Med ett halvgott samvete.

Äntligen på väg hemmahem för att träffa sina finfina. PM:et ligger i datorn och göttar till sig. Än är det inte dags att skicka in. Frågan är när det kommer bli. Det var meningen att den skulle vara klar nu men jag får åka hem med ett halvgott samvete.

Färjan går om dryga tvåtimmarn. En lång resa men det gör inget. Jag ska till fastlandet och ignorera denna ö i typ två veckor. Hur bra känns inte det??

Förövrigt är vår diskmaskin paj, kylskåpet relativt tomt på de ställen det står mitt rumsnummer på. Golvet är dammsuget,väskan är packad, sängen bäddad, magen fylld och matsäck för 8 kr inhandlat. I'm ready to go home!

Just det där med 8-kronors-matsäck. ICA Torgkassen på Stora Torget i Visby må ha priset lite över det vanliga MEN de slänger inte mat i onödan. Man kan alltid hitta något lite på gränsen till utgånget för bara halva priset. Övermogna bananer och yoghurt för ynka kronorna. Människor är så rädda för "parasta ennen". Även jag kan komma på mig själv med att välja att slänga ut saker. Hmm, det handlar nog om en vanesak. Så vänj av er!!

Att slitas fram och tillbaka

I ignoransens hav
I destruktivitetens öken
I självföraktets dynga
I dramatikens virrvarr

Gud, min Gud, mitt hjärta är så trött!

Vinterkoma.

När vintern kom.

Det snöar och hela Visby blir vintermysigt. Det glimmar från granar och enebuskar. Vi glider nerför de branta gatorna som förvandlats till isbanor. Det luktar kallt och även Gotland får känna på köldgraderna. Vi kommer ut genom dörren men fastslår att en skyffel bör efterlysas. Den är på väg säger hyresvärden. Cykellåset fryser fast. Men vad gör det att få gå en morgonpromenad till praktiken. Barnen rullar nerför kullarna och lärarna står och huttrar. Någon försöker göra en snöboll utan att lyckas. Under skosulorna knastrar det.

Sasha, Vika och jag har köpt en röd stjärna som vi satte i fönstret och en "ljusgardin" att ha på den grå cementväggen i hallen. Sasha var helt lyrisk vid upphägningen. Tänk vad lite ljus kan göra när dagen är så mörk. Jag gjorde en saffrans-cheesecake med peppparkaksbotten. En liten bit var smarrig, en stor bit var för mycket.

Advent firas med sång och musik. Var glad! Och jag är ganska glad, när jag sjunger för mycket efter att inte ha sjungit upp. Det blir att tappa rösten dagen efter. Det föds en förväntan i kyrkorummet som följer med hem.

Det är magiskt.

Ibland låter det mer dramatiskt än vad det är.

Det kommer bli bra. Tillslut.
Timmen går och sekunden säger olust.
Det går över.
Imorgon är en ny dag.
Sedan kommer en till. Och en till. Och en till.
Sedan blir det bra. Tillslut.

Jag är faktiskt lite tom och det skulle vara skönt att bara få åka hem. Men. Jag kan inte.

Kungen kommer snart!

Det är höst.

I tidigt gryningsljus.

En ny morgon.
Solen går upp bakom träden och de tegelbeklädda hustaken.
Jag vänder blicken mot skyn.
Jag andas ut min ensamhet...och andas in att jag är Hans.
Jag tillhör något större.

Vad vill den med mig?

Fram och tillbaka
fram och tillbaka
hjärnhalvorna brottas med varandra
slemmet samlas i halsen
magen blir underlig
jag blundar och ser bilder
jag öppnar ögonen och tas av verkligheten
vad vill den med mig?

Gesegnet.

Ich bin gesegnet.
Ich habe Freunde.
Ich habe Familie.
Ich habe Gesundheit.
Ich habe Dach über meinem Kopf.
Ich habe ein Bettchen.
Ich habe Geld.
Ich habe Essen.
Ich bin reichlich gesegnet.

Und trotzdem ruft das Herz und die Seele nach mehr.
Nach was Anderes.

Der Herbst ist da.

Kallare nätter med dubbla täcken.
Med frisk luft ner i lungorna och
extra lager under blå fjällräven utanför dörren.
Hes röst dricker varmt te med honung
mellan nya, varma vänner.
Huvudet böjt över böcker när mörkret faller
just som gitarren klingar från andra sidan väggen.

Jag heter Anna-Karin. Jag kommer ifrån Sverige.

Jaha då var den första svenskalektionen avklarad :)
Mina trevliga ukrainskor är mycket duktiga och det är en fröjd att lära dem vårat, i mångt och mycket, komplicerade språk.

Nu är det dags för kropppkakerullande och att jobba med barndomskartan inför redovisningen på fredag. Det kommer nog bli riktigt bra det!

Göran Skytte är i domkyrkan ikväll, man kanske ska ta sig en sväng om...

Die Sonne scheint.

Wo es passiert.

Det handlar inte om vår kärlek till Gud,
utan Guds kärlek till oss.
Det är genom sin son som han visat oss vägen och
tagit våra synder på sig.

1 Joh 4:10

Plugga kan vara riktigt intressant bara man pluggar rätt saker, bara det väcker ens intresse och viljan att förändra världen. Eller, det behöver inte vara så drastiskt ;)

Vi pratar om genus, om klass och allt annat som vill styra vår värld och våra livsformer.

Aaaaaaa. Vi var på H&M:s barnavdelning idag. Inte ett enda rosa ting på "pojksidan". Mest bara mörka t-shirts med döskalletryck.

Nä just det ja, jag skulle visst städa.

Plugga är inte särskilt kul.

God Morgon.

Vaknar åter igen innan klockan har ringt. Det är lördag morgon och jag sätter på mobilen för att kolla tiden. Strax efter sju. Läser datumet. 11 september och det är nästan som hjärtat hoppar till, kallt. Tänk att det är nio år sedan jag kom hem från skolan, satte på TV:n i vanlig ordning (mest för att ta en titt på Sunset Beach eller nån annan amerikansk såpa) och märker att det enda som man kan se är allvarliga nyhetsankare som försöker att analysera en "flygplansolycka". Det talas om World Trade Centre, något som jag märker man bör känna till. Men som 13-åring har mitt kunskapsområde ännu inte nått så vitt och brett. Ändå kan jag inte slita mig från dessa nyhetssändningar, kommentarer och intervjuer efter varandra. På en liten inklippt skärm kan man direkt se hur det går för det ena tornet som pumpar ut rök. Och plötsligt händer det, det som får hela "olyckshändelsen" att vända till ett terrordåd. Ett till plan kör in i det andra av tornen. Med min 13-årshjärna kan jag inte riktigt förstå. Den första reaktionen blir mer en suck över att piloterna denna dag har kört under all kritik. Jag tänker mig nog två mindre plan som förirrat sig på himlen över Manhattan. Men det handlar om passagerarplan med flera hundra ombord.

Det oförklarliga försöker redas ut. Det var min första termin i högstadiet. Tala om att skolan och dess personal hade något att ta itu med. Året därpå, samma datum, skedde mordet på Anna Lind. Något, på ett sätt, ännu mer oförklarligt.

Den fria vilja sätter sina spår...

Ryggvärk och inre värk.

Det finns vissa saker på hyllan som borde plockas bort. För gått

Strandgatan 36

Jag sitter på ön i det fortfarande väldigt vita rummet och känner en tacksamhet till Guds försyn. De människor som kommit i min väg. Hmm särskilt gårdagen. Hemgruppen. Vi andades Gud och var oss själva. Tror jag.

Idag har jag ryggont och behöver koppla av sluta spänna mig och vara nervös över att min närmaste vardag kommer bli asocial och isolerad. Det kommer den inte bli. Ändå väljer jag bort vissa saker för att det är tryggast så. Det ger dessvärre ingen utveckling. Jag vet inte om det ger något i huvudtaget.

Vårt, jag och mina boendevänners (två ukrainskor och en ekeröbo), ställe saknar allrum eller annan gemensam sittmöjlighet i köket, vilket gör det svårare att, på ett mera naturligt, automatiskt och, i svensk bemärkelse, bekvämt sätt att komma varandra nära. Det som balanserar upp denna brist aningen är helt klart läget. Det enda som skiljer Högskolan från mitt hem är Almedalen. Det är pretty close.

Förövrigt har jag tagit på mig att läsa en kurs extra utöver mitt programs upplägg. Med innerlighet hoppas jag att självdisciplinen kan överraska positivt denna höst.

Har avslutat lite läsning om Sokrates och dennes seminariumpedagogik. Utan något särskild studieteknik vet jag inte riktigt vart det hela ska sluta. I Guds hand.