Det doftar vemod.

Efter ett års arbete lämnade jag idag in skåpnyckeln. Det var min sista arbetsdag på Tollhaus am Wald och himlen var grå. Avskedssamling hade vi redan haft veckan innan så uppståndelsen var inte så stor. På förmiddagen traskade jag ut och planterade, under ledning av Fabian, min gåva till dagiset, nämligen ett äppelträd. Jag har hjälpt pappa att plantera träd någon gång men de kunskaperna hade vissnat sedan dess. Else dokumenterade det hela med min kamera och det var allmänt trevligt med en skock nyfikna barn runt omkring. Jag pratade högt med kollegorna på tyska och det tyckte nog barnen var lite märkligt, det hade jag ju inte gjort innan. Planterat blev det tillslut och vi gick in och åt. På morgonen hade jag varit i Elviras grupp och vi hade haft en normal måndagssamling; kaos. Jerome försökte ständigt sätta sig i mitt knä men jag avfärdade det hela. Tillslut la han sitt huvud där istället och jag kliade honom på ryggen. Vilken moment. Just då och just nu när det går i repris börjar jag mer och mer förstå att det faktiskt är slut. Att jag inte varje morgon kommer mötas av ungar som ropar Anna! Att jag inte kommer kivas med Pascal, Nico eller någon annan bråkstake, under Story Time. Att jag inte kommer stå bredvid Felix och coucha honom att byta om till pyjamas. Att jag inte kommer försöka ta mig fram med två tyngder på benen iform av Jannik och Jerome. Att jag inte titt som tätt kommer få en kram av Elena utav någon särskild anledning. Att Pascal inte kommer säga "Na, meine Süße?". Att det helt enkelt inte kommer vara där. Att inga kära arbetskamrater kommer möta mig med ett leende när vi säger gomorron till varandra. Att Bea inte kommer släcka lyset medan jag sitter på toaletten. Att jag inte kommer att kunna gå in i köket och värma mig av ugnen och de fantastiska två; Beate och Melitta. Att jag inte kommer luncha med Ute och en skock pratglada kids. Att jag inte kommer pyssla med Meileen och spela spel med Pia och anstränga mig för att inte vinna. Jag kommer komma på besök, javisst, men att bara gå dit och veta att man tillhör, det kommer inte mer.

Jag bakade rabarberkaka till avslutning. Det var uppskattat och det gjorde mig så glad. Förra veckan hade jag även bjudit alla barnen på chokladbollar. Ni anar inte vilken reklam jag har gjort för denna boll under mitt år här och den har blivit väldigt uppskattad. Idag blev det därför en hög med recept till mina kollegor till att kopiera.

På måndag kommer min far och min syster. Det ska bli kalas, men tills dess får jag börja vänja mig vid känslan och acceptera läget. Det går nog.

So long, Farewell, Auf Wiedersehen, Adieu!