med stormsteg ljummen vind
genom håret drar den fram
solen torkar bottens strand
och göder våra skuggor

Ibland tar det emot att säga att allt är bra.

Med fyra glassburkar i kylskåpet innehållande korv, hamburgare och mos är livet ändå ganska bra. Men jag är nog lite ledsen för jag märker att jag inte har de egenskaperna jag trodde att jag hade. Jag som var den lugna, harmoniska, organiserade och stabila personen har övergått till att vara stressad, orolig för världsliga saker, vacklande och slarvig. Vad har hänt? Eller bara trodde jag så om mig själv därför att människor omkring mig intalade mig detta för att det var så de tolkade min tystnad och arbetsplikt?

Det finns mycket att arbeta på. Men just nu behöver jag bara en gudomlig axel att gråta ut hos.

Snälla, ge mig ett ord

Jag har ljud i min dator! Efter ett halvt år av tystnad, någon timmes undersökning och bön till Gud hade mannen, som vet mer om min dator än vad jag själv vet om mig själv, skapat fram en ljudvåg. Jag klappade i händerna och firade strax efter handskakning och "bye, bye" med den underbara Gib mir nur ein wort vilken väl nog demonstrerade min nu förgångna vädjan.

Förutom detta var gårdagen en dag då det bara flyter på, allt fungerar och tiden räcker till.

Allmänt prat om Gud som blivit lite "aha" för mig den senaste veckan: Det där med att söka Guds rike och få allt annat sedan kan visa sig i de mest besynnerliga sakerna. Och att söka Guds rike kan vara de mest oförutsägbara sakerna också. Så upp till bevis för att din löften stämmer, låt denna dagen också bli lika välsignad!

You can't do anything to make me stay in this box of ignorance

Det är sånt här som får mig att för alltid hata våren en aning
det är sånt här tar tag i mellangärdet och drar åt så att jag inte kan andas korrekt
det är sånt här som ger mig ångest och nära på tårar i ögonen
det är sånt här som får mig att på mina bara knän be om frihet
det är sånt här som ständigt, likt ett virus, infiltrerar mig hjärna
det är sånt här som inte är en del av mig
det är sånt här som i min framtid och mitt hopp (Tack gode Gud för det) ses som en bagatell

Unterwegs

Anders Sein kann auch bedeuten
Sich nicht jedes Mal zu häuten,
Wenn der Wind sich einmal dreht,
Schmerzhaft ins Gesicht Dir weht,
Nach dem eigenen Weg zu suchen,
Auch einmal für andere bluten!
Nicht die Augen zu verschlissen,
Und den Gegenwind geniessen!

Annars är jag glad.

Igår började jag med balsammetoden igen. Jag tycker inte om att tvätta håret, en av livets trista grejer. Men senaste månaderna har varit lite av en experimenttid. Jag har ett något dåligt tålamod så jag har inte tid att misslyckas, vilket kan vara själva grejen i en sån här procedur. Först var det balsam, fast med fel balsam. Sedan var det bikarbonat och vinäger, sedan var det ägg och honung och nu åter balsam, fast med rätt balsam och en timmes verkan. Några ytterligare tips? Jag brukar fråga Renling en massa, sen följer jag det halvt, resultatet blir dåligt och sen följer jag det helt och det blir bra. Spännande process jag har med rådfrågning. En sak som fungerar på en gång utan rådfrågning är kroppsskrubben olivolja blandat med socker. Dessutom gör det inget om man råkar få in det i munnen, man spotar inte ut det precis.

Ikväll ska vi sjunga Andersson Wijs "Där får jag andas ut" på mötet. Det är sådana små ting som får mig att må bra.

Förresten, är set någon som har en gigantisk (hmm, något överdrivet uttryckt) resväska, med eller utan hjul, till salu eller till skänks?

Liksom i en koma.

Okej, just nu är jag trött. Jag orkar inte med barn eller något annat krävande. Jag vill bara sova.

Mitt rum är dammigt och oorganiserat. Det finns en lista i en bok som måste börja bockas av.

Suck.

Jag längtar med bävan bort.

Jag har upptäckt saker att ta itu med, små psykiska överraskningar.

Jag, jag, jag, jag och åter jag.

Våren är på gång!

Det är varmt och man ler utan anledning, bilen som sopar gatorna fria från grus drar förbi, blåsipporna niger i backarna, barnen sliter av sig mössor och vantar, jag byter jacka och struntar i ordstävet att "frysa in hösten och svettas in våren". Vad är det som händer? Jo, det börjar bli VÅR!

Jag lever i en bubbla, där jag har svårt att inse väsentligheter. Jag har drabbats av stress, ofrivilligt, ytterst ofrivilligt. Denna stress får mig att tappa kontrollen och när det är som värst blir jag apatisk eller likgiltig. Nu, t ex, har jag en hel hög av saker att göra, men istället sätter jag mig här. Varför detta återkommande syndrom?

Förövrigt har min vecka på Fröhuset tagit slut. Idag var det vårstädning ute och i fönstren frodades de nyplanterade "brunögonen" i värmen av den reflekterade solen. Vi mös.

För övrigt går hjärnan igenom "pros 'n cons" med allt möjligt här i livet. Det ger perspektiv på livet och dess egenheter. Det är nog sant det där med att det mesta som ligger och gror i oss måste ut och bli hörbart, för en själv eller andra, för att det inte ska förvandlas till bitterhet eller något allvarligare. Jag jobbar på det. Försöker hitta rätta offer.

Igår satt Sanna och jag, övertrötta som vi var, och betraktade de märkligt folktomma bilderna från Falkensee. Dött som i en grav. Eller så står alla människor utanför kamerans blickfång. Eller så är det söndag. Eller så är det under arbetstid. Hur många "eller" kan det bli liksom?

2 april: Grattis på födelsedagen Mikael! Semletårta it is!