Jag sitter på ön i det fortfarande väldigt vita rummet och känner en tacksamhet till Guds försyn. De människor som kommit i min väg. Hmm särskilt gårdagen. Hemgruppen. Vi andades Gud och var oss själva. Tror jag.
Idag har jag ryggont och behöver koppla av sluta spänna mig och vara nervös över att min närmaste vardag kommer bli asocial och isolerad. Det kommer den inte bli. Ändå väljer jag bort vissa saker för att det är tryggast så. Det ger dessvärre ingen utveckling. Jag vet inte om det ger något i huvudtaget.
Vårt, jag och mina boendevänners (två ukrainskor och en ekeröbo), ställe saknar allrum eller annan gemensam sittmöjlighet i köket, vilket gör det svårare att, på ett mera naturligt, automatiskt och, i svensk bemärkelse, bekvämt sätt att komma varandra nära. Det som balanserar upp denna brist aningen är helt klart läget. Det enda som skiljer Högskolan från mitt hem är Almedalen. Det är pretty close.
Förövrigt har jag tagit på mig att läsa en kurs extra utöver mitt programs upplägg. Med innerlighet hoppas jag att självdisciplinen kan överraska positivt denna höst.
Har avslutat lite läsning om Sokrates och dennes seminariumpedagogik. Utan något särskild studieteknik vet jag inte riktigt vart det hela ska sluta. I Guds hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar