Ja, varför inte åka till Arbrå över helgen...

"Ja vilka upplevelser denna helg. -30, frusna knän o skosnören, bränd pannkaka, täckkjol, blåbärssoppa i solen, högläsning av miljödidadikagadtik, choklad som sprakar, spel, ofrivilligt tidiga mornar, melodifestivalstexter, frukt o kolsyra m.m." - Erica

JAG HAR EN HEL KARTONG MED CHOKLAD PÅ MITT RUM!

Brytningspunkt.

Ibland är livet sådär illa jobbigt. Man hittar sig själv i sängen, kippande efter andan p.g.a. allt snor som framkallats av en relativt grundlös gråtattack. Det där negativa som annars göms i skymundan, det kommer fram och det som faktiskt var ganska ljust det invaderas av ett okontrollerat mörker. Det är som att man sörjer något man inte kan sätta orden på. Det kanske inte är värt att sätta orden på det heller.

Det är så konstigt hur en balanserad harmoni kan vändas om i ett gråtfärdigt vrak. Många av livets aspekter förlorar sin mening och allt man vill är bara att gömma sig och dyka ännu djupare i träsket. Man vill helt enkelt inte upp, det är lättare att hålla sig till den svarta färgen.

Det är skönt när det kommer till en brytningspunkt. Då solens strålar faktiskt tillåts att uppskattas, då man skrattar lite mer med hjärtat, då framtidens drömmar fångar uppmärksamheten lite mer, då mormors röst får bli en tröst, då man tror på att mammas böner kan förändra och perspektiven tar lite nya former.

Brytningspunkt, känner jag doften av dig nu?

Jag läste just min egna profil på Facebook och kom fram till att det är inte mycket man får veta om en person genom att läsa de torftiga informationorden. Jag själv får en helt annan uppfattning om mig själv när jag ser det jag ser. Fast å andra sidan kanske jag ser mig själv på fel sätt.

Jag har kommit fram till att jag nog har gråtit mer än skrattat hittills under 2011. Tragiskt. Varför ska det var så svårt att vara glad?

Det luktar helg.

Jag är lite nere. Min kära Anna från Tyskland har blivit så sjuk, så sjuk, att hon varken får eller kan flyga och hälsa på mig. SAD. Jag hade så sett fram emot detta, att få krama om en kär vän och få prata tyska dygnet runt.

Hursomhelst blir helgen, i alla fall delvis, spenderad med SARA i Stockholm. Det ser jag så mycket fram emot :) Men innan dess är det fem timmars föreläsningar, tre timmars båtfärd och en timmes buss- och banfärd.

Of to the toilet to start my day!!

Dagen efter

Ogillar känslan av att vara sådär dagen efter. Inte riktigt fatta vad som gjorde att det blev så sent utan mening. Människor knackar på när man just tänkt tanken att sova. Jag får väl vara glad att jag har vänner :)

Ett ständigt konstaterande.

"Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar det jag gör jag."

Egentligen bör jag ta bort de där citattecknen, eftersom det Paulus en gång tänkte och skrev även har blir min egen tanke.

Hammaren

Jag har varit på gudstjänst. Det var bra. Det var mycket som predikan handlade om men det var något särskilt som jag lade på minnet. Förväntningar. Miriam berättade en lite historia om en man som behövde låna en hammare av sin granne. På vägen dit intalade han sig olika saker som han trodde att grannen tänkte om honom. När han väl var framme vid grannens dörr var han så arg och irriterad så innan grannen hunnit säga "go' da" sa mannen att han minsann inte behövde låna någon dum hammare av någon dum granne.

Jag har dessutom just avslutat en kurs om grupprocesser och gruppdynamik. Jag har läst om förväntningar och hur det påverkar hur jag är mot människor och hur jag tar emot de signaler som andra sänder till mig. Tanken gick vidare på vad jag förväntar av Gud. Jag ber till honom, jag pratar med honom och sjunger och har gudstjänst i hans namn tillsammans med andra. Men. Vad förväntar jag mig egentligen av honom. Vad tror jag egentligen att han kan göra. Ibland tror jag att jag är som den där mannen som inbillar sig själv saker som inte är sanna, vilket gör situationen hemsk. Jag förväntar mig "fel" saker eller inga alls.

Detta stämmer inte riktigt överens med vad som står i Bibeln. Där finns det mängder med löften om vad Gud kan göra. Gör han det verkligen, eller är det bara jag som är förblindad av mina förväntningar som grundar sig i ingenting, så att jag inte ser de mäktiga gärningarna?

Vilken matdag!!

Det började med Lärarroll i utveckling och gruppredovisning och diskussion av den nya läroplanen. Vårat träd blev fint. Ingen föreläsning efter 12.00.

Jag gick hem och började laga fisk i ugn, pajdeg. Jag åt och gjorde klart pajen. Därefter tog pizzedegen vid och innan jag skulle på ett intressemöte för ViLär vid fyraslaget var även pizzan tillagad och uppskuren.

Efter den sammanslutningen med HuGo-frälsta tog jag stegen mot ICA Torgkassen och inhandlade nödvändiga och onödiga saker. Det är farligt att gå in i en affär med för mycket halva-priset-för-kort-datum-varor. Antingen blir jag glad att jag kan köpa något som egentligen är dyrt, fast onödigt, eller så får jag dåligt samvete, då jag vet att om jag inte köper de där varorna kommer de att slängas.

Nåväl. Väl hemma blev det lasagne-tillagning, lite skypande och nu står potatisgratängen i ugnen.

Jo, det är så att jag gör matlådor.

Kl 18 till 21

Jaha då har jag varit på tre timmars första-hjälpen-kurs. Spännande och lärorikt. Trots att man blir säker på de olika momenten är det lite läskigt när man tänker på att man kanske inte alls kommer reagera så lugnt och sansat i verkligheten.

L-ABC:

L - Livsfarligt läge
A - Andning
B - Blödning
C - Cirkulationssvikt

Det viktigaste som man behöver komma ihåg när man kommer fram till en olycksplats.

I found myself alive in the palm of your hand

Orden och rytmen från Paul och Fritz Kalkbrenner, bränner just till i mig. Låten Sky and Sand, som går på repeat på Spotify, handlar säkert inte om något annat än en annan människa, kanske i en kärleksrelation. Men jag tolkar fritt och tänker på Gud när jag hör orden: "I found myself alive in the palm of your hand".

För det är nog bara där jag verkligen kan se mig själv ur den sannaste synvinkeln, det är först där som jag verkligen är levande och inte en döende varelse som vandrar runt i hoppet om mig själv.

Vårkänslor? Det töar ju i alla fall.

Hemtentar. 300 ord, chokladbit, 300 ord till, ännu en choklad bit. Så fortsätter det till alla 4000 orden kommit på plats. Just nu har jag kommit till stadiet då jag bara vill få det gjort, då högre betyg har tappat sin relevans. De sista 1500 orden kvar, sedan pusta ut och känna att helgen lugnt kan få ta vid.

Dessutom har ska vårterminen snart börja men den har faktiskt tjuvstartat lite inom mig. Igår var jag på Frälsis och hjälpte Pekka mfl. med lite köksarbete. De nya S2S-eleverna har börjat dyka upp och mitt internationella hjärta blir alldeles varmt. Samtidigt blir jag påmind om min egen bibelkurs, mitt folkisår. Då jag började förstå "stötas-och-blötas-begreppet" lite mer och mjukisbrallorna blev skoluniformen. Jag minns de där första förväntningarna, de första dagarna. Det var det jag nu kunde se lysa i dessa nya elevers ögon. Jag försöker undvika en avundskänsla utan istället hoppas på mycket interaktion med ukrainare, ester, kanadensare, chilenare och en och annan svensk.

Så våren känns ljus. Och det har ju redan börjat töa så det kanske inte dröjer länge förrän solens strålar låter värma oss där vi sitter vid stranden. Kanske med en glass i handen.

Åter till hemtentan och vinterns mörker ;)

På ön igen.

Så här vackert kan det vara när jag går hem från skolan en vanlig måndag.
Kanske blir det ännu vackrare just därför att den där känslan infinner sig i magen.Känslan av att ha presterat något bra.

Om tystnaden kunde tala.

Hon som brukade fröjdas över sin ensamhet. Fröjdas är nog att ta i, dock känna ett visst behag över att bara vara. Med sig själv. Men tiderna förändras och ensamheten blir till något destruktivt, något som tar mer än det ger. Hon tycks inte hamna i de rätta situationerna, de rätta grupperna. Något måste nog vara fel. Att sitta ensam på sitt rum en lördagskväll hör det förflutna till. Men där sitter hon, trots att studieinspirationen givit vika för ett par timmar sedan vankar hon av och an. Hon försöker hitta det mest otroliga sakerna (för en lördagskväll) att göra; räkna pengar, tvätta, diska, lägga böcker i travar efter storlek eller skotta snö från innergården. Tidsfördriv. Det hon undviker är att bli sittande för länge vid ingenting. Det är då det händer. Hon börjar analysera. Grubbla. Reflektera. Över vad? Över det liv hon lever. Hur mycket hon än tänker finns det alltid något nytt att tänka, ett nytt perspektiv, en ny vinkel på situationerna. Det läskiga är när hon tänker för mycket på att hon tänker för mycket. Då befarar hon att hon ser sig själv på ett visst sätt, hon sätter in sig i kategorier, i onda cirklar eller vad som helst som kanske är en fel tolkning. Social perception, hur fungerar den i mötet och samtalet med sig själv? Det blir den stora funderaren denna kväll.


Klockan nio är det i alla fall legitimt att börja dra sig mot sängen. I alla fall om hon vore 50 år äldre. Hon skyller på de där boktravarna som ska omformuleras till hemtentor dagen därpå, då timmarna måste utnyttjas till max och ingen trötthet kan få någon plats och då hon faktiskt har ett socialt umgänge inplanerat och ska försöka prata på ett naturligt sätt. Det är just det priset ensamheten får ta. Efter tider av isolation med sig själv, skapas dels en längtan i henne, men också en rädsla för det okända, för det det nya. En rädsla för många sådana på en gång. Ett hinder att ständigt övervinna. Men ikväll har hon bestämt sig att bara drömma, drömma sig bort till en värld där hon känner sig trygg. För det är när man är som tryggast som man tål som mest olikheter. Det har hon läst. Och när drömmen tar slut, det är då hon får ta tag i verkligheten.

Takdroppande.

I lampans svaga sken.

I den vita vinterkvällen yr flingorna utanför fönstret som kantas av redan fallen snö. Gårdsdörren slår i vinden. I det vita stenhusets större rum står dörren på glänt. Torktumlaren har tystnat, grannen på övervåningen har rest bort. I ensamheten ligger boktravar på bordet som redan innan beklätts med anteckningsblock och pennor. Lampan skiner, tanken snurrar, sms ignoreras. En känsla av författarskap kommer över mig. Men skenet bedrar. Endast en hemtentamen står på dagordningen i en veckas tid.

Och jag slår fast vid att det går att inte prata med någon på en hel dag.

Välkommen du nya år!

Dags att börja fröjdas över att det gamla året är slut och ett nytt med oskrivna blad ligger framför oss. 2011; möjligheternas år, ett glädjens år, ett jubelår, ett år för Gud och mig. Det vill jag tro, det vill jag hoppas på. Inga nyårslöften, ändock en förhoppning på en del klarheter, mycket äventyr och att skrattet kommer åter och egot tynar bort en aning.

Gode Gud, välsigna detta nya år!

Amen.

Med ett halvgott samvete.

Äntligen på väg hemmahem för att träffa sina finfina. PM:et ligger i datorn och göttar till sig. Än är det inte dags att skicka in. Frågan är när det kommer bli. Det var meningen att den skulle vara klar nu men jag får åka hem med ett halvgott samvete.

Färjan går om dryga tvåtimmarn. En lång resa men det gör inget. Jag ska till fastlandet och ignorera denna ö i typ två veckor. Hur bra känns inte det??

Förövrigt är vår diskmaskin paj, kylskåpet relativt tomt på de ställen det står mitt rumsnummer på. Golvet är dammsuget,väskan är packad, sängen bäddad, magen fylld och matsäck för 8 kr inhandlat. I'm ready to go home!

Just det där med 8-kronors-matsäck. ICA Torgkassen på Stora Torget i Visby må ha priset lite över det vanliga MEN de slänger inte mat i onödan. Man kan alltid hitta något lite på gränsen till utgånget för bara halva priset. Övermogna bananer och yoghurt för ynka kronorna. Människor är så rädda för "parasta ennen". Även jag kan komma på mig själv med att välja att slänga ut saker. Hmm, det handlar nog om en vanesak. Så vänj av er!!

Att slitas fram och tillbaka

I ignoransens hav
I destruktivitetens öken
I självföraktets dynga
I dramatikens virrvarr

Gud, min Gud, mitt hjärta är så trött!