det att tycka om någon som inte skrattar så mycket, någon som inte skämtar så mycket? Dras man till den som är lika skämtsam som en själv eller undviker man den för att få större utrymme och mindre "konkurrens"?

Hur är det med förskollärare, har vi en viss föreställning om hur en förskollärare ska vara? Får hon/han vara lugn, utan humor och kanske till och med ett uns tillbakadragen, eller finns det en förväntning att hon/han alltid ska vara glad, fylld av entusiasm och skoja med barnen stup i kvarten?

Idag snurrar mycket frågor kring vad människor runtomkring mig egentligen ser hos mig. Vad är det som gör att de tycker om mig?

Det är också en dag då jag känner mig hämmad. Motståndet kommer på något sätt inifrån och hejdar mig från att prata, be, sjunga, skratta, le, tänka goda tankar och se livet från den ljusa sidan. Allt som jag faktiskt vet i teorin stängs in och kvar, i praktiken, blir bara skal av rutinmässig förflyttning, inställningen att bara hålla med för att inte komma på kant med någon, viljan att gå undan och vara med sig själv och kanske främst lusten att lägga sig ner i sin säng och önska att allting försvann för en stund och när när jag åter steg upp ur min dvala skulle sinnet kännas lätt.

Men nu känns det tungt istället. Flera kilogram för tungt.

"Gråten kan plåga oss om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen."

När morgonen kommer är bara en tidsfråga. Natten kan ju inte vara för evigt, en ny dag måste väl ta vid?!

 

Den som väntar på nåt gott...

Igår var en intensiv dag. På grund av bristande framförhållning blev mitt rum natten till fredag en läsarstuga. Resultatet blev en sömnig, och något lättirriterad, Anna-Karin som med tack vare sitt arbetslag fick ihop ett hyfsat arbete på litteraturseminariet. Eftermiddagen och kvällen bestod sedan av positiv optikervisit och något som hängt i luften länge: Pizza och bio! Äntligen fick vi användning av våra BRAVO-biljetter.

Vi gjorde som i amerikanska filmer: beställde hem ;) och Erica ordnade med en sallad så god så god. Vi njöt av maten i vårt lilla pentry som förvandlats till italiensk restaurang med tillhörande musik och vit-röd-rutig handduk hängande på stolen. Jag bor tillsammans med en fantastisk person som har öga och öra för gott välbefinnande (jag vet inte om hon tänkt på det där med handduken, men det blev passande detalj).

I biosalongen var det mest personer under tio år (kan exemplifieras genom barnet bakom oss som otalet gånger gnydde och bad sin förälder om att få gå hem), men vi höll till godo och njöt av Modig som innehöll fantastiskt rött svall, björnar och framförallt mod.

På Mellangatan tjugoett

Återigen kallar jag Visby mitt hem och går den välkända stigen genom Almedalen ner till Högskolan. Bakom mig ligger en sommar, alltför kort och med händelser som skänkt glädje och händelser som skänkt sorg. Att planera nästa sommar känns mer lustfyllt än att acceptera att hösten med alla dess händelser är på intågande.

Jag ser mig om i rummet där vindsfönstret släpper in eftermiddagssolen rakt ner på min relativt nyinköpta, ännu blommande, Orkidé. Jag trivs bättre än när jag for för över tre månader sedan. Nu är jag här igen och med en viss lågmäldhet blickar jag motsträvigt framåt. Där framme ska beslut fattas, mod ej tappas och steg tas.

Det händer, oftare än jag vill, att det blir för mycket tankar som processas samtidigt i mitt arma lilla huvud. Då behöver jag något som skingrar dem, skippar fred mellan dem, om än det bara är möjligt för en liten tid. Perspektiv på tillvaron är väl det som oftast efterlyses. Vad kan det då vara, det där perspektivet? Ett vackert foto, en kärleksfull film, en varm kram, en bit god mat, en strof musik eller en drömmande dröm.... i  kombination med en uppriktig bön från ett förkrossat, eller bara dämpat, hjärta, brukar inte vara fel. 

Jag vill dela ett foto på en enkel ros (med ett mjölkeri från rokokotider på en frank landsbygd, där sagor blir verklighet, i bakgrunden).