"Hemmablind"

När människor kommer och hälsar på och förundras över hur fint och idylliskt vi har det, det är då som jag inser att jag blivit "hemmablind". Jag trodde inte det var möjligt den där sensommardagen jag kom hit för två år sedan. Det var då som i en saga att vandra runt på gränder av kullersten och medeltida höghus. Jag hade min säng mitt i världsarvsstaden, helt ofattbart. Men med tiden blev den 700 år gamla muren bara staplade stenar och havet ett grått töcken som ibland fick symbolisera isolering. Rosorna längs de vita stenhusen var bara rosor i mängden.

I dagarna tre har vi besök av en lilja och en ny fin bekantskap. De positiva adjektiven flödar över och jag påminns om vart jag egentligen lever. Det säger också mycket om att livet inte behöver vara en dans på rosor bara för att man har tillgång till en rosenträdgård. Men det är härligt när någon drar en ur slummern och drar en dit.