Okej, dags att börja ta tag i bloggandet. Sedan september har det blivit som svårare pga att mycket är pågång under veckodagarna och motivationen infinner sig inte när man vill ha den där. Hursomhelst så har ännu en vecka gått.
Större delen av min värdfamilj var i Schweiz eftersom det är höstlov och Michael jobbar där. Ännu ett arkitektprojekt. Därför var Anna-Karin ensam med Jannik, vilket ungefär betyder att undvika att vara hemma för min del. Varför? Jo, det är nämligen så att när Jannik är ensam hemma tar han gärna ner sin dator i vardagsrummet/köket och etablerar en egen värld av spel med sin bästa vän och andra typer som jag kanske inte högsympatiserar med. Enkelt beskrivet känner jag mig inte så välkommen just då och försöker hitta något annat att göra.
Tisdagen började lite dåligt. Jag tog sönder vattenkranen i köket. Ville dra den tröga kranen lite närmare mig. Men eftersom jag har oanad styrka i mina händer så bröt jag istället sönder hela kranen och vattnet sprutade lite längre än vanligt. Nåväl, jag stängde av kranen och sedan skrev jag en lapp (oj, det svenska post-it-systemet istället för konfrontation) till Jannik om att jag råkade ta sönder kranen. Om han ville, kunde han vara snäll och fixa det hela, jag betalar. Jag måste arbeta. När jag sedan kom hem sex timmar senare så satt han vid sin dator, skrattade lite när han fick se mig och sa att mannen som skulle fixa ledningen däruppe även kunde fixa detta. Ok, bra. Ännu en sten som fall ifrån bröstet.
Onsdagskvällen tillbringade jag med Marija på bion Babylon. Trots detta profana namn så var filmen bra. Det var ett litauiskt oscarsnominerat drama. Vissa scener gav mig ångest men helhetligt var den sevärd. Det lustiga med mig och filmer är att även om jag tycker att en film är sevärd kan det kännas jobbigt att se den igen. I detta fallet har jag faktiskt ingen lust att se den igen. Inte på ett tag i alla fall.
Fredagen var ledig. Skönt. Jag hade tänkt att vara duktig och städa och plocka och fixa och dona. Men det blev inget med det. Gick i pyjamasen till eftermiddagen och bestämde mig sedan för att åka till Berlin för lite secondhand-shopping. På vägen dit kom en ung kille fram till mig och frågade på engelska om jag kunde skänka 40 eller 60 cent. Jag frågade varför och han sa att han ville köpa sig något att äta. Jag sa att man inte fick så mycket att äta för så lite pengar. Han svarade att inte så många vill ge så mycket mer. Bättre att satsa på lite liksom och få något i huvudtaget. Hursomhelst så gav jag honom så att det räckte till. Jag har svårt att känna trovärdigheten i människor. Det krävs mycket för att be människor om pengar.
Kvällen avslutades med middag hos Claire utan dessert. Hon hade gjort en tarte något, fransk sådan. Det var med smält socker. Dessvärre hade hon råkat bränna sockret och innan jag hunnit smakat på kakan så tog hon fatet ur min hand och sa: "Nein, nein dass geht nicht!". Nåväl, det fick bli vindruvor istället. Sedan satt vi vid YouTube och lyssnade på svensk, tysk och fransk musik.
Tidigt på lördagsmorgonen började min färd mot Magdeburg. När jag lämnade huset sisodär vid 06.45 gick Jannik och hand polare och la sig. Jag tog mig till ZOB och inväntade min buss. Kl 10.15 mötte Pauline på mig på Hbf i Magdeburg. Det var en mulen och grå dag men hon lyste upp det hela med sin hel-lila klädsel. Efter att ha lämnat väska och läst broschyrer i hennes kollektiv så började vi en liten vandring, först med Domkyrka och sedan en park som antagligen gjorde sig bättre under sommarmånaderna. Men det var trevligt ändå. Vi åkte ett tåg över parken med en lokförare med måttlig inspiration.
Den lila, charmanta, franska Pauline i Magdeburg.Efter ett tag åkte vi mot ett studentboende. Där var det fest. Ja, inte så mycket att säga om det. Mycket lustiga människor försökte dansa i ett alltför litet utrymme. Pauline stod ganska stel nära fönstret. Eftersom jag är ganska lojal med människor som jag är gäst hos, stod jag i ett mellanting mellan den dansande och den odansande zonen. Det blev ett halvdansande vilket måste sett ganska komiskt ut. Nåväl, det fanns värre fall på plats.
Söndagen blev inte som jag tänkt mig men ändå. Vi åt frukost, med riktigt gott bröd. Ett var något sconesartat. Pauline visste inte vad scones vad. Hmm, jag som trodde att det var något univeral known. Efter detta tog vi oss till historiska museet och som alltid när jag är på museum under stress missar jag den bästa delen som oftast är i slutet. Först traskade vi som sniglar genom den tråkigare delan om domkyrkan i Magdeburg och vilka fund de på senare tid hade hittat under golvplattorna. När det sedan var dags att dra sig mot bussen så började det roliga som vi var tvugna att stressa oss igenom. Det tråkiga med det hela var att bussen var över en timme försenad och jag behövde egentligen inte alls stressa.
Jag är ganska lång och Pauline är lite kortare.Idag var dagen ljusare och gjorde mig mer motiverad till att gå ut och gå, vilket jag gjorde. Sedan övervägde jag att ta på mig min nya present i form av en t-shirt med glittertryck med texten "switzerland". Lyckligtvis är den svart. Efter ett lite provande och konstaterande att tröjan inte slutade så mycket under naveln så fick det bli något annat. Imorgon kanske. Bara för att visa min uppskattning. Det var ju en fin tanke liksom. Sedan bad jag till Gud för denna vecka och allt som komma skall.
Väl på Tollhaus var det lugnt. Inte mycket barn i Peggys grupp idag. Det var en ganska skön dag och jag hoppas att det blir likadant imorgon :)
Nu är det höst fast solen sken idag på morgonen. Det var fint.Nu ska jag åka och handla snart och sedan göra något ordentligt av denna kvällen. Kanske göra lite scones till kvällsfika. Eller en äppelpaj. Vi får se.
Hej då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar