Håret växer. Ner över axlarna och snart lite till. Jag funderar vidare. Jag erinrar mig över de ljumma dagarna då håret var mitt inres offer. Från maglångt till millimeterkort. I fyra steg, fyra månader. Ibland kommer behovet tillbaka när jag blir frustrerad. Ett behov av att göra något drastiskt med det. To do something with my h....with your heart? No, my hair. Men jag behärskar mig och impulsiviteten får aldig överhandsgreppet. En enkel önskar håller mig tillbaka. Och efteråt en patetisk känsla som trycker i bröstet, där hjärtat sitter. Den vill slita mig i spillror och gråta mig till söms, ge mig lavetter, en efter en.
Men det är kvällar som igår. När unika personer samlas och jag ser Gud i deras ögonvrå. Det är då jag förstår höjden, bredden, längden och djupet. Det väsentliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar