Arabvärlden

Jag är så less på de sociala myndigheterna. Eller snarare detta lands lagar när det gäller familjer och barn. Enligt barnkonventionen har varje barn rätt till sin mamma och sin pappa. Nu har det gått sex veckor. Vart tog den där rätten vägen.

Jag ber.

Jag behöver inte ens nämna de stora, tunga argumenten för att hela situationen ska verka absurd. Milt uttryckt. Det räcker att jag säger att det fortfarande ligger julklappshögar på vardera säng. Kläderna i paketen börjar bli årstidsfrämmande, kanske t o m för små. Det skär när jag ställer mig och bakar och det inte närmar sig något nyfiket tassande bakom ryggen som drar fram stolar för att se bättre. Felicias havremjölk står kvar i kylen, för den håller ju i nio månader till, om den är oöppnad och det är den. Chokladkalendrarna ligger ovanför skåpet, halvöppnade.

En och en halv månad av ett barns liv är en lång tid, det händer så mycket. Det är en sorg att det finns en person som tror sig ha monopol på den tiden. Att han inte känner glädjen av att dela glädjen.

Om två månader fyller fyraåringen fem. Det är stort. Då ska vi fira med en rolig tårta.
Om hon får fira med oss.