På Mellangatan tjugoett

Återigen kallar jag Visby mitt hem och går den välkända stigen genom Almedalen ner till Högskolan. Bakom mig ligger en sommar, alltför kort och med händelser som skänkt glädje och händelser som skänkt sorg. Att planera nästa sommar känns mer lustfyllt än att acceptera att hösten med alla dess händelser är på intågande.

Jag ser mig om i rummet där vindsfönstret släpper in eftermiddagssolen rakt ner på min relativt nyinköpta, ännu blommande, Orkidé. Jag trivs bättre än när jag for för över tre månader sedan. Nu är jag här igen och med en viss lågmäldhet blickar jag motsträvigt framåt. Där framme ska beslut fattas, mod ej tappas och steg tas.

Det händer, oftare än jag vill, att det blir för mycket tankar som processas samtidigt i mitt arma lilla huvud. Då behöver jag något som skingrar dem, skippar fred mellan dem, om än det bara är möjligt för en liten tid. Perspektiv på tillvaron är väl det som oftast efterlyses. Vad kan det då vara, det där perspektivet? Ett vackert foto, en kärleksfull film, en varm kram, en bit god mat, en strof musik eller en drömmande dröm.... i  kombination med en uppriktig bön från ett förkrossat, eller bara dämpat, hjärta, brukar inte vara fel. 

Jag vill dela ett foto på en enkel ros (med ett mjölkeri från rokokotider på en frank landsbygd, där sagor blir verklighet, i bakgrunden).