Jag älskar dem.
En sak är säker. Man, snarare jag, behöver inte vara orolig för något. Jag i en sjätteklass var helt klockrent. I alla fall i den klassen, på den skolan, i dag.
Rent socialt funkar det bra. Tar vi en närmare titt på pedagogiken kan den diskuteras. Hur i hela världen ska man på ett enkelt sätt förklara att det är fyra, inte fem, tiondelar som är lika mycket som två femtedelar, utan att säga för mycket?
Sen alla dessa klagomål: maten är skit, det finns inget att göra på rasterna, vi får inte ha våra mobiltelefoner, vi får inga håltimmar, vi får inte äta godis. Bla, bla, bla. Jag tar tålamodigt in synpunkterna medans jag njuter av skolmaten som bara kostar mig 20 ynka kronor, underhålls av dessa tolvåringars konversation med mig och varandra, känner min egen mobil hettandes i fickan (till vilken glädje?), ler över att äntligen få uppleva de korta 20-minuters-rasterna och tiger om mitt barnsliga godislöfte.
Samtidigt ropar hjärtat högt: "inte många hundra mil härifrån sitter det mängder med human beings och svälter och ni klagar på att maten är äcklig! Skäms!"Jag känner att mina lagrade predikningar om tacksamhet, över den goda svenska standarden, inte skulle bita på dem och låter bli att kila in det i dagens debatt. Vilken tur att jag får chansen imorgon igen.
Hursomhelst, jag kan inte låta bli att bara tycka det är helt jättekul, nära på att göra det gratis. Jag kände också att mammon inte hade så stor makt över mig, jag höll på att gå därifrån UTAN att fylla i lönelappen, vilken jag kände var nödvändig att fylla i p g a viss betalningsskydigheter. Halvvägs oberoende.
Snart är det dags för cellis.
Vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar