Jag vaknade av att telefonen ringde 07.22. Maggan från Fröhuset behövde en vikarie.
- Ja...vilken tid? frågar jag.
- Så snabbt du kan alltså, svara hon.
Jo, det är ju klart. Det kanske var därför hon ringde så på morgonen, smarto. Tanken funkar inte riktigt efter mindre sömn än behövligt. En stund senare ringer Kristina från Solkatten. Jag har en vana att låta vikariebehövaren lägga ut texten maximalt innan jag säger att jag inte kan. Det är som att jag inte orkar avbryta innan personen i fråga har förklarat hur allt ligger till med hemma-för-sjukt-barn-syndromet och allt vad det nu kan vara. Så, efter att de har tömt ut allt sitt på mindre än några sekunder och pustar ut av utmattning, så säger jag lugnt och med medlidande röst: Tyvärr så har jag redan ett jobb idag. Vad nu det där "tyvärret" står för när man redan bokat upp sig på sitt favoritdagis.
Ja, ja. I all stress så ställde jag mig trotsigt i duschen för att prova bikarbonat och vinäger som shampoo. Hela proceduren ledde till att jag tiggde mamma om skjuts för att infinna mig på köpmangatan kl 08.00. Där började dagen med frukost med överfullt bord och sedan gympa på andra sidan gatan. Sedan hanns inte så mycket annat med förrän det var mat, korvstroganoff med pasta. Som vanligt inga halvfabrikat eller annat lömskt, utan ren och skär husmanskost, från grunden. Till efterrätt bjöds det på flarntårta av femårig flyttfågel. Efter maten var det läs- och mystajm och på en överbelamrad madrass trängde vi oss igenom en vinterdag med nalle Puh. Efter utelek var det dags för mig att dra mig hemmåt, med förhoppning om att åter få ses nästa dag.
Väl hemma väntade sysselsättning av liknande slag. Sömnen gjorde sig dock påmind och jag tog mig en liten tupplur i allt virrvarr. När sen mamma lekte spa med femåringen som varit duktig och fått spruta idag passade Ann-Karin på att vårda sin relation med minstingen. Tvättning, tandborstning, pussning, mysning och tv-tittning tills båda fröna somnade i sängkammaren. Det var nog första gången, ensam med mo(n)ster, som detta skedde utan gråt och tandagnisslan.
Men fint var det i alla fall.
Sedan började allvaret. Upprensning, upplockning, uppdiskning. Allt för att ordningsnerverna inte skulle krevera. Till sist kommer jag stupa i säng och sova sött och vara för trött för nödvändig tankeverksamhet, men med en undermedveten spänning om vad morgondagen har i sitt sköte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar