Dos av frustration.

JAG ORKAR INTE MER NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det där låter ju dramatiskt och desperat. Men jag måste få skrika ur mig lite. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Jag är så trött på detta pluggande, jag vill ha sommarlov, jobba, göra annat, känna att jag inte behöver bry mig om annat än dagen idag, bryta denna inre stress av plugg, känslor, framtidsångest och få pusta ut....

Lack of good planing :/

Jag vandrar ju med Honom.

Det gör skillnad för en människa att känna Jesus.
Vilan är större.. och ansvaret.
Sorgen är djupare.. och glädjen.
Frågorna är fler.. och de fasta hållpunkterna.
Längtan är större.. och mättnaden.
- Liselotte J Andersson

Visst låter det paradoxalt. Trots det tror jag att det är sant. Jag upplever det just nu. Att leva nära Jesus är inte en dans på rosor, det blir inte mer av det ena, det blir mer av allt. Som en grafisk kurva som bara visar ett rakt streck k=2x. Får du mer av det här så kommer du också få mer av det här. Då är det ju bra att jag inte är ensam, då hade jag ju aldrig klarat det, aldrig den tuffa bitens dubblering.

Men jag är inte ensam, jag vandrar ju med Honom.

Gebucht :)

Photo of the Weekend

Nicole speechless after uncovering her hidden birthday present; a new bike!

Nämen tänka sig, jag ska åka hem!

Som alltid, när jag varit hemma den senaste tiden, kommer ledordet bli "intensitet". Dryga 40 timmar i Oaklake och 12 timmar på resande fot. Det är det värt! Mamma, Pappa, Mormor, Louise, Nicole, Felicia och alla andra: Jag kommer hem. H. E. M. Hem! (och jag ska försöka sköta mig, inte vara tjurig, inte klanka ner, inte stressa utan försöka att bara vara!)

Just nu är jag i det som det känns som att jag alltid är i; beslutens tider. Igår var det kursintroduktion för Didaktik för lärande och utveckling. Efter denna dag hade jag en klump i magen. Inte för uppgifternas skull, utan för motivens skull. Tankar och känslor som jag under hösten har försökt stänga ute, ignorera eller helt enkelt inte tro på, de kom tillbaka. Varför sitter jag här och utbildar mig till något som jag inte precis brinner för? Vad är det jag väntar på; lust, inspiration, mognad eller rent av bättre tider? Är det här det jag verkligen vill, eller är det bara en snarlikhet med det jag, för mig egen skull, passar bättre för?

Är det varningstrianglar att önska att terminerna ska gå med rasande fart, att våndas inför VFU-veckorna, att skrämmas inför framtida föräldramöten och utvecklingssamtal, att det enda som egentligen håller motivationen uppe är de kommande utlandsvistelserna? Det är så lätt att tycka att gräset är grönare på andra sidan, att bli så intresserad av annat när man håller på med det man gör. Just nu tittar jag på språkkurser på distans, som om jag är sån där supermänniska och kan läsa 150%, jag vet inte om mina ambitioner och min disciplin tillåter detta.

Samtidigt känner jag en tacksamhet över att jag har det så bra. Jag har rätt att studera, jag har många valmöjligheter, undervisningen kostar ingenting Att ha ett hem och äta sig mätt verkar inte bli några problem. Ändå ropar jag efter något annat, efter något mer...

Berlin!

Mänsklig kärlek är ibland som gräddglass för en laktosintolerant. Först smakar det riktigt gott, men efteråt gör det så ont i magen. Och själen.

Lättnaden efter kursavslutet har släppt, för det finns så mycket annat som låter sig infiltreras mellan öronen.

168 timmar

Sluttampen på kurserna. Nej, jag har ingen lust med nästa veckas uppsatsskrivande, rapportopponering, projektredovisning och projektdiskussion. Det enda jag har lust med är kursavslutningsfikat på fredag eftermiddag. Exakt sju dygn tills dess. Gud ge mig kraft!

En bön.

Himmelske fader jag tackar dig för din never-ending kärlek, dina mäktiga ord som förändrar de mest hopplösa situationer, din omsorg om var och en och det första steget som du tog i relationen mellan dig och mänskligheten. Låt ditt rike och din vilja få genomsyra mitt liv så att jag kan för din kärlek vidare till min omgivning. Tack för utrustningen!

Förlåt mig för de felsteg jag gör och som jag ofta gör trots att jag inte vill. Du ser mina handlingar och tankar som varken bygger upp mig själv eller andra. Ge mig din kraft att värja mig för dem. låt mig inse din frihet i den verkliga förlåtelsen och hjälp mig att sätta andra fria genom att förlåta!

Jag tackar dig för livet som du har gett mig, för tak över huvudet och mat i magen, pengar på banken och undervisning i skolan. Tack för att jag omges av familj och vänner som älskar och uppskattar mig. Hjälp mig att inte glömma att visa dem lika mycket tillbaka.

Alla böcker i världen skulle inte ge utrymme för vem du är Gud. För riket, makten och äran är ju ditt evinnerligen.

Jag kan inte annat än kapitulera inför dig. Jag faller. Och landar i nåden.

Amen.

Swans or just ice-covered stones?

Jag tog mig en sväng om i det soliga
vår-vintervädret. Snön ligger fortfarande kvar
med små gräsöppningar som försöker tränga sig fram.

Ibland var det svårt att se skillnad på
svanarna och de is- och snöklädda
stenarna utmed strandpromenaden.

Tänk vad fint när Kruttornet omges

av grönska framåt månaderna.
Fast det ser inte helt dumt nu heller.

Oj, vilken blekfis! Ja, det är nog bäst
att du står där och kisar mot solen så att
man kan se skillnad på dig och isen i bakgrunden...

Stupid me.

Ibland kanske det är bäst att inte säga allt man känner. I alla fall inte till människor. Men ut måste det i alla fall, annars smakar det bittert i munnen.

Worthless är väl ordet som sätter ord på värdelöshet ikväll. Jag önskar klumpen i halsen kunde försvinna. NU. Varför tillåter jag att den är kvar??

Ja, varför inte åka till Arbrå över helgen...

"Ja vilka upplevelser denna helg. -30, frusna knän o skosnören, bränd pannkaka, täckkjol, blåbärssoppa i solen, högläsning av miljödidadikagadtik, choklad som sprakar, spel, ofrivilligt tidiga mornar, melodifestivalstexter, frukt o kolsyra m.m." - Erica

JAG HAR EN HEL KARTONG MED CHOKLAD PÅ MITT RUM!

Brytningspunkt.

Ibland är livet sådär illa jobbigt. Man hittar sig själv i sängen, kippande efter andan p.g.a. allt snor som framkallats av en relativt grundlös gråtattack. Det där negativa som annars göms i skymundan, det kommer fram och det som faktiskt var ganska ljust det invaderas av ett okontrollerat mörker. Det är som att man sörjer något man inte kan sätta orden på. Det kanske inte är värt att sätta orden på det heller.

Det är så konstigt hur en balanserad harmoni kan vändas om i ett gråtfärdigt vrak. Många av livets aspekter förlorar sin mening och allt man vill är bara att gömma sig och dyka ännu djupare i träsket. Man vill helt enkelt inte upp, det är lättare att hålla sig till den svarta färgen.

Det är skönt när det kommer till en brytningspunkt. Då solens strålar faktiskt tillåts att uppskattas, då man skrattar lite mer med hjärtat, då framtidens drömmar fångar uppmärksamheten lite mer, då mormors röst får bli en tröst, då man tror på att mammas böner kan förändra och perspektiven tar lite nya former.

Brytningspunkt, känner jag doften av dig nu?

Jag läste just min egna profil på Facebook och kom fram till att det är inte mycket man får veta om en person genom att läsa de torftiga informationorden. Jag själv får en helt annan uppfattning om mig själv när jag ser det jag ser. Fast å andra sidan kanske jag ser mig själv på fel sätt.

Jag har kommit fram till att jag nog har gråtit mer än skrattat hittills under 2011. Tragiskt. Varför ska det var så svårt att vara glad?

Det luktar helg.

Jag är lite nere. Min kära Anna från Tyskland har blivit så sjuk, så sjuk, att hon varken får eller kan flyga och hälsa på mig. SAD. Jag hade så sett fram emot detta, att få krama om en kär vän och få prata tyska dygnet runt.

Hursomhelst blir helgen, i alla fall delvis, spenderad med SARA i Stockholm. Det ser jag så mycket fram emot :) Men innan dess är det fem timmars föreläsningar, tre timmars båtfärd och en timmes buss- och banfärd.

Of to the toilet to start my day!!

Dagen efter

Ogillar känslan av att vara sådär dagen efter. Inte riktigt fatta vad som gjorde att det blev så sent utan mening. Människor knackar på när man just tänkt tanken att sova. Jag får väl vara glad att jag har vänner :)

Ett ständigt konstaterande.

"Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar det jag gör jag."

Egentligen bör jag ta bort de där citattecknen, eftersom det Paulus en gång tänkte och skrev även har blir min egen tanke.

Hammaren

Jag har varit på gudstjänst. Det var bra. Det var mycket som predikan handlade om men det var något särskilt som jag lade på minnet. Förväntningar. Miriam berättade en lite historia om en man som behövde låna en hammare av sin granne. På vägen dit intalade han sig olika saker som han trodde att grannen tänkte om honom. När han väl var framme vid grannens dörr var han så arg och irriterad så innan grannen hunnit säga "go' da" sa mannen att han minsann inte behövde låna någon dum hammare av någon dum granne.

Jag har dessutom just avslutat en kurs om grupprocesser och gruppdynamik. Jag har läst om förväntningar och hur det påverkar hur jag är mot människor och hur jag tar emot de signaler som andra sänder till mig. Tanken gick vidare på vad jag förväntar av Gud. Jag ber till honom, jag pratar med honom och sjunger och har gudstjänst i hans namn tillsammans med andra. Men. Vad förväntar jag mig egentligen av honom. Vad tror jag egentligen att han kan göra. Ibland tror jag att jag är som den där mannen som inbillar sig själv saker som inte är sanna, vilket gör situationen hemsk. Jag förväntar mig "fel" saker eller inga alls.

Detta stämmer inte riktigt överens med vad som står i Bibeln. Där finns det mängder med löften om vad Gud kan göra. Gör han det verkligen, eller är det bara jag som är förblindad av mina förväntningar som grundar sig i ingenting, så att jag inte ser de mäktiga gärningarna?