Som alltid, när jag varit hemma den senaste tiden, kommer ledordet bli "intensitet". Dryga 40 timmar i Oaklake och 12 timmar på resande fot. Det är det värt! Mamma, Pappa, Mormor, Louise, Nicole, Felicia och alla andra: Jag kommer hem. H. E. M. Hem! (och jag ska försöka sköta mig, inte vara tjurig, inte klanka ner, inte stressa utan försöka att bara vara!)
Just nu är jag i det som det känns som att jag alltid är i; beslutens tider. Igår var det kursintroduktion för Didaktik för lärande och utveckling. Efter denna dag hade jag en klump i magen. Inte för uppgifternas skull, utan för motivens skull. Tankar och känslor som jag under hösten har försökt stänga ute, ignorera eller helt enkelt inte tro på, de kom tillbaka. Varför sitter jag här och utbildar mig till något som jag inte precis brinner för? Vad är det jag väntar på; lust, inspiration, mognad eller rent av bättre tider? Är det här det jag verkligen vill, eller är det bara en snarlikhet med det jag, för mig egen skull, passar bättre för?
Är det varningstrianglar att önska att terminerna ska gå med rasande fart, att våndas inför VFU-veckorna, att skrämmas inför framtida föräldramöten och utvecklingssamtal, att det enda som egentligen håller motivationen uppe är de kommande utlandsvistelserna? Det är så lätt att tycka att gräset är grönare på andra sidan, att bli så intresserad av annat när man håller på med det man gör. Just nu tittar jag på språkkurser på distans, som om jag är sån där supermänniska och kan läsa 150%, jag vet inte om mina ambitioner och min disciplin tillåter detta.
Samtidigt känner jag en tacksamhet över att jag har det så bra. Jag har rätt att studera, jag har många valmöjligheter, undervisningen kostar ingenting Att ha ett hem och äta sig mätt verkar inte bli några problem. Ändå ropar jag efter något annat, efter något mer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar