Jag tillhör fortfarande dem som inte accepterat läget. Men nu får det vara slut på den sentimentala ådran. För ikväll.
Tre fina vänner gav mig ett gott, gott skratt, ett leende i hjärtat och vetskap om hur väl man kan utnyttja en helg.Hihi.
måndag 1 december 2008
När lille David knackar på
Det kanske är sömnbristen eller årstiden eller allt fototittande i übergoda vänners lag. Det kanske är huvudvärken eller ensamheten efter trång kärlekshelg eller återupplevelse av förfluten vardag. Det kanske är mig eller vadsomhelst. Men i dag är en somlig dag och somliga dagar är frånvaron av en så ljuvlig tillvaro så påtaglig.
Jag tillhör fortfarande dem som inte accepterat läget. Men nu får det vara slut på den sentimentala ådran. För ikväll.
Tre fina vänner gav mig ett gott, gott skratt, ett leende i hjärtat och vetskap om hur väl man kan utnyttja en helg.
Hihi.
Jag tillhör fortfarande dem som inte accepterat läget. Men nu får det vara slut på den sentimentala ådran. För ikväll.
Tre fina vänner gav mig ett gott, gott skratt, ett leende i hjärtat och vetskap om hur väl man kan utnyttja en helg.Hihi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
jag kan aldrig heller acceptera frånvaron. också var jag tydligen den enda som inte uppfattade bildens tema. haha.
Hihi. Men det är snyggt, trost att det kanske var omedvetet.
Förresten, nyår, hur tänker du inför detta uppblåsta ståhej? En tanke: liljenyår, med övriga också varmt välkomna med risk för internitet. Hihi.
jag hade älskat det. men. jag ska ju på bröllop. annars tycker jag att vi egentligen gör liljetnyår till tradition. så börja ni i år utan mig så kommer jag nästa år!
Skicka en kommentar