In the gloomy mood

Dagarna blir veckor och veckor månader. Efter fyra och en halv månad känns det som att jag kom förra veckan. Snart är jag uppe på toppen av detta berg och sedan börjar färden nedåt. Igen. Alla dessa ettårsupplevelser. Upplevelser som man söker för att skaffa snabb sysselsättning så att framtidsångesten kan stillas för en tid. Det värsta är att det inte funkar. Ångesten kommer krypande efter halva färden och förstör resten av upplevelsen. Hmm.

Det märks att jag har en dal. En svacka. De börjar komma mer frekvent nu. Det kan bero på vädret, det kan bero på viss hemlängtan. Men det tror jag inte. Jag tror att det beror på ofrid. Att ständigt känna en viss oro i bröstet. Ett tryck. Varför? Vad betyder det? Intalning av att läget är bra, förhållandevis jättebra, för med sig ett lugn men det håller bara till nästa dag, sedan är det kört och operation finna-ro börjar ta fart igen.

Gud, varför kan du inte bara öppna dörren och slänga in lite frid?

Det blev en fin Höstfest med brasa och laternvandring genom Falkensee. Det fanns också korv och bröd med schmalts och vi drack glühwein (vilket inte på långa vägar går att jämföra med vår fruktansvärt mer läckra glögg, om det ens är meningen att det ska jämföras).

Samtidigt händer det saker, jag tycker att Gud måste haft att göra med. Jag ber om att inte känna mig ensam på Höstfesten och kvällen slutar med att jag har haft ett enda stort och trevligt samtal med Nina. Jag säger till Gud att jag skulle behöva gå på en toalett när jag lämnar 2nd hand-affären, känner att jag ska gå vänster stället för höger och träffar på Marija. Mitt inne i Berlin. Hon bjuder mig på fika hemma hos henne och vi pratar om vår utländska ensamhet, böcker, bibeln och vi gläder varandra. Jag lånar hennes toalett.

Det är nog det enda. Att räkna med Gud.