..på den gyllne stranden, skiljas aldrig mer...

Jag tänker på min mormor och hennes syskon, särskilt på hennes storasyster som inte längre finns, jag tänker på barnen och barnbarnen. Ett långt liv och så mycket människor som fick vara med i hennes liv. Ett människoliv är så mycket mer än en kropp. Därför känns det så konstigt när det livet inte längre är där. Värdefulla detaljer blir utelämnade. Men som mamma skrev; frid vilar över hennes minne.

Jag skulle vilja vara hos mormor nu. Jag är så rädd att hon också ska försvinna. Tänk om livet var som de där matteuppgifterna i mellanstadiet, då snigeln drog sig upp för brunnsväggen och sedan under natten gled ner hälften av promenaden under natten. Tänk om man levde i tio år och sedan gick tiden tillbaka fem år och sedan gick man fram lite mer och sedan tillbaka. Tänk vad mycket fina minnen man skulle kunna få återuppleva. Då skulle jag åter få kunna komma hem efter skolan, läsa läxor vid köksbordet medan mormor lagar mat. Sedan skulle vi kunna prata, skratta och spela ett spel tillsammans. Men och andra sidan skulle minnena förlora sin glans och det unika i varje ögonblick.

Livet är ett mysterium.

Efter frustration och i försök att höra.

SNÄLLA SÄG VAD JAG SKA BLI!

Fredag = Städdag

Jag blir galen på människor som, ja, vad ska jag säga, inte fattar, verkar vara dryga. Bortskämda ungar mer eller mindre. Hmm.

Denna vecka var det ferien i alla skolor i Falkensee. Det betydde att många barn med äldre syskon for iväg på skidsemester eller hittade på annat skoj. Summa sumarum, det var relativt dött på Tollhaus am Wald. Lugnt och skönt kan man också beskriva det som. I Rävgruppen var sju av arton barn närvarande i Ekorrarna var lika många. Frånvaron berodde också på sjukdom, så vi visste inte riktigt innan hur många som skulle komma. I så fall hade vi nog hittat på något annat, förberett oss mer. Nu gick vi nästan på varandra, visste inte vad vi skulle hitta på.

Jag har också haft språkkurs. Och jag har kommit in i något sorts gymnasieplugg igen, göra allt i sista stund. Det märkliga är att när jag har klarat av det, i sista minuten i all hast och det ändå fått till det bra, blir det nästan som en kick. Jag tror jag klarar allt på kort tid och börjar därför senare hela tiden och försöker överträffa mig själv. Jag blir galen på mig själv.

Nåväl, nu har jag städat huset och nu ska jag gå och handla toapapper.

Btw, så har jag någon konstig dröm och WG i Berlin, nån som känner sig taggad?