...

Ikväll är en sån där kväll då jag känner mig som en enda stor, fet hycklare.

Johanna's and Ay-Kay's tour de capital cities: Berlin

En vecka innan tidsomställning till sommartid kom hon förbi. Den där norrländskan.

Det var fint :)

Tyskakursavslutning

Jag fortsätter och sprider den svenska chokladbollen över hela världen :D

Dessutom har jag kommit på att jag pluggar på ett väldigt olångsiktigt sätt. Jag skriver tyska mega bra texter ena dagen, andra dagen kan jag inte minnas ett dugg. Aaaaaaaa. Ich schaffe es einfach nicht mehr.

Låt din vilja ske.

Jag är i mitt våndornas centrum och överlägger och reflekterar. Metoderna är inte de bästa. Har just smakat på en Latte Macciato och känner hur illamåendet börjar komma. Kaffe kommer nog aldrig bli en del av mitt liv. Hursomhelst så är jag under stress och press. Det är nämligen ynka två och en halv vecka tills studera.nu stänger porten till ansökningar hösten 2010. Är det då min studietid börjar? Om det nu är det så gäller det att bestämma sig. Typ snart. En jobbig del av mig kräver en utbildning som låter bra. Mer och mer försöker jag att ignorera denna sidan. Nej, dags att tänka om. Dags att lyssna på Hans vilja. I och med det våga ta ett steg i tro och lita på att jag går rätt. De senaste veckorna har en och samma bibelvers dykt upp ett antal gånger. Detta trots att jag sorgligt nog mer sällan öppnar denna bok. Tänk vilken Gud. Nåväl, det hela står i Ordspråksboken 3:5-6. Så jag antar att det bara att göra det som står och inte tänka så mycket, för som Susanne sa, du måste ta första steget och sedan när du har gjort det så får du tio tillbaka. Att det ska vara så svårt att vara modig:

Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta

och lita inte till ditt eget förstånd.

Tänk på honom var du än går,

så skall han jämna vägen för dig.

Det var bara en dröm, eller inte...

Igår när jag tänkte att jag skulle boka alla mina biljetter som jag behöver så var det nå konstigt med DB:s hemsida. Alla sparpriser, som borde finnas fanns inte och mina resor som normalt sett skulle kosta 70 € låg på 250 € och jag fick en liten smärre chock. Om jag inte hade tänkt tanken att det kanske blir bättre om jag sover på saken och sen kanske ringer till mamma och pratar lite hade jag nog bokat det hemska flygplanet :/ Usch, gestern habe ich gesagt, dass ich DB hasse, today tycker jag lite bättre om dem.

En helt vanlig grå och regning måndag händer det...

Jag har köpt en GITARR :)
En "discounter-vara" med märket Golden Ton, vilket i sig själv är ett stor skämt. Å andra sidan går den att spela på. Dessutom tillkom extrasträngar, stämapparat, plektrum, en liten notbok och en gitarrbag, hela paketet för femtilappen. Einfach ein Snäppchen!

Idag bakar jag cheesecake-kladdkaka med Heidelbeere för jag ska bort. Hem till Marija som säger att hon inte kan laga mat. Well, inte jag heller, så det blir ju spännande. Men vi tar det säkra före det osäkra, vi väljer nämligen att arbeta med cous-cous :)

Gårdagen bestod bland annat av träff med de ståtliga systrarna Ericson. Det var mysig obwohl alla sura miner och snåljopiga handlingar på caféet där vi åt. Det var verkligen tråkigt för Apfelstrudeln var verlkligen gooood. Tur var väl att jag var i så trevligt sällskap :)

Jag är trött på att virka dread-locks. Och efter att ha läst dagens manna 1 Johannes 5:3-5 så tänkte jag att det är ju inte dödsviktigt. När jag har fått en uppgift eller liknande av någon, ja som typ detta virkandet, så tar jag det väldigt seriöst och jag halvt inbillar mig att det sitter en filur och betraktar hur mycket eller litet jag jobbar på det och jag själv har inte längre några val. Hmm, ja människans psyke är ett mysterium.

Förövrigt har jag nu använt mig av en springform i mitt bakande och smöret har smält igenom glipan. Dass heißt, hela huset luktar bränt smör. Dags att vädra!

Bis dann!

"Men du är densamme och dina år har inget slut."

Idag blev det ingen morgonpromenad, men det kanske blir en eftermiddagspromenad :) Jag försöker hela tiden förtränga att rörelse är kopplat till min mentala inställning. Men det är nog sant trots allt. Lite Bewegung, lite Sonne och lite mer Frühlingsfreihet, vilket leder till lite mer Begegnung med Freunden, gör att allt går mycket bättre, fast jag väljer att tro att det är mina böner till Gud som gör susen. För utan Gud skulle jag nog fortfarande ligga i min säng vid klockan åtta varje morgon och tycka att livet var allmänt surt, vara rädd för allt och alla och med en ångest att inte vilja gå till jobbet. Ibland måste man bli påmind, mängder antal gånger per dag att man själv inte står i centrum, att allt inte hänger på mig, att det inte hjälper att vara orolig för allt som inte har hänt. Det är dock alldeles för lätt att säga: var inte så orolig för framtiden, ta det när den kommer! att handla därefter är för min mänskliga karaktär som att ställa ifrån sig en cheesecake som jag redan börjat äta på. Hur går det till liksom?

Förra lördagen spenderades med tre franska damer. Först drog vi till Cinemaxx för att upptäcka Tim Burtons senaste: Alice in Wonderland. Jag kan inte riktigt uttrycka mig om det hela eftersom jag såg den tyska dubbingen. Trots att Depps röst var en aningen för läspande för min smak märkte jag till min förfäran att jag inte stördes så gräsligt av att munrörelserna inte hängde med till stämman. Oops!
Kvällen avslutades, efter missnöjt besök på Berlins legoland, på en restaurang med tysk husmanskost. Kyparen vägrade servera mig kranvatten, vilket jag aldrig varit med honom. Kanske visar på mina glesa "ute-ätningar". Nåväl, en saft var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig till min potatisgratäng, vilken var aningens för salt.

I måndags träffade jag min kära polska, Kamila. Vi drog till Kottbusser Tor för att söka värme på Café och vi hittade något. Sedan satt vi där och pratade om våra projekt, framför att våra seminarier och människor vi hade träffat där. Denna kvinna är så mysig i sin personlighet, hoppas att hon stannar i Berlin/Tyskland så att det blir enkelt att hälsa på henne. Fast jag har ju inte något emot att besöka Polen i och för sig. För inte alls så länge sedan fick jag redan på att piroger är är typ ryskt och polskt (jag är sämst på mathärstamning). Så nu typ tvingade jag Kamila att någon gång göra det med mig. -Bara det är med fullkorn, sa hon.

Anne, min kära "svenskaelev" har äntligen fått börja en svenskkurs, så nu vill hon åter träffas och snacka lite svenska med en som inte skrattar (jag menar inte hånskratt) åt det söta uttalet som alla har när de inte riktigt vet hur man ska säga allt.

Och om bara en fjuttig vecka kommer min kära Johanna hit. Och sedan ska vi åter ha en 48-timmarsweekend, fast vi inbillar oss att den är mycket, mycket längre.

Senare idag ska jag åka på födelsedagskalas. Det ska bli roligt.

15 mars öppnar slussarna och man får börja söka in. Då får jag ta mig i kragen. Tills dess får jag be och bygga upp ett skydd mot eventuella dalgångar och dramatiska ambivalenser.

Åååååååå, Gud hjälp min dramatik att inte alltid överspela!

Jag saknar min Gud.

..på den gyllne stranden, skiljas aldrig mer...

Jag tänker på min mormor och hennes syskon, särskilt på hennes storasyster som inte längre finns, jag tänker på barnen och barnbarnen. Ett långt liv och så mycket människor som fick vara med i hennes liv. Ett människoliv är så mycket mer än en kropp. Därför känns det så konstigt när det livet inte längre är där. Värdefulla detaljer blir utelämnade. Men som mamma skrev; frid vilar över hennes minne.

Jag skulle vilja vara hos mormor nu. Jag är så rädd att hon också ska försvinna. Tänk om livet var som de där matteuppgifterna i mellanstadiet, då snigeln drog sig upp för brunnsväggen och sedan under natten gled ner hälften av promenaden under natten. Tänk om man levde i tio år och sedan gick tiden tillbaka fem år och sedan gick man fram lite mer och sedan tillbaka. Tänk vad mycket fina minnen man skulle kunna få återuppleva. Då skulle jag åter få kunna komma hem efter skolan, läsa läxor vid köksbordet medan mormor lagar mat. Sedan skulle vi kunna prata, skratta och spela ett spel tillsammans. Men och andra sidan skulle minnena förlora sin glans och det unika i varje ögonblick.

Livet är ett mysterium.

Efter frustration och i försök att höra.

SNÄLLA SÄG VAD JAG SKA BLI!

Fredag = Städdag

Jag blir galen på människor som, ja, vad ska jag säga, inte fattar, verkar vara dryga. Bortskämda ungar mer eller mindre. Hmm.

Denna vecka var det ferien i alla skolor i Falkensee. Det betydde att många barn med äldre syskon for iväg på skidsemester eller hittade på annat skoj. Summa sumarum, det var relativt dött på Tollhaus am Wald. Lugnt och skönt kan man också beskriva det som. I Rävgruppen var sju av arton barn närvarande i Ekorrarna var lika många. Frånvaron berodde också på sjukdom, så vi visste inte riktigt innan hur många som skulle komma. I så fall hade vi nog hittat på något annat, förberett oss mer. Nu gick vi nästan på varandra, visste inte vad vi skulle hitta på.

Jag har också haft språkkurs. Och jag har kommit in i något sorts gymnasieplugg igen, göra allt i sista stund. Det märkliga är att när jag har klarat av det, i sista minuten i all hast och det ändå fått till det bra, blir det nästan som en kick. Jag tror jag klarar allt på kort tid och börjar därför senare hela tiden och försöker överträffa mig själv. Jag blir galen på mig själv.

Nåväl, nu har jag städat huset och nu ska jag gå och handla toapapper.

Btw, så har jag någon konstig dröm och WG i Berlin, nån som känner sig taggad?

Another saturday night...

Jag har fått post :) Från UK och USA. Awesome!

Dessutom har jag motvilligt blivit "teachers pet". Jag ser det som att hon ännu inte har upptäckt mina brister. Så när de orealistiska berömmelserna kommer låter jag istället min blicken falla, mina kinder bli rosiga och hela min varelse ignorera det jag just hört.

Denna helg är redan ett rent kaos. Dags att skingra oredan.
Wiederschreiben!

Ps. På fritiset kom jag med idéen att konstruera en snölykta i papier-maché. Det är ju minusgrader och svårt att bygga dem ute. Det blev ett "Gemeinschaftsarbeit" som tog sin lilla tid, men visst blev det fint till slut?

Grått har gått mot blått.

Solen skiner över ett köldslaget, med tyska mått räknat, Falkensee. Luften är torr. På rummet är stillhet och tystnad ett faktum. Efter samtal och tankar efter den gångna veckan finns det nu en känsla av lugn. Kanske är det bara en kortvarig vind som sveper över helgen och skapar en bekymmersfri atmosfär. Kanske blir måndagsmorgonen lika tungrodd som alltid.

Om det nu är så att vad jag tror påverkar i större grad än väntat, då tror jag på bättre tiden. Inte visare men "rikare". Solen har ju börjat skina igen, det finns bevisligen hopp. Hopp om en vår. Det finns tysk grammatik som skrämmer och högar med uppgifter framför mig.

Men just nu blundar jag och känner tacksamhet.

Snowflakes, snowflakes dance around.

När kvällningen kommer och modet sjunker är det dags att skriva en lista. Lista över olika drömmar, mål och kanske rent ut sagt dumdristigheter, dårskaper och hypnoser som inte verkar vika av från min hjärna. Nu ska här analyseras och jämföras tills jag blir alldeles tossig på mig själv. Sen lägger jag mig ner, ber över det hela och sover lite.

Vidare går livet. Vidare går vi.

Sverige var härligt, Sverige var på topp, Sverige var vitt och kallt, Sverige var kärlek. Men Sverige var också stress, fläng, trötthet och sjukdom. (Mamma varnade mig, eller förklarade i alla fall efteråt vad problemet till sjukdom var. Hon är ju i alla fall helt super måste jag ju säga) Det kan ju inte alltid vara perfekt, men en vit och fin jul fick jag i alla fall. Den var mysig och barnen var goa, även om jag motsträvigt fick hålla med om att vår familj enkelt kunde sättas som modell för vad vårt land är just nu; ett konsumtionssamhälle. Fruktansvärda mängder paket. Förhoppningsvis var det väl med kärlek menat.

Men det går ju inte att förneka att jag saknar dem. Jag saknar mitt jullov. Men häng och film och bara mys och pulkaåkning. Jag saknar det. Såna vänner har jag inte här. De skulle nog kunna vara, men jag är ju så hyperkomplicerad att lära känna. Det tar ju en evighet. Tror jag i alla fall. Och det är svårt att sluta tro när man väl har börjat.

Nu sitter jag här och tänker på våren. Jag vill också komma överens med Gud om hur den kommer bli. Jag vill också veta att den kommer bli full av kreativitet, inspiration, glädje och skratt. Framför allt glädje och skratt. Jag är inte glad och jag vet inte om jag kommer bli det på länge. Jag har svårt att vara det. Jag har lättare till likgiltighet, apati, nedtyngning än till skratt och att vara på topp.

Jag har kommit på att jag vill resa iväg, vart vet jag inte än. Någonstans i Europa helt klart. Men med vem? Det går ju tåg till Budapest och Prag från Berlin, det är ju ypperligt.

Här i Falkensee är det snö och några grader kallt. Barnen åker pulka, eller kälke är det mer. Alla har fortfarande såna träkälkar med medar, det är coolt, men verkar lite farligt ibland när de åker. Men kul verkar det ju i alla fall.


Och nu är det 2010, gör allt ännu mer deprimerande. Eller man kanske ska börja tänka lite mer positivt. "Gör dig inga bekymmer för morgondagen..."

Hursomhelst. Jag gillar inte husdjur där jag bor. Det ska jag minsann i alla fall aldrig med fri vilja skaffa. Aldrig. Stackars djur, och stackars människor som "måste" bo med dem.

^^

I'm home!

Efter 17 timmar av tjeckisk dockteater, köpenhamsk dans och snö som dalar ner har jag hunnit med att krama många, många gånger!!

När man inte har lärt sig vart gränsen går.

Jag har slagit in cirkus 200 chokladkolor. Bara för att visa min uppskattning på mitt arbete och bara för att dela med mig av "min" jul. Ich bin echt müde. Jetzt ist est nur noch drei Arbeitstage dieses Jahr. Dann ist es Ferien bis 3.e Januar. Krass! Det är ett tag ändå, det ska bli skönt.

Och nu ska jag åter sova min skönhetssömn.

Vienna, here we come!

Morgen fahren ich und meine liebe Johanna nach Wien um mit einander zu reden, lachen und vielleicht weinen, was weiss ich. Ich freue mich jedenfalls riesig darauf und ich hoffe es wird ein unvergessliches Wochenende. Es wird bestimmt ein Bisschen magisch sein :)

Den 2 december

Halvvägs. Nu går det åt andra hållet.