Under beskydd

Bara i dig har min själ sin ro, bara i dig min Gud.

Från honom kommer mitt hopp, bara han är min klippa.
Min frälsning och min borg. Jag skall inte vackla.
Psaltaren 62 (bearb.)

Idag var en dag som jag inte riktigt vet var som hände och man vill liksom bara dra täcket över huvudet. Egentligen var det en helt vanlig dag, på fasaden sett.
Det hela började med att jag köpte en ipod nano för mycket pengar. Sedan for jag ner till vårdcentralen där jag spenderade nära femhundralappen. Därifrån for jag vidare mot city (haha) och gjorde av med ännu ett par, tre hundralappar. Usch och fy för konsumtion. Dagen innehöll ändock gemenskap med Nicole. Vi fikade, handlade present, cyklade, spelade, åt mat och spelade luffarschack på asfalten.
Nåväl, nu sitter jag här framför datorn och känner mig tomare än en filtallrik på morgonen efter frukosttid. All musiköverföring från CD har gjort mig likgiltig och musik kan i denna stund inte ge mig något särskilt. Bara ett längtande hjärta efter mer. Det måste finnas något mer, något större, något annat.
Jag tror det gör det.

Mitt i.

Jag har en cykel en cykel som är blå

kanske du också har en cykel som är blå
om alla hade en cykel som jag så skulle det va´ renare i luften

Mitt i allt får man ta sådana här promenader. Med Nicole.
Där man bara får prata lite och lära ut nya sånger. Ta vara på ögonblicken.
Gå ut på bryggan, titta på vattnet, känna på vattnet och gå i vattnet.
Visa hemliga ställen i skogen från ens egen barndom. Berätta om saker som ingen annan orkar lyssna på. För en stund vara den som vet bäst och som kan allt. I alla fall nästan allt.

Virrvarr

Kom hem igårkväll vid cirkus 22.10, efter en dag full av kyrka, barn och arbete. Tänkte en snabb tanke att kolla mailen innan jag kröp till kojs. Visste att jag i all hast hade lovat att ta han om barnen vid halv åtta snåret,visste att jag behövde mina nio timmar. Visste särskilt att sömn var något lyxigt efter denna fyradagarshelg på campingen. Satte på mig the pyjamans, snodde in mig i en filt och unnande mig en tallrik fil med müsli och lingon. Vad som hände sedan kan jag inte riktigt till fullo deklarera över, men det innehöll musik. Strax efter halv två drog jag täcket över huvudet med ilska över mig själv. Idag vaknade jag lite lätt omtöcknad och försökte öppna ögonen efter på tok för lite sömn. Den måste ändock varit någorlunda välsignad eftersom det ändå gick så lätt att dra sig upp ;)

Annars så grubblar jag. Tänker på saker jag dras med, små och stora vanor jag har, sätt jag har och undrar om de går att bli av med några.

Jag måste lägga alla mina saker i lådor och ställa i ett mörkt hörn. Det tycker jag är lite jobbigt, för jag tror det kommer bli många lådor :/ men det tar jag en annan dag. Nu ska jag ut och fånga kvällen. Ciao!

Snart inte mitt

Detta är en tid av pinsamheter och dylikt, då det känns skönt att för en tid komma att avlägsna sig. Jag kan dock inte vara för konstig, jag ska ju tillbaka.

En Valborgsmässoafton på Prästängen

Med förväntan i luften närmade sig fyrverkerierna. På slänterna runt omkring elden och uppe på terrassen huttrade människor med lyft blick. Vinter passade nu på att efter solnedgången spela oss ett sista spratt. Så kom startskottet och den ena raketen efter den andra belyste den inte alltför dunkla kvällshimlen. Helt omedvetet så kom ett förtjusande "åhhhhh" från allas våra läppar, när det sista och största glitterregnet dansade ner över sjön. Stämningen var obeskrivlig. Nu var våren äntligen här.

Sedan var det bara att dra sig inåt och fortsätta betjäna cafégästerna :)

med stormsteg ljummen vind
genom håret drar den fram
solen torkar bottens strand
och göder våra skuggor

Ibland tar det emot att säga att allt är bra.

Med fyra glassburkar i kylskåpet innehållande korv, hamburgare och mos är livet ändå ganska bra. Men jag är nog lite ledsen för jag märker att jag inte har de egenskaperna jag trodde att jag hade. Jag som var den lugna, harmoniska, organiserade och stabila personen har övergått till att vara stressad, orolig för världsliga saker, vacklande och slarvig. Vad har hänt? Eller bara trodde jag så om mig själv därför att människor omkring mig intalade mig detta för att det var så de tolkade min tystnad och arbetsplikt?

Det finns mycket att arbeta på. Men just nu behöver jag bara en gudomlig axel att gråta ut hos.

Snälla, ge mig ett ord

Jag har ljud i min dator! Efter ett halvt år av tystnad, någon timmes undersökning och bön till Gud hade mannen, som vet mer om min dator än vad jag själv vet om mig själv, skapat fram en ljudvåg. Jag klappade i händerna och firade strax efter handskakning och "bye, bye" med den underbara Gib mir nur ein wort vilken väl nog demonstrerade min nu förgångna vädjan.

Förutom detta var gårdagen en dag då det bara flyter på, allt fungerar och tiden räcker till.

Allmänt prat om Gud som blivit lite "aha" för mig den senaste veckan: Det där med att söka Guds rike och få allt annat sedan kan visa sig i de mest besynnerliga sakerna. Och att söka Guds rike kan vara de mest oförutsägbara sakerna också. Så upp till bevis för att din löften stämmer, låt denna dagen också bli lika välsignad!

You can't do anything to make me stay in this box of ignorance

Det är sånt här som får mig att för alltid hata våren en aning
det är sånt här tar tag i mellangärdet och drar åt så att jag inte kan andas korrekt
det är sånt här som ger mig ångest och nära på tårar i ögonen
det är sånt här som får mig att på mina bara knän be om frihet
det är sånt här som ständigt, likt ett virus, infiltrerar mig hjärna
det är sånt här som inte är en del av mig
det är sånt här som i min framtid och mitt hopp (Tack gode Gud för det) ses som en bagatell

Unterwegs

Anders Sein kann auch bedeuten
Sich nicht jedes Mal zu häuten,
Wenn der Wind sich einmal dreht,
Schmerzhaft ins Gesicht Dir weht,
Nach dem eigenen Weg zu suchen,
Auch einmal für andere bluten!
Nicht die Augen zu verschlissen,
Und den Gegenwind geniessen!

Annars är jag glad.

Igår började jag med balsammetoden igen. Jag tycker inte om att tvätta håret, en av livets trista grejer. Men senaste månaderna har varit lite av en experimenttid. Jag har ett något dåligt tålamod så jag har inte tid att misslyckas, vilket kan vara själva grejen i en sån här procedur. Först var det balsam, fast med fel balsam. Sedan var det bikarbonat och vinäger, sedan var det ägg och honung och nu åter balsam, fast med rätt balsam och en timmes verkan. Några ytterligare tips? Jag brukar fråga Renling en massa, sen följer jag det halvt, resultatet blir dåligt och sen följer jag det helt och det blir bra. Spännande process jag har med rådfrågning. En sak som fungerar på en gång utan rådfrågning är kroppsskrubben olivolja blandat med socker. Dessutom gör det inget om man råkar få in det i munnen, man spotar inte ut det precis.

Ikväll ska vi sjunga Andersson Wijs "Där får jag andas ut" på mötet. Det är sådana små ting som får mig att må bra.

Förresten, är set någon som har en gigantisk (hmm, något överdrivet uttryckt) resväska, med eller utan hjul, till salu eller till skänks?

Liksom i en koma.

Okej, just nu är jag trött. Jag orkar inte med barn eller något annat krävande. Jag vill bara sova.

Mitt rum är dammigt och oorganiserat. Det finns en lista i en bok som måste börja bockas av.

Suck.

Jag längtar med bävan bort.

Jag har upptäckt saker att ta itu med, små psykiska överraskningar.

Jag, jag, jag, jag och åter jag.

Våren är på gång!

Det är varmt och man ler utan anledning, bilen som sopar gatorna fria från grus drar förbi, blåsipporna niger i backarna, barnen sliter av sig mössor och vantar, jag byter jacka och struntar i ordstävet att "frysa in hösten och svettas in våren". Vad är det som händer? Jo, det börjar bli VÅR!

Jag lever i en bubbla, där jag har svårt att inse väsentligheter. Jag har drabbats av stress, ofrivilligt, ytterst ofrivilligt. Denna stress får mig att tappa kontrollen och när det är som värst blir jag apatisk eller likgiltig. Nu, t ex, har jag en hel hög av saker att göra, men istället sätter jag mig här. Varför detta återkommande syndrom?

Förövrigt har min vecka på Fröhuset tagit slut. Idag var det vårstädning ute och i fönstren frodades de nyplanterade "brunögonen" i värmen av den reflekterade solen. Vi mös.

För övrigt går hjärnan igenom "pros 'n cons" med allt möjligt här i livet. Det ger perspektiv på livet och dess egenheter. Det är nog sant det där med att det mesta som ligger och gror i oss måste ut och bli hörbart, för en själv eller andra, för att det inte ska förvandlas till bitterhet eller något allvarligare. Jag jobbar på det. Försöker hitta rätta offer.

Igår satt Sanna och jag, övertrötta som vi var, och betraktade de märkligt folktomma bilderna från Falkensee. Dött som i en grav. Eller så står alla människor utanför kamerans blickfång. Eller så är det söndag. Eller så är det under arbetstid. Hur många "eller" kan det bli liksom?

2 april: Grattis på födelsedagen Mikael! Semletårta it is!

A day in the life.

Jag vaknade av att telefonen ringde 07.22. Maggan från Fröhuset behövde en vikarie.
- Ja...vilken tid? frågar jag.
- Så snabbt du kan alltså, svara hon.
Jo, det är ju klart. Det kanske var därför hon ringde så på morgonen, smarto. Tanken funkar inte riktigt efter mindre sömn än behövligt. En stund senare ringer Kristina från Solkatten. Jag har en vana att låta vikariebehövaren lägga ut texten maximalt innan jag säger att jag inte kan. Det är som att jag inte orkar avbryta innan personen i fråga har förklarat hur allt ligger till med hemma-för-sjukt-barn-syndromet och allt vad det nu kan vara. Så, efter att de har tömt ut allt sitt på mindre än några sekunder och pustar ut av utmattning, så säger jag lugnt och med medlidande röst: Tyvärr så har jag redan ett jobb idag. Vad nu det där "tyvärret" står för när man redan bokat upp sig på sitt favoritdagis.

Ja, ja. I all stress så ställde jag mig trotsigt i duschen för att prova bikarbonat och vinäger som shampoo. Hela proceduren ledde till att jag tiggde mamma om skjuts för att infinna mig på köpmangatan kl 08.00. Där började dagen med frukost med överfullt bord och sedan gympa på andra sidan gatan. Sedan hanns inte så mycket annat med förrän det var mat, korvstroganoff med pasta. Som vanligt inga halvfabrikat eller annat lömskt, utan ren och skär husmanskost, från grunden. Till efterrätt bjöds det på flarntårta av femårig flyttfågel. Efter maten var det läs- och mystajm och på en överbelamrad madrass trängde vi oss igenom en vinterdag med nalle Puh. Efter utelek var det dags för mig att dra mig hemmåt, med förhoppning om att åter få ses nästa dag.

Väl hemma väntade sysselsättning av liknande slag. Sömnen gjorde sig dock påmind och jag tog mig en liten tupplur i allt virrvarr. När sen mamma lekte spa med femåringen som varit duktig och fått spruta idag passade Ann-Karin på att vårda sin relation med minstingen. Tvättning, tandborstning, pussning, mysning och tv-tittning tills båda fröna somnade i sängkammaren. Det var nog första gången, ensam med mo(n)ster, som detta skedde utan gråt och tandagnisslan.

Men fint var det i alla fall.

Sedan började allvaret. Upprensning, upplockning, uppdiskning. Allt för att ordningsnerverna inte skulle krevera. Till sist kommer jag stupa i säng och sova sött och vara för trött för nödvändig tankeverksamhet, men med en undermedveten spänning om vad morgondagen har i sitt sköte.

- Har du en resväska hemma?

Okej, vad gör man när livet säger glädje och jag blir så nervös så jag kissar på mig?
I morse, eller snarare lunchtid, låg jag, med frukost och våfflor i magen, i min säng och grubblade. Jag kunde inte riktigt glädjas över tillvaron, fast jag ville det. För det är inte så lätt att tänka och tro när man inte riktigt vet vad man borde förvänta sig. Cristina sa: "It was not better or worse than my expectations. It was different". Okej, vad är annorlunda och vad skiljer mina förväntningar i jämförelse med hennes? Kan två helt olika förutsättningar skapa liknande förhoppningar? Bör jag sudda ut allt vad kopplar med denna topic, radera och starta på ruta ett, no-expectations-mindre-ångest-tänket? Vågar man hoppas på det bästa? Vågar man tro att Gud är med? Vågar man lita på bibelorden?
I lördags sa Johanna något jag fastnade för: "man ska leva som att man har det man vill ha och längtar efter, för då tror jag att man lättare får det". Jo, det borde ju förändra ens attityd och inställning radikalt. Denna quotation kan ju också sättas i liket med "det blir inte roligare än vad man gör det". Jag får helt enkelt lära mig att arbeta på det under ett par psykiskt påfrestande månader.

Nu är det dags!

Dags att styra
Dags att stressa upp sig
Dags att ta vara på tiden
Dags att inse ögonblickens verklighet
Dags att bli nervös
Dags att få ångest
Dags att se fram emot våren
Dags att träffa vänner
Dags att skriva en "dags-att-lista"
Dags att organisera och ordna
Dags att inse
Dags att leva
Dags att söka Gud

och nu är det

Dags att gå och lägga sig

"I have doubts"

En kväll som denna. Ja, vad säger den? Jag är för trött för att förstå livets bästa.

Helgen bakom. Helgen full av fniss och konsumtion, enchiladas och 1,5 liter läsk, coca-colautredningar och spinningpredikan. Jag var i Linköping hos Julia den fina tillsammans med Samuel den fräscha, med Louise medverkande i tanken ;)

Det blev en biofilm, dock en smula intryckslös med tanke på att besöket med vita duken känns overkligt och redan glömt. Titeln var Tvivel och den fick mig fundera kring mycket, men poängen kändes undangömd och vi var för trötta för att orka ägna tid till att gräva fram den, eller så inspirerade inte umgänget mig till att göra det. Autch.

Lördagskvällen fortlöpte med Melodifestival. No comments. Jag somnade på luft till djupa samtal. Det var trevligt. Ja, jag säger då det. Vilken helg. Jag blir glad.

Jag kom hem till barn och vuxna med kramar. Behövs någon annan bekräftelse? Inte just nu.

Men ikväll så har internetintrycken gjort mig fundersam, nervös, förväntansfull men mest nevös. Nervös ner till knäna. Det är dags att börja be. Be, be, be, be, be.

Efter regn kommer solsken.

Jag hörde på din röst att du var lycklig när du sa 'hej'
och nu spritter det i händer och fötter
Jag vill dansa till stationen med kisande ögon och
känslor som skapar ord
Jag kisar igen
Och ler
Mot den nyanlända vårsolen
Nu vill jag hem
Hem och bara le mot dig

I'm a lumberjack and I'm okay

Jag kom på att jag inte köpt kläder sen den 19:e augusti förra året. Är det sunt? Kommer jag sluta som personen man skäms för att den inte har någon stil eller är jag den redan? Vill jag vara den, inte ha någon stil för att jag vill vara den som inte lägger någon vikt kring det yttre?

Jag tänker en del på detta. När vänner omkring mig kommenterar sina egna och andras luffarkläder, vilka de bara bär när det är som slappast och som mest brist på klädinspiration, kan jag se likheten i mina bästa plagg.

Ibland kommer tanken till mig att jag borde förnya min garderob. Det händer att jag får en ångestreaktion, vilken inte brukar vara så länge, över det hela ibland. Tanken brukar gå till att jag då gärna vill köpa rättvisemärkta, ekologiska, second-handiga käder vilket brukar leda till att jag inser att det hela inte är något jag vill ödsla tid eller pengar på. Det brukar sluta med att jag tittar i mormors/mammas/pappas lådor eller kassar märkt "slängas", när idén överrumplade kommer över mig, eller att syster helt oväntat kommer med något hon inte vill ha.

Där kan man hitta allt möjligt. Oftast mina favoritkläder: mammas gröna kofta, mormors svarta jeans, pappas blå friluftsfrämjandett-shirt och Louises bruna bomullskofta.

Slutsats: nichts