Det handlar inte om vår kärlek till Gud,
utan Guds kärlek till oss.
Det är genom sin son som han visat oss vägen och
tagit våra synder på sig.

1 Joh 4:10

Plugga kan vara riktigt intressant bara man pluggar rätt saker, bara det väcker ens intresse och viljan att förändra världen. Eller, det behöver inte vara så drastiskt ;)

Vi pratar om genus, om klass och allt annat som vill styra vår värld och våra livsformer.

Aaaaaaa. Vi var på H&M:s barnavdelning idag. Inte ett enda rosa ting på "pojksidan". Mest bara mörka t-shirts med döskalletryck.

Nä just det ja, jag skulle visst städa.

Plugga är inte särskilt kul.

God Morgon.

Vaknar åter igen innan klockan har ringt. Det är lördag morgon och jag sätter på mobilen för att kolla tiden. Strax efter sju. Läser datumet. 11 september och det är nästan som hjärtat hoppar till, kallt. Tänk att det är nio år sedan jag kom hem från skolan, satte på TV:n i vanlig ordning (mest för att ta en titt på Sunset Beach eller nån annan amerikansk såpa) och märker att det enda som man kan se är allvarliga nyhetsankare som försöker att analysera en "flygplansolycka". Det talas om World Trade Centre, något som jag märker man bör känna till. Men som 13-åring har mitt kunskapsområde ännu inte nått så vitt och brett. Ändå kan jag inte slita mig från dessa nyhetssändningar, kommentarer och intervjuer efter varandra. På en liten inklippt skärm kan man direkt se hur det går för det ena tornet som pumpar ut rök. Och plötsligt händer det, det som får hela "olyckshändelsen" att vända till ett terrordåd. Ett till plan kör in i det andra av tornen. Med min 13-årshjärna kan jag inte riktigt förstå. Den första reaktionen blir mer en suck över att piloterna denna dag har kört under all kritik. Jag tänker mig nog två mindre plan som förirrat sig på himlen över Manhattan. Men det handlar om passagerarplan med flera hundra ombord.

Det oförklarliga försöker redas ut. Det var min första termin i högstadiet. Tala om att skolan och dess personal hade något att ta itu med. Året därpå, samma datum, skedde mordet på Anna Lind. Något, på ett sätt, ännu mer oförklarligt.

Den fria vilja sätter sina spår...

Ryggvärk och inre värk.

Det finns vissa saker på hyllan som borde plockas bort. För gått

Strandgatan 36

Jag sitter på ön i det fortfarande väldigt vita rummet och känner en tacksamhet till Guds försyn. De människor som kommit i min väg. Hmm särskilt gårdagen. Hemgruppen. Vi andades Gud och var oss själva. Tror jag.

Idag har jag ryggont och behöver koppla av sluta spänna mig och vara nervös över att min närmaste vardag kommer bli asocial och isolerad. Det kommer den inte bli. Ändå väljer jag bort vissa saker för att det är tryggast så. Det ger dessvärre ingen utveckling. Jag vet inte om det ger något i huvudtaget.

Vårt, jag och mina boendevänners (två ukrainskor och en ekeröbo), ställe saknar allrum eller annan gemensam sittmöjlighet i köket, vilket gör det svårare att, på ett mera naturligt, automatiskt och, i svensk bemärkelse, bekvämt sätt att komma varandra nära. Det som balanserar upp denna brist aningen är helt klart läget. Det enda som skiljer Högskolan från mitt hem är Almedalen. Det är pretty close.

Förövrigt har jag tagit på mig att läsa en kurs extra utöver mitt programs upplägg. Med innerlighet hoppas jag att självdisciplinen kan överraska positivt denna höst.

Har avslutat lite läsning om Sokrates och dennes seminariumpedagogik. Utan något särskild studieteknik vet jag inte riktigt vart det hela ska sluta. I Guds hand.