Jag vill begrava mina rädslor och aldrig besöka kyrkogården mer. De bara tynger och tynger utan att ge något tillbaka. Titt som tätt bestämmer jag mig för att strunta i dem, att för en gångs skull börja leva, att sluta frukta det som inte är värt att frukta. Att helt enkelt låta mig ledas av den Helige.
Men...det dröjer inte länge förrän känslan av mindervärdighet åter traskar tillbaka. Vandrar jag inte tillräckligt nära? frågar jag mig och trycks ännu längre ned i destruktivitetens gyttja. Där försöker jag kravla och kämpa på egen hand.
Jag väntar på skogsmästaren. Då drar han upp mig med sin starka hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar