Jag tänker på min mormor och hennes syskon, särskilt på hennes storasyster som inte längre finns, jag tänker på barnen och barnbarnen. Ett långt liv och så mycket människor som fick vara med i hennes liv. Ett människoliv är så mycket mer än en kropp. Därför känns det så konstigt när det livet inte längre är där. Värdefulla detaljer blir utelämnade. Men som mamma skrev; frid vilar över hennes minne.Jag skulle vilja vara hos mormor nu. Jag är så rädd att hon också ska försvinna. Tänk om livet var som de där matteuppgifterna i mellanstadiet, då snigeln drog sig upp för brunnsväggen och sedan under natten gled ner hälften av promenaden under natten. Tänk om man levde i tio år och sedan gick tiden tillbaka fem år och sedan gick man fram lite mer och sedan tillbaka. Tänk vad mycket fina minnen man skulle kunna få återuppleva. Då skulle jag åter få kunna komma hem efter skolan, läsa läxor vid köksbordet medan mormor lagar mat. Sedan skulle vi kunna prata, skratta och spela ett spel tillsammans. Men och andra sidan skulle minnena förlora sin glans och det unika i varje ögonblick.
Livet är ett mysterium.
1 kommentar:
Tack Anna-Karin.
Vi saknar henne så mycket men samtidigt är vi glada över att hon fått vara med oss så länge på ålderns höst.
Både Evy och jag känner att vi fått så mycket stöd från släkt och vänner så många som tänker på oss.
Skicka en kommentar