Vaknar åter igen innan klockan har ringt. Det är lördag morgon och jag sätter på mobilen för att kolla tiden. Strax efter sju. Läser datumet. 11 september och det är nästan som hjärtat hoppar till, kallt. Tänk att det är nio år sedan jag kom hem från skolan, satte på TV:n i vanlig ordning (mest för att ta en titt på Sunset Beach eller nån annan amerikansk såpa) och märker att det enda som man kan se är allvarliga nyhetsankare som försöker att analysera en "flygplansolycka". Det talas om World Trade Centre, något som jag märker man bör känna till. Men som 13-åring har mitt kunskapsområde ännu inte nått så vitt och brett. Ändå kan jag inte slita mig från dessa nyhetssändningar, kommentarer och intervjuer efter varandra. På en liten inklippt skärm kan man direkt se hur det går för det ena tornet som pumpar ut rök. Och plötsligt händer det, det som får hela "olyckshändelsen" att vända till ett terrordåd. Ett till plan kör in i det andra av tornen. Med min 13-årshjärna kan jag inte riktigt förstå. Den första reaktionen blir mer en suck över att piloterna denna dag har kört under all kritik. Jag tänker mig nog två mindre plan som förirrat sig på himlen över Manhattan. Men det handlar om passagerarplan med flera hundra ombord.
Det oförklarliga försöker redas ut. Det var min första termin i högstadiet. Tala om att skolan och dess personal hade något att ta itu med. Året därpå, samma datum, skedde mordet på Anna Lind. Något, på ett sätt, ännu mer oförklarligt.
Den fria vilja sätter sina spår...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar