Om tystnaden kunde tala.

Hon som brukade fröjdas över sin ensamhet. Fröjdas är nog att ta i, dock känna ett visst behag över att bara vara. Med sig själv. Men tiderna förändras och ensamheten blir till något destruktivt, något som tar mer än det ger. Hon tycks inte hamna i de rätta situationerna, de rätta grupperna. Något måste nog vara fel. Att sitta ensam på sitt rum en lördagskväll hör det förflutna till. Men där sitter hon, trots att studieinspirationen givit vika för ett par timmar sedan vankar hon av och an. Hon försöker hitta det mest otroliga sakerna (för en lördagskväll) att göra; räkna pengar, tvätta, diska, lägga böcker i travar efter storlek eller skotta snö från innergården. Tidsfördriv. Det hon undviker är att bli sittande för länge vid ingenting. Det är då det händer. Hon börjar analysera. Grubbla. Reflektera. Över vad? Över det liv hon lever. Hur mycket hon än tänker finns det alltid något nytt att tänka, ett nytt perspektiv, en ny vinkel på situationerna. Det läskiga är när hon tänker för mycket på att hon tänker för mycket. Då befarar hon att hon ser sig själv på ett visst sätt, hon sätter in sig i kategorier, i onda cirklar eller vad som helst som kanske är en fel tolkning. Social perception, hur fungerar den i mötet och samtalet med sig själv? Det blir den stora funderaren denna kväll.


Klockan nio är det i alla fall legitimt att börja dra sig mot sängen. I alla fall om hon vore 50 år äldre. Hon skyller på de där boktravarna som ska omformuleras till hemtentor dagen därpå, då timmarna måste utnyttjas till max och ingen trötthet kan få någon plats och då hon faktiskt har ett socialt umgänge inplanerat och ska försöka prata på ett naturligt sätt. Det är just det priset ensamheten får ta. Efter tider av isolation med sig själv, skapas dels en längtan i henne, men också en rädsla för det okända, för det det nya. En rädsla för många sådana på en gång. Ett hinder att ständigt övervinna. Men ikväll har hon bestämt sig att bara drömma, drömma sig bort till en värld där hon känner sig trygg. För det är när man är som tryggast som man tål som mest olikheter. Det har hon läst. Och när drömmen tar slut, det är då hon får ta tag i verkligheten.